Monika Nyström

Presentation

“Några få linjer, ett ljussken, antydningar om ett rum som egentligen är ett helt annat rum. Så får hennes konst sin kraft, genom det skarpa och reducerade, genom den öppna nykterheten.”

Så många sätt det finns att berätta om personliga upplevelser. Man kan göra det utförligt och detaljrikt, med mängder av ord, målande beskrivningar och självbiografiska nycklar.

Sen kan man göra tvärtom, som konstnären Monika Nyström, skala av och skala så att nästan ingenting blir kvar. Några få linjer, ett ljussken, antydningar om ett rum som egentligen är ett helt annat rum. Så får hennes konst sin kraft, genom det skarpa och reducerade, genom den öppna nykterheten.

Har det återhållsamma någonting att göra med ett inflytande från minimalismen?

– Avgränsningen fanns där redan från början, så fort jag tog steget från det avbildande till en mer abstrakt konst, säger Monika Nyström. Men jag vet inte om minimalism är rätt ord. Jag tog intryck från olika aspekter av samtidskonsten, samtidigt som jag försökte hitta ett personligt förhållningssätt till en tradition som hade så tydliga manliga förtecken.

Konstnärer som On Kawara, Yoko Ono, Sol Lewitt, Walter de Maria och framför allt James Lee Byars blev viktiga förebilder, men inte som stilidiom. Jag förstod aldrig sammankopplingarna mellan till exempel minimalismen och den konceptuella konsten.

För mig handlade det om andra frågeställningar, hur man arbetar med medvetandet i förhållande till rummet och med mellanrummens betydelse, i någonting som varken är skulptur eller måleri. Psykoanalysen blev också en viktig influens, men mer som ett arbetssätt än en tolkningsmodell. Den fysiska kroppen är ofta både start- och slutpunkt, brytningen mellan abstraktionen och någonting drastiskt och påtagligt.

Monika Nyström är född 1956 och uppväxt i Stockholm. 1979 -85 gick hon på Valands konsthögskola och här inleddes också hennes kontakt med konceptuella arbetsformer. Ett ställningstagande som hon själv beskriver som en reaktion mot det tillbakablickande och romantiska göteborgsmåleri som dominerade på Valand under denna tid. I sina verk från början av 90-talet använde sig Monika Nyström ofta av grön kamouflageduk och speglar, ordnade i olika rutsystem, för att några år senare övergå till raffinerade former av fluorescerande ljusinstallationer. Efterhand har hennes verk fått en allt tydligare arkitektonisk prägel och på senare år har hon också kommit att arbeta med flera uppdrag i det offentliga rummet. Men vad är det egentligen som äger rum i de suggestiva ljusinstallationerna, där själva rummet ibland är så mörkt att betraktaren helt förlorar den tredimensionella orienteringen?

Monika Nyström beskriver horisonten som ett absolut fokus, som hon återkommande leker med i sina verk. Det handlar om hur man läser och rör sig i ett rum där ytan blivit oändligt upplöst och detta utan centrallperspektivets hjälp, en hallucinatorisk förstärkning åstadkommen till exempel med det enkla knepet att allt blir kolsvart. Och inne i det mörka gömmer det sig en frusen tid, en minnestäthet som också blir en öppenhet och ett deltagande, en kommunikation som samtidigt är personlig och ickepersonlig. Kanske är det så hennes verk har utvecklats under senare år? Intresset för att göra verk i offentliga miljöer beskriver hon just som en rörelse ut i ett rum där många människor befinner sig.

– Men jag har alltid haft en sådan strävan. Jag vill att verken skall användas och att andra människor skall dras in i dem.