Teresa Margolles

Dödsbesvärjelser

Trepanaciones, sonidos de la Morgue / Ljud från bårhuset, 2003

“Döden finns där som samhällelig och psykologisk skiljelinje, ett slutgiltigt bevis på de motsättningar och hierarkiska indelningar som gör samtidsverkligheten så skoningslöst orättvis, för de levande såväl som för de döda.”

1990 var den mexikanska konstnären Teresa Margolles med om att bilda den multidisciplinära konstnärsgruppen Semefo (Servicio Médico Forense, ungefär Rättsmedicinsk sjukvård). Margolles, som är född 1963, har själv en bakgrund som rättsmedicinsk tekniker och i sina konstnärliga aktiviteter, som omfattar alltifrån installationer och performanceframträdanden till mer spektakulära aktioner, har hon kommit att utforska dödens närvaro i det mexikanska samhället.

Bårhuset intar en central betydelse i hennes verk, både som fysisk och metaforisk plats. Kroppar som dissekeras, kroppsdelar som frigörs och får någon form av vidare liv. Döden finns där som samhällelig och psykologisk skiljelinje, ett slutgiltigt bevis på de motsättningar och hierarkiska indelningar som gör samtidsverkligheten så skoningslöst orättvis, för de levande såväl som för de döda.

I en installation tillsammans med konstnärsgruppen Semefo, täckte Margolles galleri golvet med mängder av svarta hårstrån. Besökarna kunde inte undvika att trampa på dem och få de delar som hade fastnat på skorna med sig hem. Följande morgon sändes ett meddelande ut i radio att hårstrårna allihop tillhört avlidna mördare.

Verket Tongue från våren 2000 består av en piercad tunga. En plakett talar om att tungan kommer från en avliden tonårsnarkoman i Mexiko City. Ersättningen till familjen utgjordes av den metallkista han begravdes i. Den döde punkarens tatuerade kropp placerad på det kalla obduktionsbordet i rostfritt stål, var i sig en berättelse om de kollisioner som gör det mexikanska samhället så hårt. Många förlorare, få vinnare.

Mexiko City är en av världens våldsammaste städer. Drog- och maffiakrigen skördar dagligen mänger av offer och klyftorna mellan fattiga och rika är ofantliga. Därtill är Mexiko City en av världens största och mest förorenade städer, med en befolkning på närmare 20 miljoner invånare och en oöverblickbart tät biltrafik. Men där finns också de uråldriga mexikanska ritualerna kring döden som transformerande kraft, en kultur där de indianska och katolska begreppsvärldarna blandar sig med varandra, något som accentueras under de årliga festligheterna kring De Dödas Dag.

Allt detta kommer till uttryck i Teresa Margolles konst, den gamla världen och den nya, våldet och samhörigheten, samhället och anti-samhället.