Katalogens förord

Av Erik Pauser

Utställningen handlar om tre generationer av krigsveteraner. Jag träffade Vietnamveteranen Roman Martinez första gången 1999 då jag arbetade med ett annat projekt. Jag gjorde en intervju med honom och blev starkt berörd av hans historia. På samma gång kände jag ett obehag. Jag ville veta mer. Vem var Roman? Vad låg bakom hans historia? Han verkade ha två olika personligheter – två olika ansikten. Ett par dagar senare intervjuade jag hans fru Miriam Martinez. Det var början på en lång serie av besök och intervjuer under de kommande fyra åren.

Roman Martinez är katolik och kommer från ett arbetarhem. Som ung var han verksam i församlingen som korgosse och sjöng i kyrkokören. När Vietnamkriget trappades upp kände han att det var hans plikt att hjälpa sitt land. Han berättar hur han tog värvning i januari 1969 och begärde att bli placerad som assistent till en fältpräst så att han inte skulle behöva bära vapen. Officeren som placerade honom efter slutförd grundutbildning beslutade dock att placera honom i ett spaningsförband som höll på med ”Search and Destroy” – operationer. Roman Martinez är en bra berättare. Det finns en smärtsam intensitet när han beskriver den samvetskris han gick igenom när han tvingades ut på sitt första uppdrag. Han blir efter en eldstrid vittne till hur en grupp vietnameser som lagt ner sina vapen och gett upp, kallblodigt mejas ner när de kommer ut med händerna över sina huvuden.

Händelsen utgjorde en vändpunkt för Roman som hittills betraktat sig själv som en samvetsvägrare. Han minns hur han genomförde en ceremoniell begravning av sig själv och sin tro. Han grävde en grav och satte sin hjälm på en M-16. Därefter betraktade han sig själv som död och struntade i vilka risker han tog. Ingenting betydde något längre. Han   utvecklade ett alter ego och fick smeknamnet Hopper – lika beundrad som fruktad.

Han får fem höga utmärkelser innan han blir sårad och transporteras hem. Det krävs flera komplicerade operationer för att rädda hans arm som blivit söndersliten av en handgranat. Väl hemma låter han håret växa, blir en hippie och låtsas inte om att han varit i Vietnam. Flera år senare träffar han Miriam som är dotter till en överste. Hon känner i Roman igen  de mardrömmar som plågat hennes far efter de hårda strider han upplevt under andra världskriget och Koreakriget.  Efter ett tag kan Roman inte längre dölja vad han har varit med om under kriget. De får allt fler problem i sitt äktenskap. Vissa situationer utlöser våldsamma vredesutbrott hos Roman riktade mot Miriam och barnen. Flera år senare börjar de genom terapi hitta nycklar till Romans förflutna och hans våldsamma beteende. Efter flera svåra kriser börjar de bygga upp sitt gemensamma liv igen. Fortfarande, över trettio år senare, är Roman tvungen att regelbundet medicinera och gå i terapi för att klara av att leva med det förflutna.

En gång i veckan deltar han i gruppterapi tillsammans med femton andra män. De flesta är i 85-årsåldern och stred under andra världskriget i stillahavsområdet på platser som Iwo Jima, Saipan och Filippinerna. Några av männen stred   i Koreakriget och resten i Vietnam. De har alla liknande problem med att leva ett normalt liv. Jag träffade och lärde känna männen i Romans terapigrupp efter att ha filmat honom i tre år och fick tillåtelse att vara med på ett par av deras terapisessioner.

Jag besökte Roman och Miriam i september 2004 för att visa en råklippning av en filmversion av installationen. De hade inte sett något av materialet jag filmat under föregående fyra år. Det var en känslomässigt laddad upplevelse. Efter visningen gav de mig tillstånd att visa filmen för Romans terapigrupp vilket vi gjorde tillsammans dagen efter. Under dagarna efter visningen intervjuade jag några av de andra männen.

Utställning består av en DVD-installation på tre dukar. Den har en längd på 40 minuter. Den här delen av utställningen berättar om Romans upplevelser, om förvandlingen från korgosse och pacifist till totalt hänsynslös frontsoldat. Den berättar också om hans väg tillbaka. Intervjuerna jag gjorde med de äldre veteranerna efter att de hade sett filmversionen, är en viktig del av utställningen tillsammans med andra relaterade intervjuer. Ett referensbibliotek kompletterar utställningen.

Jag vill rikta min tacksamhet till alla krigsveteraner som generöst delat med sig av sina upplevelser och minnen. Som son till en veteran från andra världskriget vet jag hur svårt det kan vara. Materialet till installationen är filmat i USA och alla veteraner är amerikaner. Men jag tror att deras erfarenheter återspeglar tidlösa frågeställningar oavsett var vi kommer ifrån.

Erik Pauser
21 december 2004
Stockholm

 

 

 

 

Fördjupning