Högskolan för Fotografi & Film
Examensutställning 2003

2003.04.26 - 2003.05.11

Studenter

Ann Eringstam, Anna Henriksson, Anna Martine Nilsen, Annika Holmér, Daniel Grizelj, Debora Elgeholm, Ina Bengtsen, Jessica Segerlund, Jonathan Jarl, Jose Luis Martinat, Julia Sjöberg, Lena Garnold, Marius Dybwad-Brandrud, Martin Johansen, Matti Östling, Niclas Löfgren, Rasmus Hägg, Sara Brolund Carvalho.

Introduktion

Fotografprogrammet är en treårig utbildning som leder fram till en högskoleexamen i fotografi. Studenterna uppmanas att bredda, fördjupa och förstärka sina kunskaper om fotografi och dess språklighet. Begrepp som integritet, medvetenhet och kontextualitet är ständigt i centrum.

Fotografi befinner sig idag i ett starkt utvidgad fält och på Konsthallen visar våra avgångsstudenter såväl rumsliga gestaltningar och videoverk som fotografi. Vi möter uttryck som hyser stark berättarlust likväl som rent upplevelsebaserade verk. Sammantaget ger utställningen en inblick i ungt svenskt bildskapande.

Jose Luis Martinat

Född 1977 i Peru.

Utan titel

5 bilder på armar som håller/visar monstermasker. Fingrarna går genom ögonhålarna. På några av bilderna kan det kännas som om fingrarna vill peka ut något eller tecknat något. Är det maskerna som vill visas eller fingrarna …

I olika ritualer har man använt masker för att få styrka och beskydd. Ju fulare den är desto starkare och mer effektiv är masken. Ju fulare desto mäktigare…

Monstermasker är groteska och ofta motbjudande. De är gjorda för att skrämmas men samtidigt för att synas. Jag använder dem som ett element för att skapa ett möte, nästan tvinga till ett möte. Utan möte finns ingen kommunikation…

Mitt intresse för kommunikation började i och med frustrationen jag kände när jag fick lära mig ett nytt främmande språk som vuxen…

Den misslyckade kommunikationen där endast försöket är tydligt…

Annika Holmér

Född 1972. Uppvuxen i Värnamo.

7 mm

I mitt verk7 mm använder jag mig av rött garn. Materialet är ett ”lågstatusmaterial” och tillhör den privata, kontrollerade sfären. Med garnet har jag bland annat stickat mänskliga ”plagg” som till exempel benvärmare. Dem placerar jag i det offentliga rummet, jag märker ut en plats och även döda ting som räcken och lyktstolpar. Jag pysslar om, vårdar och besjälar dem. Gränsen mellan det privata och det offentliga är inte längre lika självklar. Det blir som ett virus, en infektion som expanderar och invaderar.

Samtidigt vill jag rucka i människors vardag. Få människor att vakna upp. Vi sover, äter, åker spårvagn, jobbar, äter igen och måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag i samma rytm. Men en dag undrar man varför och allt börjar om på nytt blandat med leda och förvåning. Ledan och tröttheten är sista akten i ett vanemässigt liv. Men de ger också uppslag till medvetenhet. En återgång till kedjan eller ett uppvaknande.

Julia Sjöberg

Ursprungligen från Stockholm.
I samarbete med Lo Larsson, konsthögskolan Valand.

De arbeten vi presenterar i Konsthallen respektive Falkhallen (Göteborgs Konstmuseum) handlar om vad människor brukar sin tid till, vad de väljer och vad de väljer bort. Vi funderar över hur man ska kunna bestämma vad som är viktigast, och hur man ska kunna välja bort och vara säker på att det är ett bra val? Är det verkligen viktigt att hela tiden uträtta saker och varför räknas bara tiden då man konsumerar eller producerar?

You’ve only got 24

I videon som presenteras på en monitor frågar vi människor på gatan i amerikanska orter hur de förhåller sig till tid. Vad prioriterar de, vad skulle de göra med en extra timme och är de stressade? Lena Garnold (HFF) har varit med och filmat materialet.

På en annan monitor visas en video där vi har låtit elva människor skildra sin vardag. Var och en har ungefär två minuter till sitt förfogande.

Falkhallen
I Falkhallen visar vi resultatet av ett projekt där vi gett engångskameror till svenska medelålders män i mer eller mindre höga befattningar. De ombads att under en vecka dokumentera det dom anser vara viktigt i sin vardag, en slags redogörelse för vad de ängar sin tid åt. Vår utgångspunkt finns i de många projekt där engångskameror delats ut till t.ex. gatubarn, hemlösa, dagisbarn och skolbarn med uppgiften att dokumentera sin verklighet.  Man har på detta sätt försökt att ge ”den Andre” en röst.

Ann Eringstam

Född1977 i Växjö.

Heroes

Heroes har sin utgångspunkt i populärkulturens hjältar. Utan att vara en vulgärkritik av dessa  absurda fantasier kring makt och kontroll, kretsar mitt arbete runt en grundläggande längtan i det mänskliga psyket – den att vilja höja sig över sin egen oförmåga.
Med ett autentiskt rollspel understryks i dessa bilder fantasins roll som tyrann, hur den tvingar oss att vilja och konfronteras med det omöjliga.

