Jan Håfström

Hjärta

Freedom
Violence & Beauty
Yellow Sky
King of Comedy
Palermo I
Palermo II

“Ju närmare döden han kommer desto snabbare och hårdare slår hjärtat, och när han står där, öga mot öga med ett grinande kranium, så känner han lusten igen – lusten att leva.”

Hjärtat är som en stor outforskad kontinent … som Afrika till formen … stor och blodig, säger Jan Håfström till mig med en röst som liknar Boris Karloffs Ardath Bey i filmen The Mummy. Få konstnärer har ett så stort och innehållsrikt hjärta som just Håfström. Det är kanske därför som hans måleri överlevt alla temporära trender och kotterier under hans snart fyrtioåriga karriär som konstnär.

Sedan debuten i slutet på 60-talet har Håfströms verk alltid vistats i det främre rummet. Detta rum innehåller en konst som utsöndrar en primär energi och, likt radiovågor, interfererar med andra jämbördiga arbeten. Det är en konst som får plagiatet att ställa sig i skamvrån, och som inspirerar grannen till att fortsätta leva vidare.

Att hans arbeten alltid ställts i detta första rum kan, delvis, bero på det mörker som bebor bilderna. Från den första oljemålningen från 1951, som visar en mörk siluett av en man stående framför ett hus i ett till synes svenskt landskap, till The Inner Station (1984-1999), en 2 x 4 m stor duk betäckt med ett massivt mörker av en svart/grön hinna där repor och fläckar av ljusare slag försöker ge sig till känna, har Håfströms obskyra beslöjade vålnader drabbat oss. Här skulle man kunna tro att han låter oss vältra runt i en dyig tjärn i natten, där bottenslammets varelser när som helst skulle kunna dra ner oss och dränka oss, men så är inte fallet. Det har med Håfströms hjärta att göra. Det har med hans livsbejakande nyfikenhet att göra. Vad många andra inte lyckats med har han otvivelaktigt kunna införliva i denna köttiga klump av blod, senor och celler.

Han har införlivat döden i hjärtat. Varför det? Därför att det är den som för det mesta håller honom vid liv. Ju närmare döden han kommer desto snabbare och hårdare slår hjärtat, och när han står där, öga mot öga med ett grinande kranium, så känner han lusten igen – lusten att leva. I hjärtat bor inte enbart det goda utan även det onda. Det är hjärtat som talar om för Håfström när han skall kyssa någon eller slå ihjäl någon och det är det senare som för honom förefaller mest obegripligt.

Att döda någon eller något kräver en avsevärd hjärtlig aktivitet och den känslan är något som får den mest insiktsfulle att skämmas och dra sig bort till ett liv i avskildhet. Varje människa har detta förgörande något i sig och det kommer fram när man minst anar det. Hos Håfström finns detta obegripliga givetvis också, men han är medveten om det. Han läser in det som en spegelbild i diken, skogar och hav, i gester, händer och fingeravtryck, hos Kaspar David Friedrich, Arnold Böcklin och Tacitus. För att kunna ringa in denna djupt förankrade känsla med avsikt att klarare få ett grepp om den lutar sig Håfström in i sig själv och pressar fram den ena självförgörelsen efter den andra. ”Jag tror inte att jag vill att målningen skall klinga”, säger han 1993 till Ulf Linde i en ordväxling, ”Jag vill att den skall vara död”, fortsätter han. Året efter slutar han att måla. När spegelbilden dog, dog även värddjuret.

Det skulle bli kriget som erinrade honom om hjärtats funktion igen. 1967 utförde han bilden Sarajevo, Meine Stadt, en bild av en sliten uniformsjacka inlämmad i ett rutmönster. Kanske hade den tillhört en militär, sönderskjuten i inledningen av första världskriget. 1999 dyker samma uniform upp igen som Sarajevo Revisited, men här är den intakt, helt vit utan skotthål eller befälsgrader samt tredimensionell. Håfström hade fått stå öga mot öga med ondskan i ett av krig förstört Sarajevo året innan och här utförde han även installationen Holiday Inn, Sarajevo, bestående av en massiv vägg gjord av sandsäckar och träramar. Det liknar ett hus, men mest liknar det en väntande dödskalle. Efter en mängd resor bl. a. i Europa, Indien, Nordamerika och Nordafrika så blev vistelsen i Bosnien till ett nackskott på honom. Säkerligen kände han där våldsamt att hämnden och hatet lurade, dolt bakom dom mörka glaslösa fönstren i denna sönderfallna och tragiska stad. Det skulle bli mer. I september 2000 reser han till St Petersburg för att bl.a. visa The Inner Station. Stilla sitter han och smuttar på en kaffe tillsammans med några vänner, då han blir vittne till ett brutalt mord, utfört av den ryska maffian. Det vore korkat att inte inse att han läste av en spegling igen, när blodet sakta vätte igenom den vita duk som lagts över ett av offren: den döda målningen skapad av ett sönderskjutet hjärta.

Året efter öppnade han utställningen Walker på Färgfabriken i Stockholm. Sedan har det fortsatt.