Upplösning, upplysning, upplösning

En reflektion av Andréas Hagström, i samband med utställningen Fragmented Realities

Ljudet av brustabletten som långsamt upplöses i vatten. Bruset som en ljudande representation av upplösning. Motsatsen till en komposition. Tonens upplösning, som här inte innebär ett bortdöende läte som uppgår i tystnad utan istället ett totalt sönderdelande av ljudvågen till kaos – till vitt brus.

Upplösning är ett ord med många betydelser. Ofta närbesläktade och snarlika, men ibland nästan motsägelsefulla. Först kanske du tänker på just sönderdelning eller splittring, som med brustabletten? Att något finfördelas till sina minsta beståndsdelar. Eller kanske tänker du på mobilkamerans bildkvalitet med sina obegripligt många pixlar? Eller associerar du ordet med deckargåtans förklaring?

Även om orden upplösning och upplysning inte har något etymologiskt släktskap är de som företeelser i hög grad sammanflätade. Naturvetenskapens omättliga behov av att sönderdela i mindre och mindre fraktioner för att analysera och återge världen i allt högre upplösning. Analys, av grekiskans ἀνάλυσις, betyder just upplösning, utredning eller förklaring. Mer specifikt betyder det upplösning eller sönderdelning av något sammansatt eller komplicerat genom särskiljande av dess enkla moment. På ett visuellt plan innebar detta för den tidiga vetenskapen ett analyserande med hjälp av ljus och linser för att avbilda och komma de mikroskopiska och makroskopiska världarna närmare. Varje mörk vrå skulle belysas. Vetenskapen skulle låta verkligheten ta steget ut ur okunskapens skuggor. Man skulle klargöra och systematisera. Skildra och förmedla.

Upplösning finns därför som en underström inom naturvetenskapen men kan även ses som en röd tråd inom konsten, inte minst inom modernismen. För impressionisterna var det formen som skulle upplösas i ett försök att skildra verkligheten på ett nytt sätt, med fokus på ljus och atmosfäriskhet. Hos kubister och konstruktivister användes upplösningen på ett nästan diametralt motsatt sätt. Här var det istället bilden av verkligheten som upplöstes genom formens förtydligande. En annan typ av verklighetsupplösning intresserade surrealisterna, där drömmen, ruset och psykosens effekter undersöktes och prisades. Ett sökande efter en jagupplösning som surrealisterna såg som en möjlig väg till ett friare skapande. Futuristerna ville få till en upplösning av språkets grammatik och syntax, idéer som senare övertogs av språkmaterialister som såg den språkliga upplösningen som en politisk handling. Som synes har upplösning i konsten framförallt varit något som använts som metod – men mycket mer sällan som motiv.

Det finns dock ett motiv – kärleksparet – som både inom litteratur och bildkonst ofta har fått illustreras av upplösning. Ett känt verk i genren är Edvard Munchs träsnitt Kyssen där kropparna sammanflätas och nästan helt upplöses i varandra. Paret representerar inte längre två individer, två fysionomier utan kan när som helst bli till en amorf svart massa. Denna form av jagupplösning är något som genom historien romantiserats men som många idag har ett mycket mer kluvet förhållande till. Att ge upp sig själv. Att förlora sin identitet. Att förlora sin agens och sin makt.

I många fall verkar upplösning associeras med kaos. Inte minst i samhällsdebatten där den ofta får representera något hotfullt. Fastslagna gränser som upplöses, samhället i upplösning, familjens upplösning… Det fasta förflyktigas. Meningen blir otydlig. Det självklara blir vagt. Allt ifrågasätts.

Här blottas en rädsla och ett äckel inför upplösningen. Något som blir än mer tydligt när det kommer till kroppen. Åldrandet och nedbrytningen. Och sen, efter döden – kadavrets sönderfall, förruttnelsen, som på engelska så passande heter ”decomposition”. De-komponerandet. Naturens sönderdelning som skapar en mot-, eller kanske till och med en anti-komposition. Den slutliga upplösningen. Den ursprungliga upplösningen.

Andréas Hagström är mångårig medarbetare och tjänstledig programansvarig för Göteborgs Konsthall. 


Disintegration – enlightenment – disintegration
A reflection on Fragmented Realities by Andréas Hagström, Göteborgs Konsthall

The sound of an effervescent tablet slowly dissolving in water. The effervescence as an audible representation of decomposition – the opposite of composition. The sound’s decomposition, which here does not mean a dying away sound that merges with silence but instead a total breaking up of the sound wave into chaos – into white noise.

The Swedish word “upplösning” has multiple meanings – often closely related and similar, but sometimes almost contradictory. Perhaps you think first of disintegration or fragmentation, like the effervescent tablet? That something is pulverised into its smallest constituents. Or perhaps you think of the mobile camera’s resolution, with its incomprehensible number of pixels? Or do you associate the word with the denouement of a detective story?

Even though the words disintegration and enlightenment are not etymologically related, they are highly interwoven as phenomena. Natural science’s insatiable need to break down into smaller and smaller fractions in order to analyse and reproduce the world in ever-increasing resolution. Analysis, from the Ancient Greek word ἀνάλυσις, means precisely resolution, investigation or explanation. More specifically it means the resolution or disintegration of something complex or complicated by distinguishing between its simple constituents. On a visual plane, for early science this meant analysis using light and lenses to represent and come closer to the microscopic and macroscopic worlds. Every dark corner was to be illuminated. Science was to let reality step out of the shadows of ignorance. It was to clarify and systematise, describe and communicate.

Disintegration is therefore an undercurrent in natural science, but can also be seen as a red thread in art, not least in modernism. For the impressionists, form was to be dissolved in an attempt to depict reality in a new way, with a focus on light and atmospheric effect. The cubists and constructivists used deconstruction in an almost diametrically opposed manner. Here it was instead the image of reality that was deconstructed through emphasis of the form. The surrealists were interested in another type of dissolution of reality, in which the dream, intoxication and the effects of psychosis were explored and extolled. A search for a dissolution of self, which the surrealists saw as a possible way to freer creation. The futurists wanted to achieve a dissolution of language’s grammar and syntax, ideas later taken over by linguistic materialists who saw linguistic dissolution as a political act. As seen, disintegration in art has mainly been something used as a method – but much more rarely as a motif.

However, there is one motif – the couple – which has often been illustrated by dissolution in both literature and the visual arts. A well-known work in the genre is Edvard Munch’s woodcut The Kiss in which the bodies are intertwined and almost completely merge into each other. The couple no longer represent two individuals, two physiognomies, but may at any time become an amorphous black mass. This form of dissolution of self is something which was romanticised historically, but which many today have a much more ambivalent attitude towards. Abandoning yourself. Losing your identity. Losing your agency and power.

In many cases disintegration seems to be associated with chaos. Not least in public debate in which it often represents something threatening. Established boundaries dissolve, society in disintegration, the family’s disintegration… The solid melts into air. The meaning becomes obscure. The self-evident becomes indefinite. Everything is questioned.

Here a fear and a revulsion of disintegration are exposed. Something that becomes even clearer when it comes to the body. Aging and deterioration. And then, after death – the corpse’s disintegration, decay, so fittingly called decomposition in English. Nature’s decomposition, which creates a counter composition or perhaps even an anti-composition. The final decomposition. The original decomposition.

Andréas Hagström is program coordinator at Göteborgs Konsthall