Stelarc

Kroppskonst

Exoskeleton, 1998

“Kroppen blir ett objekt i stället för ett subjekt och med hjälp av datorteknik och olika manipulativa ingrepp kan en sorts robotmänniska ta gestalt.”

Ända sedan Leonardo da Vincis mekaniska konstruktioner och visionära uppfinningar har spekulationerna kring det maskinella varit en viktig underström i konsthistorien. Under 1900-talet dyker det upp hos Luigi Russolo och Raymond Roussel, hos Marcel Duchamp ochKurt Schwitters, hos Nam June Paik och Öyvind Fahlström.

I den australiensiske performancekonstnären Stelarcs fall slår idéerna följe med ett fantiserande kring och experimenterande med den egna människokroppen. I hans spektakulära och vildsinta verk utmanas gränserna för det fysiskt möjliga och människan framstår i lika hög grad som en virtuell tankestruktur som en konkret varelse. Kroppen blir ett objekt i stället för ett subjekt och med hjälp av datorteknik och olika manipulativa ingrepp kan en sorts robotmänniska ta gestalt.

Stelarc har gjort framträdanden med en tredje hand, en virtuell arm, en virtuell kropp och en magskulptur. Han har förstärkt sina egna hjärnvågor och sitt eget blodflöde och filmat det som äger rum inne i lungorna, magen och tarmarna. I vissa av hans skapelser kan kroppens rörelser koreograferas och förändras utifrån med hjälp av beröringskänsliga bildskärmar som kopplats till musklerna. I andra har Stelarc låtit en avatar, en intelligent andevarelse, ta gestalt i en fysisk kropp och genom en återkopplingsloop gett det virtuella väsendet ett öra i den verkliga världen. Svindlande experiment, storslagna skapelser.

Ett av Stelarcs mest omfattande och påkostade verk från senare år är den sexbenade, gående maskinen Exoskeleton, visad första gången vid Kampnagel i Hamburg november 1998. Den pneumatiskt drivna (luftdrivna) maskinen kan beskrivas som en gigantisk rörelseprotes för kroppen. Genom magnetiska sensorer anslutna till maskinskelettets olika delar styr människan dess rörelser i olika riktningar. Koreografin som skapas är förbunden med en kakofoni av pneumatiska (pumpande), mekaniska och modulerade ljud. När maskineriet sätts igång uppstår ett aktivt komponerande där den musik som hörs är helt och hållet beroende av maskinens rörelser. Interaktiviteten mellan människokroppen och maskinen skapar ett slags hybridrum, ett utvidgat akustiskt fält där de fysiska lagarna tillfälligt sätts ur spel. Här realiseras fantasierna i William Gibsons 1990-talsromaner: människan som virtuell apparat.

Stelarc är född på Cypern 1946 och hette ursprungligen Stelios Arcadiou. Familjen flyttade till Melbourne och där bodde Stelarc fram till 1970 då han fick en tjänst som lärare vid den internationella skolan i Yokohama, Japan. Ungefär samtidigt börjar han göra performanceframträdanden där han utsätter sin egen kropp för extrema påfrestningar. Han hänger upp sig själv, med rep och selar, men går efter några år över till krokar som fästs i benen, armarna och magen. Stelarc drivs av idén att på olika sätt förstärka kroppens egna ljud och göra det inre till en yttre upplevelse. Så blir kroppen ett oändligt akustiskt rum, möjligt att utforska och förvränga.