John Duncan

Ljudextremist

The keening towers, 2003

“Men snart blev det också någonting mer: ljudet blev erotiskt; en källa för spökröster; ett bevis på informationskriget, en regerings radiosändningar sammanblandade med en annans…”

Det finns en extremism i amerikanen John Duncans ljudverk, liksom i de flesta av hans installationer och performanceframträdanden. Lyssnaren och betraktaren förs ut mot en gränszon där kontroll och ickekontroll kolliderar och där det sprakar elektriskt om plus- och minuspolerna. Ljuden går rätt in i kroppen och det mentala rummet laddas med hårda och oroande energier, som på skivan Fresh där Berlinensemblen Zeitkratzer framför de båda Duncanstyckena Nav-Flex och Trinity. Ett utdraget svävande kring ett begränsat tonmaterial, en meditativ stämning i det långsamma och lågmälda, och ändå finns konfrontationen där, känslan av vibrerande konflikt. Kroppen som mätinstrument för atmosfäriska förändringar, för rummet ljus- och ljudskiktningar.

Ett återkommande tema i Duncans ljudarbete är användandet av kortvågsradio. Ända sedan slutet av 1970-talet har han utforskat kortvågs-frekvensernas elektroakustiska möjligheter och närmast kommit att använda dem som ett eget instrument. “När jag började arbeta med kortvågsfrekvenser letade jag efter ett sätt att skapa ljud som inte omedelbart gick att hänvisa till ett traditionellt instrument – det där är ett piano, en gitarr, en violin etc – men som samtidigt hade en komplexitet och en oförutsägbarhet i omfånget som omöjligen gick att få fram med en synthesizer”, berättar John Duncan i en intervju i den brittiska musiktidskriften The Wire. “Men snart blev det också någonting mer: ljudet blev erotiskt; en källa för spökröster; ett bevis på informationskriget, en regerings radiosändningar sammanblandade med en annans.

Ljud som konstant och oförutsägbart förändrades genom kosmiska fenomen – solstrålarnas inverkan, atmosfäriska störningar, elektriska stormar. Förutom den mänskliga rösten är det den vackraste klangen jag någonsin har hört.”

I början av 1970-talet studerade John Duncan för Fluxuskonstnären och performancekonstpionjären Alan Kaprow vid The California Institute of Arts i Los Angeles. Efter att ursprungligen ha ägnat sig åt måleri blev Duncan alltmer intresserad av olika strategier för att konfrontera sin egen och andras rädsla. Till de första verken hör Scare från 1976, där John Duncan maskerad ringde på hos olika vänner i Los Angeles, sköt mot deras huvuden med en pistol med lösa skott och sedan sprang sin väg.

Under 1980-talet bodde Duncan under flera år i Japan där han blev en av noisemusikens pionjärer, men också producerade en serie porrfilmer under namnet The John See Series.

John Duncan är numera bosatt i San Leonardo i Italien. Under det senaste decenniet har han återkommande samarbetat med ljudkonstnärer som Francisco Lopez, Zbigniew Karkowski, Jim O´Rourke och Carl Michael von Hausswolff och givit ut ett stort antal cd-skivor, bland annat på den egna etiketten Allquestions.