Högskolan för Fotografi och Film – Magisterutställning 2004

2004.09.18 - 2004.10.17

Studenter

Nina Bacos, Katarina Elvén, Paul Forsberg, Kristian From, Evelina Gustavsson, Petter Magnusson, Ann-Sofi Roxhage, Sarah Schmidt

Salong Göteborg

Hösten på Göteborgs Konsthall inleds med utställningen Salong Göteborg – medverkar gör åtta nuytexaminerade magisterstudenter från Högskolan för Fotografi och Film i Göteborg. Med utgångspunkt i den fotografiska bilden bjuder utställningen på stor variation i val av uttrycksmedel. Besökaren får uppleva vardagsmystik i tecknad form, expedition genom modernismens arkitektur, suggestiva bildvärldar av såväl natur som kultur; det är måleri, installationer, fotografi och video gestaltat på olika sätt.

EVELINA GUSTAVSSON

Mor Dotter, 2004
Colorprint, silikonmonterad bakom plexiglas. Video, Mini-dv, 2004
OBS! Hörlurar till verket hänger på kanten till receptionsdisken

Jag har i tidigare verk arbetat med min mamma, både som modell men även som samarbetspartner. Det har varit intressant och kul att kunna arbeta med henne. Min tidigare verk har handlat om att ikläda sig en annan roll, att spela ett spel med betraktaren. Mitt första samarbete med min mamma bestod av att jag klädde ut och förvandlade oss, med så enkla medel som möjligt till mer eller mindre kända personer.
I mitt examensarbete “Mor Dotter” har jag valt att åter igen arbeta med min mamma.
I mitt arbete utforskar jag relationen mellan mor och dotter- en relation som kan vara full av glädje men även smärtsam och fylld av tårar. I mitt projekt letar jag efter gränser för vad man får göra, hur man får bete sig i relationen till varandra och när gränsen är nådd.

PETTER MAGNUSSON

Park, 2004
Fototriptyk. Lambdaprint silikonmonterad bakom 6mm glas.

I en skog som är en park, i ett urbant område inrättat för att fylla ett behov, tänker jag mig en existens som liksom parken är mitt emellan något. Kanske är den en del av parken, en nödvändig del av vad en park är. Träden bildar en barriär som skyddar och stänger inne. Finns tryggheten på denna mörka sida av träden, och vad innebär ljuset längre bort och högre upp?
Kommer allt att synas där? En hund spärrar vägen, eller kanske är den själv denna existens. Blicken flyttas från mark, asfalt, väggen av träd, till en till synes oväsentlig öppning bland grenarna där ljuset tränger ned.

KATARINA ELVÉN

Travelling the Surface videoanimation 12 min loop, 2004

Ett frosseri i yta.
Alla fasader som glider förbi i animationen är kända modernistiska privata byggnader, de flesta runt Los Angeles, men också från Europa. Jag använder husen i dess egenskap av tvådimensionella bilder. Modernismens arkitektur är för mig väldigt mycket fotografi och yta. Som rum och arkitektur är dessa bilder av byggnader fysiskt oåtkomliga. Jag får min fysiska upplevelse genom bilden. Genom åkningen över fasaderna försöker jag få ut mer av bilden. Få den mer taktil och rumslig genom rörelse.

Animationen visas som en projektion på en plexiglasskiva stående fritt i rummet. Den lilla storleken, 40 x 50 cm, refererar till bilden/ fotografiet och bildens möjlighet att skapa en värld i miniatyr. En kuliss.

Mitt arbete har de senaste åren kretsat kring det kusliga i arkitekturen och hur detta främst presenteras genom filmmediet. Jag har tidigare fokuserat på interiören och arbetat med rumsliga tankar kring perspektiv, perception, djup och yta.

PAUL FORSBERG

Patriarker (arbetsnamn)1-6, 1997 – 2004
olja på duk

Ser vi vad vi tror oss se
(Ur perspektiv är blicken)

Kalla mig ej narcissist – ty vem törs hävda att det verkligen är min spegelbild jag ser då jag svalkar min gom i bäckens vatten.

Jag klättrar upp i ett sådant där torn, (observatorium), med sin jättekikare avsedd att studera stjärnhimlen med. Jag ser och jag tror mig förnimma djupet eftersom jag vet att det finns därute. Så står jag framför en av Vija Celmins målningar föreställande just detsamma, ett stycke stjärnhimmel, och jag ser, känner djupet, för det finns ju där på den millimetertunna duken.

