Intervju: Jonas Stampe

Väggteckning, Knud Stampe, placerad i SKF:s verkstadsklubbs matsal. Foto: Malin Griffiths.

Väggteckning – ett konstverk om och för sin publik

Under årets upplaga av Göteborgs Internationella Konstbiennal visas ett historiskt konstverk av den nu framlidne konstnären Knud Stampe. Ett av hans signaturverk Väggteckning visas under biennalen på Göteborgs Konsthall. GIBCA:s tidning har inför biennalen pratat med Jonas Stampe, son till Knud Stampe för att få veta mer om historien bakom teckningen.

Teckningen Väggteckning av Knud Stampe har i över 50 år hängt på SKF:s verkstadsklubb och nu visas den på Göteborgs Konsthall som del av biennalen. Vad betyder det?

Det betyder oerhört mycket och är förhoppningsvis ett tecken på att den svartlistning är över, som både Knud och hans hustru, konstnären Solweig Stampe, under många år ansåg sig utsatta för. Biennalen är enligt min mening det viktigaste konsteventet i stan, kanske i landet och att verket inkluderas i utställningen är ett uttryck för att historien alltid får sista ordet. För Knuds konstnärskap är verket centralt eftersom detta var det första där han använde motiv från arbetsgolvet.

Han hade slagit igenom några år tidigare med en utställning på Doktor Glas i Stockholm, en utställning av konst med politiska motiv kring miljöförstöring och västvärldens utsugning av tredje världen. Han hade en öppen karriär framför sig.

 SKF har länge varit ett av Sveriges viktigaste industriföretag och Knud Stampe arbetade själv där under en tid. Hur påverkar detta verket?

Knud kände inte bara till miljön utan också människorna som arbetade där. De var såväl hans motiv som publik. Naturligtvis har det gett verket oerhört mycket. Väggteckning är ett monumentalt verk som han tecknade med en 0,5 mm tusch-penna och som fokuserar på ett mänskligt mentalt tillstånd. Ett tillstånd som skapas då en person upprepar en och samma fysiska rörelse, timme ut och timme in. Känslan av att vara en maskin. Knud hade själv upplevt fabriksgolvet, hur det egentligen var och kändes att arbeta där och naturligtvis påverkade det verket såväl konceptuellt som emotionellt. Vi ser också hur verket är fullt av symboler och hur det förmedlar en självupplevd känsla. För mig känns det som att Knud själv står där i bilden.

När Knud skapade verket hade han redan avslutat sitt arbete på SKF. Att komma tillbaka till en tidigare arbetsplats som han lyckats lämna bör, om jag kände Knud rätt, ha påverkat honom en hel del. Att återigen möta de arbetskamrater som fortfarande arbetade där och var tvungna att stå ut måste ha känts. Knuds empati med andra människors situation var stor.

Hur tror du att Knud Stampe valde ut personerna som porträtteras i bilden?

Knud arbetade alltid metodiskt vilket inte minst framgår av de tusentalet fotografier av miljöer och människor som han tog på SKF innan han skapade verket. Hur han valde ut personerna är kanske mindre intressant än motivens uttryck och symbolik. Knud blandar friskt surrealism och realism, verklighet och hopp. Hans stil var lika tydlig som originell med sina politiska motiv i svart tusch mot en tom vit bakgrund. Människorna i bilderna befinner sig i ett vitt landskap, en tomhet som på många sätt representerade tidens mentala tillstånd och alienation. Tomheten, den vita grund som ramar in figurerna och maskinerna i teckningen var det sätt som Knud synliggjorde sin samtid. Tomheten var ett motiv i sig själv, det andra motivet.

Väggteckning framstår som ett fotomontage och kan knappast läsas från höger till vänster. Vad är det vi ser först, personen till höger eller han i mitten? Han som stirrar ut på oss från bakgrunden eller är det kanske klockan? De som gestaltas är individer och representerar inte enbart olika generationer och kön utan också skilda arbetsuppgifter. Det är ett verk som skulle kunna ses som ett “community verk”, där motivet var publiken och där publiken var motivet. De flesta som åt i matsalen där verket hängde arbetade där och kunde identifiera sig med de känslor som verket uttrycker. Teckningen är ett barn av sin tid och utmärkande för denna period i svensk konsthistoria.

Vad händer i scenen som gestaltas i bilden? Vilka är relationerna mellan människorna och vilka är deras roller?

Jag vet inte. Vad tycker du själv? Själv ser jag ingen gestaltad scen, jag ser relationer men inga roller. Jag ser människor i olika tillstånd. Jag ser en komposition vars främsta egenskap är en tom vit bakgrund som förenar allt och alla. Jag ser makt-löshet, lobotomi, insnärjdhet i svarvresterna, tid, trötthet, jag ser tidsstudiemannen, stressen, jag ser revolt och jag ser även drömmar – viljan att komma därifrån. Det är en i mångt och mycket grym bild, som knappast hyllar arbetet utan tvärtom ser fabriksarbete för vad det i själva verket är, en reduktion av människan till en icke-tänkande varelse, en maskin, vars enda uppgift är att utföra en rörelse, en handling för att producera ett annat objekt.

Knud Stampe (f.1936 i Köpenhamn, d.1996 i Göteborg), var en dansk-svensk målare, serietecknare och grafiker. Stampe är utbildad vid Konsthögskolan Valand i Göteborg. Han blev tidigt uppmärksammad genom utställningar på Galleri AE, Göteborg, Galleri Karlsson och Galle-ri Doktor Glas i Stockholm. Knud Stampe är representerad vid Moderna Museet i Stockholm.


Intervjun går att läsa i GIBCA:s tidning, som du hittar på utställningsarenorna – bland annat Göteborgs Konsthall och runtom i staden.