Plast och Rivning

Måndag 5 juni 1967, kl. 00 - 00

Deltagare

Sören Brunes, Yoshio Nakajima, teatergruppen Fem

Sammanfattning

Under en dag och kväll – måndagen den 5 juni 1967 – genomfördes Sören Brunes utställning Plast och happeningen Rivning. Sören Brunes arbetade vid den här tiden på ett arkitektkontor men var främst känd som en av de drivande bakom Pistolteatern. I Göteborgstappningen var Plast, som tre veckor tidigare hade genomförts på Moderna Museet i Stockholm, ett samarbete med Teater Fem (som av media ibland kallades Göteborgs Pistolteater) och Valandstudenten Yoshio Nakajima.

Konsthallen hade fyllts med plastkorvar som blåstes upp med femton dammsugare som slogs på och av. Till detta projicerades bilder samtidigt som ljud och popmusik spelades från fyra bandspelare. En ytterligare faktor var den svettiga värmen i rummet som berodde på konsthallens glastak, sommarsolen och den undermåliga ventilationen.

I en annons för Moderna Museet beskrevs det som en plast- och luftkompositionen och ”En föreställning med publiken som delatagare”.  Den utsända journalisten från Göteborgs handels- och sjöfartstidning beskrev det som ”Tre höga plastfigurer vajade fram och tillbaka, plingande med små klockor och såg häxlika ut som hos Macbeth. Då och då exponerades en jättelik porrbild på väggen… …Så brakade Brunes loss med dammsugare, fyra bandspelare och sju projektorer. Plastkorvarna vajade våldsamt. Massan blev upptänd, slet i korvarna, kastade dem över salen. En aktiv publik i vilt tumult… …Knappt tio minuter hade gått. Alla plastkorvarna låg som punkterade vrak på Konsthallens golv. Extasen lade sig.”

Efter detta genomförde Yoshio Nakajima en performance där han med svart mask och bar överkropp klädde av sig sina jeans, ställde sig likt en skulptur på en hög piedestal och sedan lindades in i plast. Sedan stod han där och hoade.

Tydligen hade Brunes även velat spänna en stor uppblåst plastkorv mellan konsthallens fasad och Poseidon men detta blev aldrig av. Istället lät han hala en av de svenska flaggorna framför konstmuseets fasad och hissade istället sin egen genomskinliga platsflagga.  ”En fin symbol”, menade han. ”Alldeles färglös”.