Himlavalvet/stjärnhimlen bjuder oss möjligen, genom himlakropparnas inbördes ställning, på den optimala förutsättningen för förnuftets förståelse av perspektivet. Liggande på rygg med blicken riktad upp mot himlavalvet blir jag dock snart varse att denna fullständiga rymd i sitt totala omfamnande ingenting övrigt än ett platt intet har att erbjuda. Framför finns lika lite som bakom. Jag är medveten om detta resonemangs kanske allt för naiva klangbotten – men någonting som ej har en början har rimligtvis ej heller något slut. Förvirringen tilltar…

Så betraktar vi vår omvärld och allra helst gör vi det i samförstånd. Blicken, eller tolkningen av densamma förefaller vara en högst opportun, för att inte säga inställsam historia. Med ett visst mått av överseende skulle vi kunna benämna den som pragmatisk. Men vi skapar även bilder åt andra att betrakta. För vem utför vi då dessa handlingar, dessa ingrepp? I vår önskan om frälsning, eller att få frälsa den andre, ligger politiseringen inte sällan runt hörnet. Är det då hedervärda handlingar utan vidare anledning till oro? I varje ögonblick granskar vi eller granskas och medvetandet om detta (om nu ett sådant föreligger) ter sig av naturliga skäl skrämmande. Maktutövning och underkastelse tycks gå hand i hand som självklara ingredienser och i egenskap av gemenskapsbyggare accepterar vi denna konformistiska lära där allt till synes har ett namn.

Så håller vi oss med tolkningsföreträde vare sig vi hör hemma hos de ”goda” eller de ”onda”. Varför? Skälet torde vara av det enklare slaget, vårt behov av tröst. Vi behöver någon eller något att hålla i handen vare sig vi kallar det Gud eller för den delen Göran Persson. Mänsklighetens stora tillkortakommande förefaller vara oviljan, eller möjligen oförmågan, att förmå leva utan visshet. Myten om framsteget ligger nära tillhands och vi håller gärna denna hand.

Så långt kommen utifrån föreliggande funderingar ställer jag mig återigen frågan om huruvida vi verkligen ser vad vi tror oss se. Kan svaret bli entydigt? Finns det kanske redan i frågeställningen? Jag tror det.

Ovedersägliga fakta göre sig icke besvär då troendet hos människan först som sist tycks överglänsa alla andra argument. Vad vi ser är vad vi vill se och vi tror vad vi ser. Vi ser vad vi tror oss se. Kanske är förnuftets tillkortakommande inför det oändliga liksom inför vår egen spegelbild själva förutsättningen och drivkraften för att vi någon gång ska få tillträde till den sanning, den utopi vi så oförtrutet strävar efter. Och återstår i så fall inte bara att vi förlikar oss med tanken på vårt ständiga undflyende från de konsekvenser som följer med att vara människa – där lögnen/livslögnen som osviklig följeslagare framstår som vår enda egentliga källa till tröst.

KRISTIAN FROM

Costa de la muerte I, (Spanien)
Marble Montain I, (Italien)
Building Wall I, (Israel / Palestina)
Look at Nature II, (Argentina)
Look at Nature III, (Argentina)

Locust
De flesta människor bär på en tillförsikt inför framtiden. Till vår och kanske framför allt till teknikens förmåga att ställa allt till rätta. Att lösa alla problem. Lär vi oss lite till kommer allt att ordna sig. Svält, förtryck, krig och miljöförstöring utplånas ifrån jordens yta. Kunskap och bildning råda. Tekniken gör livet lättsamt och behagligt. Samhället flyter friktionsfritt. Strävan efter att arbeta för det allmänna goda ligger nedlagt i lagar såväl som i varje enskild individ.

Jag tror inte på detta. Jag tror att världen håller på att skita sig. Att det är vårt fel och att vår strävan alltid lett däråt. Att vår intelligens uppnått nivån där den övertrumfar överlevnadsinstinkten. Att vi upprepar misstag. Att det inte finns någon väg tillbaks och att det är möjligt att se det vackra i fördärvelse.

NINA BACOS

In the cracks of Migration or I fear living without the Smell of Garlic

My subject matters are closely related to the everyday lives of people. They deal with situations based on various social structures, and should be seen as my fantasies about the fusion between modern reality and the private longings of humans.

