Natascha Sadr Haghighian, Judith Hopf & Florian Zeyfang

Natascha Sadr Haghighian, Judith Hopf & Florian Zeyfang (1967, 1969, 1965, Tyskland)
Proprio Aperto, 2005
DVD på plasmaskärm, speltid 6 minuter

Det är vinter i Venedig och konstnärerna Natascha Sadr Haghighian, Judith Hopf och Florian Zeyfang vandrar runt i parken Giardini di Castello, som med sina 30 permanenta nationella paviljonger utgör mittpunkten av den stora Venedigbiennalen, där man vartannat år kan uppleva området i sin fulla prakt. Då blomstrar arkitekturen, konsten erövrar rummen och parken är fylld med besökare. Men vad händer med platsen när biennalen inte är där, när konsten flyttar ut och besökarna drar vidare?

I videon Proprio Aperto får vi på nära håll se att parkens ståtliga byggnader utsatts för åverkan och omdaning. Paviljongerna som är tänkta att representera världskartan och varje nations självbild genom samtidskonst, är nu något helt annat. Med krossade fönster och sönderslagna väggar förändras arkitekturen och antar nya former. Konstnärerna bakom videon karaktäriserar byggnaderna som tillfälliga ruiner. Istället för yttre påverkan som krig och naturkatastrofer är det sociala och politiska omständigheter som skapat dessa ruiner.

Paviljongerna har nu tagits i besittning för andra syften, som till exempel temporära bostäder och vandalisering. I videon dokumenteras endast spåren av att olika mänskliga aktiviteter har ägt rum. Människorna själva finns inte på plats. De långsamma panoreringarna över stillbilderna, tillsammans med berättarrösten, och inte minst ett ackompanjerade fågelkvitter, skänker verket en känsla av lugn och ödslighet.

Konstnärernas samtal och vandring i parken har resulterat i en reflekterande berättelse om landskap och rum i förändring, men ställer även konkreta frågor om turism. På vilket sätt gynnas en stad och dess invånare av en biennal av detta slag?  Proprio Aperto är ett institutionskritiskt verk där konstnärerna undersöker ett konstsammanhang som de själva verkar i. År efter år upprepas samma process. In kommer konsten och ut flyttar något annat och vice versa. Två världar som avlöser varandra, men som aldrig möts.

– Ann-Sofi Roxhage, utställningsvärd och konstpedagog