Viktor Rosdahl

När Domus kom till stan

utgår från en bildidé jag fick utifrån olika texter och dokumentärer om den s.k. Norrmalmsregleringen/Citysaneringen och den rivningsvåg som sköljde över Sverige, och som fick ett lokalt stopp tack vare de folkliga protesterna i Almstriden. Stadsplanering, arkitektur, s.k. ”brusselisation” – när man river äldre kvarter och gatunät för en byggnad som sätts på plats utan hänsyn till kvarterens karaktär, ofta med ett kortsiktigt kommersiellt intresse som gör att byggnaden får rivas eller byggas om inom det närmsta årtiondet. Mitt intresse för dessa ämnen är delvis från det självupplevda, uppväxt i ett av Sveriges miljonprogram, Elineberg, men även som invånare i en stad där större delar av bebyggelser från så tidigt som 1200-tal revs till förmån för, en på ett flertal sätt, beklagansvärd arkitektur och annorlunda funktion av staden som begrepp och levnadsplats. Anders Walhgrens filmer om maktmissbruket och dess konsekvenser (När Domus kom till stan, 2004, och Staden i mitt hjärta, 1992) och Magnus Gertten och Stefan Bergs viktiga Far till Staden, 2001, samt journalisterna Sara Lundin med Almstriden (P3 Dokumentär, 2009) och Erik Hedtjärn med Rivningen av Klarakvarteren (P3 Dokumentär, 2012), har varit viktiga i det de har formulerat något offentligt som många, vare sig de vill eller ej, är påverkade av. Jag vill hävda att hur människor bor och deras omgivning är, bjuder in eller stänger ut, påverkar människan psykologiskt, politiskt och solidaritetsmässigt på ett sätt som är kraftigt underskattat. Lyssna t.ex. på Lyckliga gatan av Anna-Lena Löfgren och För länge sen av Lill-Babs anno 1962. Staden, det urbana gatulivet, förortens ödslighet och politiska beslut genomförda på ett så ideologiskt övertygat vis, i en hissnande skala och berusande hastighet, är i sig själv något väldigt suggestivt och ständigt tankeväckande material att arbeta med som konstnär. Just denna storskalighet, som jag annars mest träffat på i Prenzlauer Berg och i St Petersburgs förorter, hur några människor i en viss tid lyckas genomföra sina idéer på detta kolossala sätt, är på många vis obehaglig, lockande och svårbegriplig.

Natt på Industrigatan

Under många år har jag bott och arbetat vid flera adresser på och i närheten av Nobelvägen och i synnerhet kvarteren där den korsas av Industrigatan och Celsiusgatan. Jag finner det enklast att arbeta på natten, har råkat försörja mig som tidningsbud, haft affischering som extrainkomst, samt under perioder intresserat mig för en viss typ av utomhusskrift i skydd av mörker och därför ofta tagit mig genom städer till fots på natten. Under några år mötte jag ”dagligen” samma prostituerade kvinna i korsningen vid huset där jag bodde. Vid tidpunkten en relativt ödslig gata och plats. Jag antar att hon kände igen mig såsom jag kände igen henne, men vi hälsade aldrig; situationen av mycket stort avstånd och samtidigt vardaglig igenkänning är svår att formulera. Vid ett av dessa tillfällen hittade jag ett lakan med blodfläckar utanför lastbilarna som stod parkerade i samma område. Det tog några veckor efter att jag först lagt märke till det innan jag plockade upp det.  Jag hade nyligen sett ett program om utställningen Naturens spegel (vandringsutställning 2007-2008) och särskilt fastnat för Det stilla vattnet av Prins Eugen. Där berättades om hur den hade mottagits, blivit anklagad för att vara blasfemisk för att den svarta sjön stirrade upp som ett anklagande öga mot himmelen. Jag började arbeta med sjön som motiv på lakanet efter det, och tog med mig det för att måla klart det i Stockholm, och verket ställdes ut första gången i Malmö 2008. Jag läste även en notis om en prostituerad kvinna som blivit utsatt för misshandel i en bil på Willys parkering, en plats längre upp på gatan. Jag tänker på henne och undrar om det var samma person.