In the cracks of Migration or I fear living without the Smell of Garlic is a story about Europe. In order to create a loosely knit narrative to visualize the juxtaposition of the seen and unseen I use staged stills as well as footage taken in a documentary tradition. In between islands of the norm I have, among other things, created evidence of a stowaway on a ship. I make no distinction between the two methods concerning “authenticity” or “truth”. The important thing is the story the work tells.

Things that have been on my mind when making the work have a foundation in thoughts around the social and political situation of northern Europe. Whether or not my personal fear of living in a society built on homogenous traditions has bread my political conviction or the other way around, this work is an attempt to narrow the gap between the two ways of perception and to make a statement about the issues of my concern.

References and sources
The method I use is a legacy of my time and generation but both technically and content wise the work refers to a range of sources. There are traces that are directly inherited from the traditional old school documentary photography of for example Walker Evans paired with the more personal language that referrers to Robert Frank or Nan Goldin among others. However the core of this work, lie with in the discourse of postcolonial issues and artist of a later date that have been influential on me, to name a few, are Tracy Moffat and Isak Julien.

ANN-SOFI ROXHAGE

The Pleasure Is All Mine, 2004

Ett återkommande tema i mitt konstnärskap har varit att studera en företeelse som på grund av sin skenbara självklarhet riskerar att undgå många kritiska frågor; skrattet. Bakom detta vitala och till synes harmlösa uttryck döljer sig emellertid ofta något mer gåtfullt och svårförklarligt. Genom mina undersökningar vill jag ifrågasätta den entydiga bilden av skrattet som förmedlas och förstärks i det kollektiva medvetandet. Vad är frivilligt och ofrivilligt i denna explosion av aktivitet i både kropp och sinne hos människan?

Verket In Theory (2003) som visades bl.a. på Liljevalchs Vårsalong 2004 är ett första resultat av detta arbete – en text som rullar på väggen beskriver grundligt kroppens fysiska reaktion under ett häftigt skratt. Den sakliga och vetenskapligt torra iakttagelsen blir här till en poetisk abstraktion. (Se pärm för mer info!)

På Konsthallen i Göteborg visas verket The Pleasure Is All Mine – en installation bestående av en kort videoanimation (1 min) och en berättelse. Idén till verket grundar sig i vardagsmysteriet om varför man skrattar när man blir kittlad. Det handlar om att undersöka det outtalade i våra relationer, eller enklare uttryckt, koderna för våra individuella gränser och avkall på desamma.

Genom att teckna av bildrutor från en filmad förlaga vill jag sätta fingret på det faktiska skeendet i filmen. Information har skalats av, så som färger, anletsdrag och ljud. Kvar blir endast två svart-vita figurers sociala samspel och kamp för sina egna syften.

SARAH SCHMIDT

Soap no. 7
To sustain the reality of the fiction. Video 2004, 8:43 min.

Detta är den sista av sju översatta såpafilmer. Den svenska dialogen bygger på den svenska textningen i Days of our lives (Våra bästa år). De engelska replikerna brukar synas som en textremsa, så är inte fallet i denna sista video. Formen och längden skiljer sig även markant från de andra. I Soap no. 7 upprepas monologen gång på gång. Scenen spelas av en kvinna och en flicka. Kvinnan/Flickan försöker att anpassa sig efter en norm som strider mot hennes intellekt och hennes vilja. Inklippta abstrakta sekvenser förstärker en känsla av maktlöshet. Blickarna mot kameran/betraktaren, och hennes oförmåga att säga replikerna rätt visar hennes vilsenhet. För att få det hon vill ha eller nå dit hon vill måste hon göra det som krävs av henne. Jag spelar in scenerna i miljöer som man inte ser i de flesta dagtidssåpor. De som agerar är inga skådespelare. Jag vill ha en så realistisk dialog/monolog som möjligt med människor som inte ser ut som såpaskådisar. Tittarens distansering upplöses, genom de ständiga upprepningarna. Från att befinna sig i en ironisk tittarposition, hamnar man i en loop utan början och slut…

Medverkande:  Ljudbearbetning:
Carolina Schmidt  Oskar Clase
Annyb Schmidt

Program

Samtal om fotografibegreppet lördag 9 oktober, klockan 14:00
Annica Karlsson Rixon, professor HFF
Julia Tedroff, teorilärare HFF
Johan Wingborg, fotograf
Moderator: Petter Magnusson, nyutexaminerad magister från HFF