Curator Mikael Nanfeldts förord

Det enda som håller är en utställning som möter måleriet genom tre konstnärer, alla med sina specifika förhållningssätt. Jag har valt tre konstnärer som samtliga hör till en figurativ tradition. Inte för att utställningen är menad som en undersökning av det figurativa måleriets möjligheter, utan snarare för att jag inte önskade allt för många frågor samtidigt. Men det är också viktigt att inte göra deras figurativa ambitioner synonyma med en realistisk strävan i traditionell mening. Som Ulf Linde skriver i Spejare (1960): ”Enligt realismen blir ju en målning värdefull i den mån den lyckats uppfylla kraven på ’sanning’. Konsekvensen av detta vore att man inte skulle kunna tycka om både en Monetduk och kubistisk Picasso – den enes sanning utesluter ju den andras.” Det handlar alltså inte om tre konstnärer som söker den enda möjliga sanningen att avbilda. I den mån någon av dem vill presentera en sanning så finns den snarare att söka i viljan att undersöka vad som är möjligt att säga om någonting och viljan att säga någonting.

Det enda som håller är tänkt att bjuda in till tre unika möten. Elin Behrens, Lucas Rahn och Viktor Rosdahl har alla valt att möta måleriet på sätt som tydligt skiljer dem från varandra. Naturligtvis finns det beröringspunkter dem emellan, men jag vill hävda att där den ena berör den andre så finns inte den tredje med osv. Vi kan pussla och rita topologiska kartor mellan dem, men det är svårt att hitta något genomgående gemensamt förutom att de tydligt definierar sig som målare. På så sätt är Det enda som håller en utställning som inte har för avsikt att hävda en storslagen sanning om måleriets status 2013, utan den vill med en mer ödmjuk ambition visa tre möjliga vägar.  Var och en av dem är presenterade i sin egen rätt och mötet står snarare att finna i den konstruerade relationen att vara på en given plats vid ett givet tillfälle.