Statement 2 – Carl Michael von Hausswolff

Februari 2003

Titeln, Against All Evens, anger min utgångspunkt för och är kärnan i utställningen. Den syftar på ett motstånd mot det utslätade och uddlösa – det mediokra.

De senaste 10 åren har något väsentligt hänt på den internationella konstscenen. Konstmetropolen New Yorks dominans har definitivt brutits och från dag till dag oscillerar konstens epicentra framoch tillbaka. Storstäder och huvudstäder som London, Paris, Frankfurt, Berlin och Wien slåss alltjämt om att få spela huvudrollen, men mindre uppmärksammade platser som Karlsruhe, Marseille, Newcastle, Bangkok, Montreal, Linz och Malmö dyker med jämna mellanrum upp på denna scen. De vartannat år återkommande biennalerna har, med Venedig, Saõ Paulo och Sydney som förebilder, blivit en tung faktor för spridandet av en internationell nutida konst. Sedan 1990 har det dykt upp betydelsefulla internationella utställningar i Moss (Norge), Kwangju (Sydkorea), Santa Fe (USA), Dakar (Senegal), Yokohama (Japan), Taipei (Taiwan), Shanghai (Kina), Istanbul (Turkiet) och Johannesburg (Sydafrika). Därför är det ganska givet att det också i Norden, och då i Göteborg, etableras en större manifestation av aktuell internationell konst. Innan 1990-talet hade konstetablissemanget inte någon aning att det fanns intressant konst utanför Europa, Nordamerika och Japan, men nu är det förvånande om det inte finns med konstnärer från länder som Thailand, Mexiko eller Benin. Sett ur detta perspektiv har världen blivit öppen och mer tillgänglig. Glokaliteten har blivit ett faktum.

Till den andra biennalen i Göteborg har jag inbjudit 27 konstnärskap från Japan, Kambodja, Thailand, Libyen, Sydafrika, USA, Mexiko, England, Tyskland, Österrike, Australien, Danmark, Finland och Sverige. Titeln på utställningen, Against All Evens, anger min utgångspunkt för och är kärnan i utställningen. Den syftar på ett motstånd mot det utslätade och uddlösa – det mediokra. Den vill engagera till reaktion och trots, kanske inte på en konfrontationsbasis utan snarare utifrån andra kritiska grunder. Konst-närerna i denna biennal motsvarar detta. Undantaget ett par stycken, så har dom i flera år visat styrka i kompromisslöshet, generös envishet och uthållighet. Någon enhetlighet finns inte att be-trakta i fråga om stil, teknik eller koncept utan det är själva direktheten och realiteten som får tillträde. Fiktionen har fått stryka på foten. Ett flertal konstnärer, som Pita, Hecker, Duncan, Pade, Niblock och Gordon, har vanligtvis ljudet som betyda att dom kommer att använda sig just av det i detta fall. Andra (Jürgenson, Stelarc, Janke och vårt enda svarta får Ekenberg) har vetenskapen som verksamhetsområde, men det behöver inte betyda att dom inte har konstnärliga anspråk eller kvaliteter. I Jürgensons och Ekenbergs fall är det till och med jag som har givit dom epitetet konstnärer och här, liksom i Margolles verk står också det, för Nordeuropéer, så känsliga begreppet ”döden” i fokus; i direkt motsats till Kusulwongs och Karlsson Rixons livsbejakande arbeten. Den så kallade abstrakta konsten står också i fokus med Nyström, Pomassl, Ikeda och Grönlund/Nisunen, men här ifrågasätts begreppet ”abstrakt” med psykofysiska grepp; verk som får betraktarens perceptivitet att ifrågasätta den ickeföreställande konsten. I alla dessa ovan nämnda konstnärers arbeten spelar fundamentala livsavgörande principer en stark roll. Principer som ett eller annat sätt upprätthåller deras önskan om att leva ett behagligt leverne, utan exploatering och negativt utnyttjande av deras liv och verk. Det skulle man också kunna säga om politisk plakatkonst av Siala och Nath, om realistiska samhällskritiska fotografier och installationer av Geers, Haswell och Fredrikson samt om det nervösa tvivel som Höller kommer att installera och som kommer att genomsyra hela utställningen.

Det är möjligt att apokalyptiska och oroliga stämmor har hörts under alla år. Under hela 1900- talet har det ekat mellan det första och det andra världskriget, under Korea- och Vietnam-krig och under hela det kalla kriget mellan Warszawapakten och NATO. Känslan för en förestående undergång, beroende på cyniska maktfaktorers och ekonomiska konglomerats hänsynslösa förakt för livsfrämjande värderingar, är inte mindre nu än förut. Kanske rent av starkare. Världen styrs av ett fåtal mediokra personer, rådgivna av skygglappade karriärister och r………e inom de militära och ekonomiska gebiten. Det är möjligt att vi vanliga människor inte kan göra något åt detta, att det är meningslöst och rent av fåfängt att försöka få till stånd någon ändring.Utställningen i Göteborg kan kanske bidra till en reaktion av något slag – ett motstånd. Mot alla slätstrukna, trots alla kantstötta.