Biografi

Text av Andréas Hagström

Historien om Erland Brand är inte bara berättelsen om en konstnär som alltid följt sin egen kompass utan lika mycket en berättelse om Göteborg som konststad och hur den har förändrats under de 70 år som Brand varit verksam i staden.
Erland Peter Brand, född 5 oktober 1922 i Arvika är son till målarmästare Johan Brand och hans hustru Ester. Redan i realskolan var han konstintresserad och tecknade och målade tidigt med stöd från pappan som själv var amatörkonstnär. Efter några år på läroverk och på Ingesunds musikskola där han spelade fiol tog han arbete som målargesäll hos sin far. Som 15-åring bestämde han sig för att bli konstnär och tog bland annat kurser i teckning i Arvika för målaren Wolf Pagrotsky, känd för sina fanor han gjorde för arbetarrörelsen och för att han är Leif Pagrotskys farfars bror. Senare under militärtjänstgöringen vid gränsen till det naziockuperade Norge fick Brand tillstånd att gå en kvällskurs i teckning på läro­verket i Karlstad.

I slutet av militärtjänstgöringen sökte han till Slöjdföreningens skola i Göteborg och med bland annat intyg från Pagrotsky blev han antagen. Som 22-åring anlände Brand 1944 till Göteborg. Staden som vid den här tiden hade ungefär 350.000 invånare var kulturellt ganska sluten inte minst på grund av kriget. Som lärare i måleri och grafik på Slöjdföreningen hade han den surrealistinfluerade Nils Wedel vilket färgade av sig på Brand. Men inspiration kom även från annat håll. Varannan lördag höll dåvarande chefen på Göteborgs konstmuseum, Axel Romdahl föreläs­ningar på skolan om äldre konst och rektorn på Slöjdföreningen, Sigfrid Ericson som bland annat ritade Göteborgs konstmuseum och konsthall, höll föreläsningar i stilhistoria. Mer samtida inspiration från kontinenten fick han bland annat genom Nils Wedels kontakter med konstnärer som Asger Jorn och Jørgen Nash vilka besökte skolan. Utställningar i Göteborg under denna period som inte bara visade svensk eller nordisk konst var få. Viktiga utställningar efter kriget var därför konsthallens genomgång av fransk 1900-talkonst i februari 1947 med exempelvis Picasso, Klee och Miró och konstmuseets utställning året därpå av National­museets franska samling med måleri från la Tour till Matisse.

Hösten 1947, efter tre år på Slöjdföreningen sökte sig Brand till Valands konstskola. Bara någon månad tidigare hade Endre Nemes tillträtt som lärare efter Bjurströmseleven Nils Nilsson. Detta skulle komma att bli en stor förändring, inte bara för undervisningen på Valand utan även för konstklimatet i Göteborg. En förändring som inte uppskattades av alla och blev grunden till en flerårig konflikt som eldades på av Endre Nemes allt annat än diplomatiska läggning. Brands tidigare klasskamrater Tage Törning, Lennart Åsling och Lennart Ason hade redan kommit in på skolan men av någon anledning sökte Brand först när antagningstiden var över. På nåder fick Brand visa sina arbetsprover för Nemes som blev så pass imponerad att Brand blev antagen ändå. Sedan 1925 låg Valand, eller Göteborgs musei rit- och målarskola, bakom Göteborgs Konsthall på Ekmansgatan i en lokal som varit den finska avdelningen på utställningen Modern Nordisk Konst under Jubileumsutställningen 1923. Lokalen var ruffig och kall. Ljuset kom från stora takfönster som snöade igen på vintern och värmen kom från två stora järnkaminer som eldades med stenkol. Vid den här tiden var Valand fortfarande en privatskola och eleverna betalade höga årsavgifter för att få studera vilket gjorde att flera hade det mycket knapert. Vissa elever var hemlösa i perioder medan andra lyckades hitta tillräckligt billiga lokaler att dela med klasskamrater. Under Valandstiden inspirerades Brand bland annat av kubismen, surrealismen och Paul Klee men även av Göteborgskoloristerna och då speciellt Åke Göransson. Klasskamrater utöver de han hade med sig från Slöjdföreningen var bland andra Göran Bäckström, Acke Oldenburg, Hardy Strid, Ulf Trotzig, Egil Karlsson och Erik Törning. Under Nemes ledning blev resor en viktig del av utbildningen så 1947 reste skolan till Köpenhamn och 1948 till Frankrike. 1949 reste Brand själv till Frankrike och Schweiz där han besökte alla de stora konstmuseerna och denna typ av studieresor har Brand sedan fortsatt med livet igenom.