Ein Zwei Drei

Utgångspunkten här har varit foton jag tagit i samband med något som fanns i Malmö för några år sedan och hette Möllevångsfestivalen, under vilken det bl.a. spändes upp stora svarta fanor och banderoller mellan husfasaderna på ett sinnrikt vis. Rörelser och grupper med en vilja att förändra samhället var tydligt representerade med tält och bokbord. En sommar när jag var där tror jag att jag samtidigt läste boken De välvilliga av Jonathan Littell, och även senare Det stundande upproret av Den osynliga kommittén. Verket är en typ av gestaltning av urban kollaps, av en medryckande våg, som jag själv aldrig har upplevt och som jag inte vet hur jag skulle reagera på eller i, ifall den omslöt mig. Även funderingar om vad som går att förändra i en sådan situation, efter den, eller om något går att förändra i stort utan den. En vän mailade över denna dikt som jag tycker närmar sig samma frågor:

Nederlaget

På allvar kan vi leva först i nederlaget.
Vänskapsbanden stärks,
kärleken lyfter vaksamt blicken.
Också tingen blir som renade.
Tornsvalorna dansar i luften
hemtama i avgrunden.
Det darrar i popplarnas löv.
Bara vinden är orörlig.
Fiendernas mörka skuggor avtecknar sig
mot hoppets ljusa bakgrund. Modet
växer. De, säger vi om dem. Vi, om oss.
Du, om mig. Vårt beska te smakar
som en biblisk profetia. Måtte
vi inte överrumplas av segern.
Adam Zagajewski

Till en vän

Målningen är tillägnad en vän som gått bort. En punkgrupp, Strebers, gav en gång ut en skiva med samma namn och från vad jag förstår, liknande tema. Jag lärde känna en person som jag började måla och lyssna på Dark Throne med. Jag tänker på honom ibland, på att höra musiken i hjärnan,  på ögonblick, platser och ljus som blinkar i staden.

Landskap med revor

I miljön av hastigt resta spånskiveväggar, som har varit min och några andra konstnärers vardag, finns ofta MDF-skivor stående längs med en korridor. I verket har jag använt just en sådan lämnad MDF-skiva. Någon har sågat i den, en annan spillt färg på den. Jag ville måla just detta landskap på just den här skivan, överbliven och använd av två nära kolleger, och inkorporera deras lämningar i min målning. De abstrakta dropparna och hur färgen har blandats på ett oefterhärmligt vis i dem, är just vad jag återkommande fängslas av i naturen, hur varje liten detalj till stora berg har sin helt egna unika kombination av former, och hur något har rört sig på ett sätt som gör att nästa gren, spricka eller reva tycks alldeles självklar men där det ändå är svårt att beräkna dess exakta väg och form i förväg, likt röken från en stilla brinnande rökelsepinne eller cigarett rör sig genom luften eller bensinen blandats i vattenpölen. Vyn med revorna blir för mig även en allegori.

Sång till den storm som komma skall/Shape of punk to come

är en målning med olja på en utspilld bit lim, där flaskan har torkat ihop med sitt innehåll. Den föreställer ett brinnande designhotell i Tyskland. Glidningen mellan bokens då, med en stundande katastrof framför sig, som sätter nuet i ett annat perspektiv, ställs mot skivans visionära utblickande, som blir ironiskt med tanke på att det var deras sista skiva. Jag tänker på målningen ungefär som om någon kunde fotografera ett framtida scenario och att den sedan hittas som en överbliven artefakt i en tid ännu längre fram. Liknande hur jag upplevde idealprospektmålningarna av Jan van Nickelen i Willhelmshöhe.

Självporträtt från Nobelvägen

På en upphittad latexvepa målade jag det här självporträttet, där jag står på Resö, en stillbild från en scen i filmen Utvandrarna, där huvudrollsinnehavaren blivit sparkad mellan benen av husbonden och sjunkit ihop en stund, och under dem ett slott med längor. Målningen är ett sätt att gestalta olika erfarenheter som var och en kan bära på, oberoende av plats runtomkring, och hur de i sin tur kan alienera upplevelsen av att vara någonstans.

Eftermiddag i orten och Mammas gata

På ett seminarium häromåret, om Jonas Mekas och teorierna kring honom och hans brors Underground Cinema och uthålliga filmande och dokumenterande av sin verklighet, utropade en professor till salen, ca 200 personer som arbetade kreativt på ett eller annat vis, att oavsett vilka historier och verk vi arbetade med, så skulle de inte kunna mäta sig med den komplexa väv av samband och detaljer som fanns och finns runtomkring varje enskild individ, nu levande eller kommande eller tidigare. Och att den som dokumenterade detta med uthållighet och engagemang, fann en annan historia. Seminariet riktade även in sig på en kritik av Jean-Luc Godard, just för att en människa kan se alla hans filmer utan att få veta något om hur, var och under vilka levnadsförhållanden han verkar. Tidigare hade jag kommit i kontakt med David Hockney och hans tankar om den rörliga blicken, och funderade vidare på hur olika var och en uppfattar verkligheten runtomkring sig beroende på just sin unika cocktail av det undermedvetna, erfarenheter, intresse och slump. Detta uppmuntrade mig att fortsätta fotografera och måla det jag ser. Bilder som är betydelsefulla för mig och som jag just därför önskar kan ge en mer inzoomad upplevelse, och jag hoppas att någon kan resa den platsen på ett liknande vis jag själv gör via verk jag gillar. Vare sig det är Drake, Thåström, Linderborg, Bechdel, eller van Gogh och Kiefer.