Stephan Willats

Stephan Willats, född 1943 i London är en av få brittiska konstnärer som redan under 1960- och 70-talen arbetade inom den internationella konceptkonsten. Han lämnade tidigt den konventionella konstscenen och flyttade i stället ut sina projekt direkt till bostadsområden. Där har han aktivt arbetat för att publiken ska bli en integrerad del i formandet av en mer öppen och inkluderande konstpraktik.

Genom sitt konstnärskap har han konsekvent ställt frågor om konstens sociala funktion. Stephen Willats projekt rör sig kring relationer mellan individer i samhället, ofta med fokus på hur folk bemöter varandra, hur de kommer överens och hur de reagerar på sin omgivning. Han kombinerar sina omfattande kunskaper inom cybernetik, teorier kring inlärning och självorganisering med en vilja att arbeta inom ett vardagligt sammanhang. Hans konst rör konsekvent stadsmiljöns vardag.

Stephen Willats projekt har ägt rum inom konstinstitutioner, tennisklubbar eller i bostadsområden och han har förutom i London även arbetat med projekt i bland annat Berlin, Rom och Paris. Han konst utmanar idén om konst som något passivt genom att han använder konst som ett medel för social förändring. Hans verk begär på ett lågmält, men uppmanande sätt att vi ska gå från att vara betraktare till att bli deltagare. Han vill väcka vår medvetenhet om hur samhället påverkar våra liv – från våra arbetsplatser och media till våra privata relationer och våra vardagsföremål. Willats konst ger inga entydiga svar och han använder inga pekpinnar.

The West London Social Resource Project, 1972-73

The West London Social Resource Project är ett av Willats mest omfattande verk och gjordes med fyra olika socialgrupper i västra London. Deltagarna fick i olika skeden fylla i frågeformulär som i den första fasen rörde frågor kring hur de upplevde sin omgivning. I en senare fas rörde frågorna hur deltagarna ansåg att omgivning skulle kunna vara eller borde vara. De ombads också aktivt fundera över sina egna beteendemönster. Genom arbetsprocessen kunde deltagarna i projektet själva bli medvetna om hur deras beteendemönster påverkade deras upplevelser av sitt närområde. I ett senare skede av processen fick de skapa omarbetade modeller som speglade dessa upplevelser. Under processens gång presenterades resultaten för deltagarna och andra i boendeområdet på publika anslagstavlor på de lokala biblioteken.
Arbetsgruppen för projektet bestod förutom av Stephen Willats även av en fotograf, en sociolog och en cybernetiker. Till projektet knöts en grupp om sex yngre kvinnor, kallade ”West London Super Girls”. Det var dessa som höll kontakten med deltagarna i bostadsområdena och som entusiasmerade dem att delta.

Initialt fick deltagarna i projektet en enkel broschyr som visade detaljer från området, liksom en affisch att sätta upp i sina fönster för att annonsera sin medverkan i projektet. Senare fick de en manual med sextio olika frågeställningar. Den första delen i manualen handlade om att deltagarna skulle få en förståelse för projektets metoder. Här fanns bilder från området med frågor som till exempel kunde röra hur man betraktade ett föremål och vad dess egentliga funktion var. Deltagarna bads också att tankemässigt koppla samman olika föremål från området som kanske inte hade något tydlig koppling. Den andra delen rörde frågor kring hemmet och dess omedelbara omgivning och gick sedan över till frågor om ideala levnadsvillkor. Flera deltagare föll bort då det gällde att verkligen fylla i sina personliga svar i manualen. I det mest välbärgade området kom inga svar in alls.

De svar som kommit in ställdes sedan ut på de lokala biblioteken så att dels deltagarna kunde jämföra sina (anonyma) svar med andras, men även så att andra invånare i området kunde ta del av projektet. Här kunde allmänheten också rösta på de olika förslag till förändringar som fanns och då även motivera sina val. Det hände inte sällan att folk röstade på förslag från andra områden än sina egna. Dessa röster låg sedan till grund för de slutliga projektmodeller som togs fram. Med detta avslutades projektet och det har inte gjorts någon uppföljning.

Tanken att nå ut med konst till folks vardag, liksom att få folk att aktivt reflektera över sin omgivning och hur de läser den var projektets huvudsyfte.

För mer information se denna hemsida:
http://www.victoria-miro.com/

Tack till:
Chelsea College of Art and Design och Liz Ward