Annica Karlsson Rixon

Betraktare

Utsikt (Västra Frölunda), 2003
Familjeporträtt (Birgit Lindh och bröderna Karlsson), 2003
Insyn (Farmors hus, Grimmered), 2003
Arbetsplatser, 2002-2003
Familjeporträtt (Gösta Lindh och svägerskorna), 2003

“Distansen är också viktig för mig, att ha en saklig hållning till materialet.”

En gång, för inte så länge sedan, var Göteborg en stad med en tydlig industriell identitet. Här fanns hamnen med alla sina fartyg, varv och främmande dofter och här fanns företag som Volvo, SKF, Götaverken och Gamlestadens fabriker. Men hur är det nu, i denna postindustriella tid, när Göteborg återigen har seglat upp som en tillväxtregion? Hur ser staden på sin egen historia?

I sina senaste arbeten har fotografen Annica Karlsson Rixon börjat utforska miljöerna i sin gamla uppväxtstad.I en serie kallad Proper Distance, med bilder tagna på så långa avstånd att den avbildade närmast blir en detalj i landskapet och själva platsens stämning tycks vara bildens egentliga fokus, ingår tre fotografier från Göteborg. Ett av dem föreställer Göteborgs hamninlopp. De två andra är bilder av hennes pappa och en av hans bröder, tagna på deras före detta arbetsplatser, på Hisingen och i Västra Frölunda.

– Vad som intresserar mig är de miljöer som personerna är kopplade till, säger Annica Karlsson Rixon. Så blir fotografiet/porträttet en bild av platsen med människan som en del. Personen har både varit med om att utforma den specifika miljön, men också formats av den. Serien Porträtt i nordiskt ljus var på sitt sätt en kartläggning av min egen krets, där vår främsta gemensamma nämnare var en yrkesidentitet. Så ser jag även på projektet med min släkt i Göteborg: som en kartläggning av en generation där yrket också har en framskjuten plats.

Under några år i mitten 1990-talet var Annica Karlsson Rixon bosatt i Los Angeles och skapade då de uppmärksammade bildsviterna Truckers and Others och den tidigare nämnda Porträtt i nordiskt ljus. Den långa, repetitiva serien med fotografier av amerikanska lastbilschaufförer är gjord i själva omkörningsögonblicket. Sedan har bilderna ordnats efter långtradarnas lackeringsfärger. I den sistnämnda är utgångspunkten det nordiska sekelskiftesmåleriet kring 1900.

Karlsson Rixon har gjort repliker på exempelvis Richard Berghs nordisk sommarkväll och Porträtt av Per och Helga Hallström, men i stället använt vänner och konstnärskollegor bosatta i Los Angeles och fotograferat dem i snarlika poser. En liknande perspektivering präglar serien Hands and Monochromes, också tillkommen i Los Angeles, och det senare arbetet Annika vid havet.

– Jag försöker också skapa flera sätt att fysiskt förhålla sig till fotografiet, som i sig är ett väldigt “platt” och tvådimensionellt medium. Detta gör jag i bilden, med närbild och djupverkan, förgrund och bakgrund, men jag gör det också genom att uppmana betraktaren att förhålla sig fysiskt till verket. I truckerserien var många små fotografier sammansatta till en stor bild. Man fick gå mycket nära varje bild för att kunna se alla detaljer, men man var tvungen att backa för att se hela installationen. Proper Distance har lite samma verkan, man får gå nära för att se alla detaljer och framför allt för att kunna se människan i bilden, men hela installationen löper som en lång linje som man kan backa för att se, eller följa längs med.

Flertalet av sekelskiftesmålningarna finns i Fürstenbergska galleriet på Göteborgs konstmuseum. Annica Karlsson Rixon berättar att hon har starka minnen från skolbesök på museet och att hon flera år senare, när hon gick i kursverksamhetens sommarskola i konst, brukade gå runt på Fürstenbergska och titta på just de här tavlorna. Men när hon får frågan om det inte löper en självbiografisk tråd genom många av hennes arbeten blir hon först litet ställd.

– Jag vet inte vad jag skall svara, jag har aldrig fått den frågan förut. Visst finns det en självbiografisk nivå i mina bilder, men jag är nog inte riktigt klar över på vilket plan den griper in. Distansen är också viktig för mig, att ha en saklig hållning till materialet. Jag fascineras av den klassiska porträttraditionen, där det neutrala betraktandet var utgångspunkten för fotograferandet. Samtidigt ifrågasätter jag ju, inte minst i konstnärsporträtten, ett så kallat objektivt förhållningssätt.