Påhejade av Nemes började eleverna ställa ut under studietiden. Erland Brand var exempelvis med både 1946 och 1947 på Nationalmuseums Unga Tecknare och sedan på elevutställningarna 1948-1950 där kritikern Kjell Hjern uppmärksammade den unge konstnären i positiva ordalag. Den 17 november 1950 flyttade Valand in i de nybyggda lokalerna på Doktor Saléns gata i Guldheden, men trots att Brand hade en termin kvar på sin utbildning slutade han julen 1950. Orsaken var ett psykiskt sammanbrott vilket gjorde att han drog sig tillbaka till sin familj i Arvika där han stannade till 1952. Trots sin frånvaro fortsatte han att hålla sig ajour med konstlivet, bland annat genom dagstidningarnas konstkritik och hans konst ställdes ut på exempelvis Liljevalchs, Värmlands museum och Galleri Aveny. 1953 var han tillbaka i Göteborg. Detta år träffade han bild- och textilkonstnären Inga (född Brorsson, 1929) på restaurang Kometen och året därpå gifte de sig. Det var också 1953 som Brand var med i utställningen 7 Göteborgare på Galerie Blanche i Stockholm tillsammans med flera av sina studiekamrater. Denna uppmärksam­made utställning visades sedan även på Göteborgs Konsthall och verk av Brand köptes in av både Göteborgs konstmuseum och Nationalmuseum. 1955 deltog han i sina första internationella utställningar i Rom och Oslo. Sin första separatut­ställning hade han 1958 på Galerie Blanche i Stockholm och året därpå på Galleri Maneten tillsammans med Tullan Fink och Valandsläraren Poul Ekelund. En annan viktig separatutställning hade han 1964 på Konstakademin i Stockholm som nästan genomgående fick god kritik. Under hela 1960-talet ställde han flitigt ut både i Sverige och internationellt, bland annat med vandringsutställningen 12 Swedish Painters som visades runt om i USA under ett antal år. Från mitten av 1950-talet och framåt var han vid ett antal tillfällen lärare vid Gerlesborgsskolan och 1963 till 1966 var han lärare i grafik på Valand. 1968 upphörde han helt att göra grafik och året därpå lämnade han oljemåleriet för att istället fokusera på akvarell.

Mot slutet av 1960-talet märks en minskad utställningsfrekvens som håller i sig under hela 1970-talet. Brand har själv uttryckt det som att han var tvungen att gå i vinterdvala under de politiskt dogmatiska åren och bara hoppas på att det skulle komma en vår. Under denna tid gjorde han ett antal offentliga utsmyckningar, som gobelänger vilka Inga Brand vävde, men även storskaliga emaljmålningar, bland annat för SEB:s kontor på Avenyn. Den första gobelängen, Figur gjorde de tillsam­mans redan 1962 och var en beställning av Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, men tyvärr stals verket och är idag försvunnet.

Brand har alltid låtit sig inspireras av annan konst men även av musik. Redan på 1950-talet började han lyssna på tonsättare som Schönberg, Alban Berg och Webern och senare Messiaen, Cage och Stockhausen. Utifrån musiken försökte han under en period att utkristallisera sitt eget måleri varför han alltid spelade musik när han målade. Akvarellerna under 1970-talen med sina kosmiska landskap och självporträtt närmade sig både surrealismens och popkonstens estetik. Hans teknik med vått i vått och lager på lager blev allt mer raffinerad men till slut trött­nade han på dess förföriska charm och istället utvecklar han en sorts pixelteknik där han utgår ifrån rutnät vars kvadrater han tålmodigt fyller i. Dessa grafiska akvareller visar han första gången på en separatutställning på Arvika Konsthall 1984 och han ställde ut dem tillsammans med teckningar från 1950-talet. Under arbetets gång hade nämligen likheterna mellan dem framgått allt tydligare. Under 1980-talet gör han ett flertal resor till Provence, bland annat för att solen är bra för hans psoriasis som periodvis är mycket svår. Vistelserna i det provencalska landskapet, med sitt ljus- och linjespel kom att påverka hans konst på flera sätt. Under slutet av 1980-talet arbetar han mycket med collage och börjar infoga plastiska objekt. Exempelvis kan tidigare målningar och teckningar klippas in, men även faderns målade ådringsprover, silverfolie, eller upphittade fragment från vardagen finner sina platser i verken. Självporträttet, som vid det här laget snarare är en sekulär ikon blir allt mer frekvent. Han inspireras av konstnärer som Joseph Beuys, Addi Køpcke och Anselm Kiefer och koloriten blir allt jordigare, men även Matthias Grünewalds Isenheimaltare inspirerar honom till att göra lådor runt mål­ningarna.

1974 ger Brand ut Bland kronor, slingor och fjädrar en bok om svensk prefilateli, det vill säga brev som skickats före frimärkets dagar. Brand började samla brev redan på 1950-talet och blev snart en stor kännare varför han satte samman en utställning utifrån sin samling. Under arbetet med att skriva informationsskyltar på skriv­maskin finner han hur de felskrivna och överkryssade textraderna har ett intressant formspråk som han senare börjar inkorporera i sin bildvärld.

Under 1980- och 90-talen ökar antalet utställningar igen – även internationellt. 1995 visas en stor retrospektiv på Göteborgs konstmuseum och på Konstakademien i Stockholm, och år 2000 har han en separat på Moderna Museet. Intresset för hans tidiga teckningar från 1950-talet är stort och 2008 ges boken Huvuden som övergår i Landskap ut. Boken samlar teckningar från 1950-talet och framåt men odaterade vilket gör det närmast omöjligt att avgöra vilka som är tidiga eller sena. Delar av dessa teckningar visas året därpå på Konstakademin i en utställning tillsammans med graffitikonstnären NUG. Bokens titel var passande nog hämtat från ett citat av Brand från 1961: ”Sedan 1953 arbetar jag på det sätt jag numera visar. Bl a stora utsikter där horisonten buktar sig. Huvuden som övergår i landskap. Vill åt en rymdverkan och ett plastiskt runt intryck.”

Tillsammans med utställningen som nu presenteras på Göteborgs Konsthall har Erland Brand gjort ett tiotal separatutställningar i Göteborg och han har varit med på ungefär lika många utställningar bara på Göteborgs Konsthall. Erland Brands produktionstakt är vid 92 års ålder fortfarande hög men trots detta har han genom hela sitt föränderliga konstnärskap haft ett så konsekvent uttryck att hans verkkatalog, skapad under nära nog 60 år känns som en självklar helhet.

Fördjupning