Bakgrund och inspiration

Vägen till projektet började med två böcker och några konstverk. Den ena av böckerna var Katarina Despotovic’ och Catharina Törns bok Den urbana fronten (2015) och den andra var Ernest Beckers The Denial of Death (1973). Konstverken som på olika sätt band samman böckerna och formade tanken på utställningen var Jesper Nordas ljudverk The Centre Of Silence (2009) och Anna Lings teckningar ur serien Sediment.

I boken Den urbana fronten får man följa förändringen av stadsdelen Kvillebäcken på Hisingen i Göteborg, hur den stadsutvecklingsprocess som sker från 2010 och framåt radikalt förändrar förutsättningarna för människor boende i området: Dan Hallmar skriver i förordet om processen: ”Här har Göteborgs stad planerat och byggt en ny stadsdel. Och utplånat en gammal.” Vad händer när allt försvinner och i ett ögonblick byts mot något nytt? Alla lager av historia, ackumulerad tid och adderade kollektiva och subjektiva minnen som alltid finns, även om det inte omedelbart avslöjar sig för allas blickar.

Bok nummer två, Beckers The Denial of Death undersöker människans dramatiska livstragik, vetskapen om vår förestående död. Det faktum att vi vet att vi ska dö är en av de starkaste drivkrafterna hos människan att åstadkomma något större än oss själva (lika mycket ångesten att inte åstadkomma något: ”The hope and belief is that the things that man creates in society are of lasting worth and meaning, that they outlive or outshine death and decay, that man and his product count.” (s.5)

I Jesper Nordas verk The Centre Of Silence befinner vi oss som betraktare i ett tomt rum, en röst strömmar över som inledningsvis beskriver rummet sammansättning: volym, luftryck, m.m. Rösten för in oss i ett sammanhang, som på grund av den visuella tomheten är svår att omfatta, alla komplexa relationer, samband och flöden som människan alltid är beroende av framträder inte omedelbart inför oss utan avtäcks i finstämda skikt. Gradvis görs vi till del av ett större sammanhang.

Det andra konstverket, som även det mycket finstämt undersöker rummets komplexitet är Anna Lings Sediment. Under lång tid i en serie teckningar och olika avgjutningar har hon ägnat sig åt ett närstudium (eller snarare ett slags närläsning) av ett kalkbrott i Limhamn. De komprimerade kalkskikten rymmer en oändlig mängd enskilda händelser frysta i ett koordinatsystem av tid och rörelse.

I den meningen är Förjaga bristen på sammanhang en utställning som undersöker rumsliga relationer och deras betydelse. I en kort text från 1930-talet skriver Walter Benjamin om jordens betydelse som medium för förståelsen av det arkeologiska fyndet. Jorden binder samman, likt kalkbrottet i Limhamn, de olika händelserna med varandra: “[…] på samma sätt som en god arkeologisk redogörelse inte bara rapporterar om de skikt där fynden har gjorts, utan framför allt om de andra lagren som man innan dess har varit tvungen att genomtränga.” (s.108, Divan 3-4/2014)

Som människor är vi som kalkbrottet i Limhamn och vi rör oss ständigt i rummet i Center of Silence, vi är, och vi rör oss genom, en ackumulation av händelser som blir till sammanhang.

Den urbana samhällsutvecklingen går svindlade snabbt, allt fler flyttar till staden, allt mer måste byggas, utvecklas och förändras. I den höga utvecklingstakten står många gånger ackumulationen av händelser i vägen. Förändringen tenderar att trycka samman allt till ett bestämt nu. Genom att riva det gamla Kvillebäcken och bygga en ny stadsdel förvandlade man i ett ögonblick årtionden och åter årtionden av händelser till en plats utan relationer, utan minnen, utan gången rörelse över tid. För att återknyta till Benjamins text, man grävde våldsamt i marken utan att bry sig om alla kringliggande skikt.

I Walter Benjamins storslagna verk Paris 1800-talets huvudstad kan man bl.a. läsa om flanören och dennes fysiska undersökande av staden. I passage [M 9,4] kan man läsa följande suggestiva skildring och beskrivning av staden: ”De mest heterogena tidselementen bryts alltså i staden . När man går ut ur ett 1700-talshus och därefter in i ett 1500-talshus störtar man utför en tidssluttning, strax bredvid står en gotisk kyrka, man kommer ned på djupet, några steg bort befinner man sig på en gatan från Gründertiden…man stiger uppför tidsberget. Den som träder in i en stad känner sig som i en drömväv, där även en händelse av idag ansluter sig till det som skett för länge sedan.” (s.359) Även om Benjamins text handlar om Paris är den möjlig att överföra till andra städer, andra rum och andra händelser. Det är möjligt att läsa den symboliskt som en beskrivning av vikten att det finns en jordmån som tydliggör relationerna mellan olika händelser.

/Curator Mikael Nanfeldt