Hecker

Språköra

The Acid Test (Stocha edit), 2003

“Den enda vägen in i ett verkligt skapande går via mötet med det som är genuint och oförstört. Det spelar ingen roll vilken genre det är frågan om.”

Det finns många vägar in i konsten. För Florian Heckers del började det med studierna i datorlingvistik vid Münchens universitet kring 1995-96. Tidigare hade han arbetat som DJ och tagit till sig technomusikens kreativa energier. Men i mötet med den aktiva språkanalysen, och framförallt dess ljudmässiga aspekter när rörelserna och mikroavvikelserna i det talade språket studeras rent grafiskt, sattes något viktigt igång.

– Egentligen hade det nog lika gärna kunna ha varit ett datormusikstycke, säger Florian Hecker. För det som intresserade mig var inte det semantiska innehållet utan själva ljudsignalerna och möjligheterna att använda dem och manipulera dem för att skapa nya ljud och nya ljudlandskap.

Så började en konstnärlig resa som skulle föra Hecker från techno- och housemusikens mer välbekanta territorier in i ett rörligt skapande som har beröringspunkter med såväl den elektroakustiska musikens historia som med experiment technons raspiga klangytor. Hans skivor har bland annat kommit ut på Wienetiketten Mego, men Heckers kompositioner skiljer sig ganska radikalt från klichén om den typiska Megomusiken. Dynamik och förändring i stället för ett monotont oväsen. Fokusering också på de lågmälda ljuden. Vi talar om ett av hans ljudverk, Stocha Acid look från 2001. Stycket ingår också, men i en rejält omarbetad version, på Heckers nya album Sun Pandämonium, utgivet nu i vår. Ett flöde av snabba, ornamenterande figurer, bruseffekter och hårda klanger studsar mellan ljudväggarna, samtidigt som en dov ton, lågt ner i registret, bildar ett slags orgelpunkt. Febrila vingslag i ett akustiskt rum som på en gång tycks sammanpressat och oändligt utsträckt.

Den klangliga råheten och den litet robusta känslan påminner en smula om Göteborgstonsättaren Rune Lindblads experiment med konkreta ljud i slutet av 1950-talet. Det är det kärva fantasteriets musik. Själva konstruktionsprincipen kommer från den grekisk-franske tonsättaren och matematikern Iannis Xenakis stokastiska (slumpmässiga) beräkningar av tonernas utfall. Men någon remix av Xenakis visionära klangbilder rör det sig absolut inte om. Florian Hecker är mycket kritisk mot den utjämning av det udda och särpräglade som blir effekten när komplexiteten i Xenakis ljudvärldar byts ut mot något som kan förefalla mer samtida och lättillgängligt.

– Vad är vitsen med att ta bort det som är själva fascinationen i Xenakis musik, denklangliga rikedomen, och ersätta det med mer urvattnade och opersonliga ljud? Den enda vägen in i ett verkligt skapande går via mötet med det som är genuint och oförstört. Det spelar ingen roll vilken genre det är frågan om, det viktiga är originaliteten i uttrycket.

– På ett plan innebär den digitala tekniken oändliga möjligheter till förfiningar. Men precis som den elektroakustiska musiken efterhand kom att skapa sitt eget isolerade system av perfekta men livlösa lösningar, tycks nu den experimentella technokulturen på väg att gå i samma fälla.