Rachel de Joode

Rachel de Joode, Playing Me 2, 2018. Foto: Galerie Christophe Gaillard

Rachel De Joodes skulpturer förkroppsligar den digitala tidsålderns ambivalenta förhållande till materialitet. Samtidens visuella digitala överflöd får oss att glömma vad bilderna vi ser egentligen består av och vad vi faktiskt tittar på.

De Joode destabiliserar relationen mellan yta och tredimensionell form. Det som vid första anblick kan tolkas som hud eller inre organ, visar sig vara fotografier av konstnärsmaterial som pigment och lera. Serien Playing Me:s veckade, vikta och penetrerade material anspelar även på relationen mellan konstnärsrollen och konstobjektet, sammankopplade genom att de möjliggör varandra.


In English: De Joode’s sculptures embody the digital age’s ambivalent relationship to the material. Today’s overflow of digital imagery can make us forget what pictures are actually made of and what we in fact are looking at.

De Joode destabilizes the relationship between surface and three-dimensional form. What at first glance might be interpreted as skin or internal organs turns out to be photographs of artists’ materials such as pigment and clay. In the series Playing Me, pleated, folded, and perforated materials also play on the relationship between the roles of the artist and the art object, which are interlinked by the fact that they make each other possible.