Pita

Gränsland

Start walking, 2003

“Ljud på kanten, hårda och aviga, skarpa och kontemplativa, gränssprängande och provocerande.”

Det Wienbaserade skivbolaget Mego är något av en sambandscentral för den samtida ljudkonst som befinner sig i skärningspunkten mellan technomusik, fri improvisation och konceptuella förhållningssätt. Här hittar man skivor som Sonic Youth-medlemmen Jim O’Rourkes soloalbum I’m Happy, and I’m Singing, and 1, 2, 3,4, den Beach Boysbesatte Christian Fennesz experiment med popmelodiernas spökklanger, eller gitarristen Kevin Drumms utflykter i death metalmusikens mörkaste landskap (Sheer Hellish Miasma). Ljud på kanten, hårda och aviga, skarpa och kontemplativa, gränssprängande och provocerande. Men inuti det som till en början mest kan förefalla som oväsen och vitt brus döljer sig inte sällan en egenartad skönhet. Det finns en extatisk känsla i de enskilda ljudens vibrerande energier. Bolaget startades 1994 av Peter Rehberg och Ramon Bauer som ett sätt att ta sig ur technomusikens rytmiska och klangliga återvändsgränder, allt det som tycktes omöjliggöra mer experimentella och förutsättningslösa arbetssätt.

– Det handlar inte om att göra en och samma sak. Vi har aldrig varit intresserade att skapa någon specifik Megoestetik. Det viktiga var, och är fortfarande, att göra och ge ut musik som är så spännande och oförutsägbar som möjligt. Kvalitetsaspekten är det som står i centrum, idén att varje skiva skall vara något speciellt, säger Peter Rehberg, även känd under artistnamnet Pita.

– Själva namnet Mego valde vi för att det inte betydde någonting och därmed kunde fyllas med ett eget innehåll. Fast sedan visade det sig att en amerikansk leksaksfabrikant på 70-talet, som bland annat tillverkade dockor av medlemmarna i Kiss, hade kallat sig Mego. Det lär också vara en term bland hackers, en förkortning för My Eyes Glaze Over, ett tillstånd av yrsel och trötthet i ögonen när man har stirrat för länge på skärmen.

Peter Rehberg är född 1968 och uppvuxen i London, men har österrikiskt påbrå.Till Wien flyttade han som 20-åring, i slutet av 1980-talet. Då var staden fortfarande en sorts gränszon, med bara en halvtimme till den ungerska gränsen, och med en egenartad melankolisk stämning som tycktes ha sin grund i själva mellantillståndet, i blandningen av det slaviska och det västeuropeiska. Enligt Peter Rehberg har Wien sedan dess blivit en vanligare stad, men wienarna har kvar sin speciella och morbida humor. Som många av Mego-artisterna använder sig Peter Rehberg av det vita brusets möjligheter.

Men då och då uppträder påtagligt melodiska fraser, som på Pitaskivan Get Out där ett av spåren har en närmast pastoral stämning med en evighetssnurrande och psykedelisk karusellklang.

– Det var någonting som mest uppkom av en slump. Jag prövade mig fram med datorn och några effektboxar och plötsligt infann sig den där klangen. De bra idéerna kan inte pressas fram och ibland kan det ta oändlig tid innan de visar sig, men jag har ingenting emot långsamhet. Tvärtom är det ofta i tristessen och det händelselösa som de verkligt kreativa möjligheterna ger sig tillkänna.