Max Fredrikson

Subjektiv

Aryan Nation

“Jag använder medvetet dåliga diafilmer som jag framkallar på fel sätt så att färgerna blir för starka. Det är mitt sätt att skapa en subjektivitet mitt i det dokumentära.”

– Vackra fotografier är jag inte så intresserad av, åtminstone inte traditionellt vackra, säger fotografen Max Fredrikson. Jag använder medvetet dåliga diafilmer som jag framkallar på fel sätt så att färgerna blir för starka. Det är mitt sätt att skapa en subjektivitet mitt i det dokumentära, att tala om för betraktaren att jag har vridit till det hela i stället för att låtsas som om jag visade sanningen.

År 2000 publicerade Max Fredrikson fotoboken BardoTibet.En dokumentation av den tibetanska kulturen, gjord under ett flertal resor 1996-2000 till bergslandet som sedan 1959 ockuperas av Kina. En viktig drivkraft är själva bildbevarandet och minnesarbetet, viljan att dokumentera spillrorna av en mångtusenårig livsstil och religiös kultur på väg att raderas ut. Men här finns även ett personligt sökande, ett möte med en ickematerialistisk världsuppfattning där tingen och det jagskapade inte har en så framskjuten plats.

Förutom Tibet har Max Fredrikson också rest mycket i Indien och Nepal och bland annat fotograferat fakirer och sadhus, heliga män som lever i absolut fattigdom. En av bilderna visar en naken sadhu som genomför en ritual som apguden Hanuman och sticker en kniv rätt genom ena armen. Ett uråldrigt språk för transformation, en form av andlig passage där heligheten nås genom extrema handlingar.

Men varför då ett blasfemiskt (ogudaktigt) självporträtt där Max Fredrikson hänger naken på ett kors, med blodet droppande nerför kroppen, ungefär som i Wienkonstnären Hermann Nitschs ritualiserade aktioner?

– Bilden är tagen i New York en långfredag 1994, berättar Max Fredrikson. Och visst finns det ett drag av Nitsch i den. Även om det brukar vara de katolska syftningarna som framhålls i hans verk, hänvisar Hermann Nitsch själv ofta till indiska sadhus. Och nånstans känns det som om jag gått hela varvet runt nu med mitt intresse för det indiska och tibetanska.

Max Fredrikson försörjer sig som reklamfotograf och har tidigare varit assistent till bland andra Bruce Weber. Han beundrar framförallt Weber på grund av hans förmåga att bibehålla ett improvisatoriskt arbetssätt. Har han hört talas om ett fint träd någonstans ute i öknen, stoppar Weber in sina assistenter och ljussättare i en folkabuss och ger sig iväg. Inte så mycket högtidlighet och respekt. I stället äventyr och plötsliga infall.

– Sen är han, precis som jag, en stor beundrare av amerikansk b-kultur från 50-, 60- och 70-talen, som till exempel Russ Meyers filmer, säger Max Fredrikson. Det fanns en lekfullhet och en uppfinningsrikedom i den amerikanska kulturen då som sedan nästan helt har försvunnit. Folk med vilda idéer släpps inte in i den kommersiella kulturen längre och därför ser nästan allting likadant ut, eftersom själva tänkandet bakom är så konformt. Så nuförtiden är jag mycket mer road av indiska Bollywoodfilmer.