Daniel Grizelj

Född 1974.

Rum 101

” Att veta och icke veta; att känna till den hela och fulla sanningen medan man sade  omsorgsfullt konstruerade lögner; att samtidigt ha två uppfattningar som utplånade
varandra; att veta att de var motsägande och tro på båda; att använda logik mot logik;  att avvisa moral och samtidigt göra anspråk på den;…….att glömma det som måste   glömmas och återkalla det i minnet; de ögonblick när det behövdes för att sedan åter   genast glömma det igen ”.
/ George Orwell ”1984”

Anna Henriksson

Född 1976. Uppvuxen i Karlstad.

Remake

Vi ser alla vår verklighet utifrån den kunskap vi bär med oss. Kunskap som vi bl.a. får genom fotografier och dess innehåll. I Remake använder jag mig av material från massmediala bilder, i ett försök att påvisa det ständiga flödet av påhittade illusioner. För vad händer egentligen med vår verklighetsuppfattning då vi lever i ett överflöd av arrangerad verklighet och allt filtreras genom ”redan sedda” bilder? Vad är verklighet kontra fiktion? Vi har en förmåga att föreställa oss själva som bild. En självbild som inspireras av vår visuella kultur. Men vems verklighet är det som vi lever i? I bilderna har jag jobbat med ett skenbart enkelt klipp och klistra och med former, fragment och olika bildnivåer. Jag vill i Remake göra attraktiva bilder som anspelar på reklam/modebilders form då det är inom reklam och modemagasinen som bilder i stor utsträckning berör betraktaren personligt. Fotografiet har hela processen varit en inspirationskälla och styrkan i dess användning som strategi för representation där sätt att se blir en del i att producera kunskap om människor, varor och deras status.

Matti Östling

PROJEKTBESKRIVNING   (Den perfekta cykelbilen)
“People look, and take sight, take seeing, for life itself. We build on the basis of papers and plans. We buy on the basis of images.”       (Henri Lefebvre)

Fantomen från 1944 och min egen Modell 2003
Cykelbilar var vanliga under 2:a världskrigets bensinransonering, det ordnades till och med SM i cykelbil under några år på 40-talet. Efter kriget svalnade intresset, men har återuppstått periodvis, exempelvis under sjuttiotalets oljekris.
Cykelbilen FANTOM ritades år 1944 och ritningen, som sålt i cirka 30 000 exemplar, går fortfarande att beställa via Hobbex i Borås. Men för att konstruera/bygga cykelbilen Fantom krävs mer än en ritning/bild av densamma: tid, material, vilja, tålamod etc. Arbetet försvåras om ritningen är svårtydd. Kanske var det just detta som låg till grund för att så pass få fantombilder blev verklighet? En tvåsitsig modell byggdes utifrån originalritningen (år1993) och den modellen visade sig fungera rätt dåligt.
Min Modell utgår från Fantomen men har inte mycket gemensamt med originalritningen. I min konstruktion är ramen uppbyggd av färre delar och karossen är självbärande. Jag har valt att arbeta med lätta moderna material och komponenter, vilka till stor del är återvunna.
Kan man realisera en fantom?
Fantom inbillningsfoster, gyckelbild, spöke
För filosofernas filosof är själva idén det egentligt verkliga, medan fenomenet är det som ter sig som om det vore verkligt. Idén är möjlig att skåda genom förnuftets hjälp, medan fenomenet är knutet till “sinnenas osäkra vittnesbörd”.
I en annan tid beskrivs/tolkas tillvaron som ett skådespel (jmfr sken/ verklighet/ framträdande) av Guy Debord i “Skådespelssamhället” (1967). Skådespelet (the spectacle) beskrivs som en bild som lagts framför våra ögon och som hindrar oss från att se världen som den är. Det är inte en bild i fysisk mening, snarare en bild som förmedlar det sociala samspelet mellan människor. Genom skådespelet förvandlas världen till bild och bilderna blir det verkliga.
Skådespelet är för Debord knutet till och beroende av det moderna produktionssättet, där han huvudsakligen bygger sina tankegångar på Marxs analys av arbete och produktion. Genom den moderna produktionen (arbetsdelningen) skapas en åtskillnad mellan arbetaren och det han/hon producerar.
Bild/Verklighet, Arbete/Vara är de två huvudsakliga dikotomierna som kännetecknar beskrivningen och de är också knutna till varandra. Den värld som skådespelet visar upp är varans värld – det är också det enda man kan se. Konsumenten har blivit till en konsument av illusioner.
Mitt arbete är en experimentell undersökning, ett försök att återta greppet om verkligheten bortom höga avkastningskrav och “löpande band”-produktion, bortom låglöneländer och annonskampanjer. Ett slags statement för självbestämmande, frihet och “gör-det-själv”.

Lena Garnold

Född 1969 i Göteborg.

Lambdakopior

Sedan några år tillbaka har mina arbeten handlat om kvinnomisshandel. De har bl.a. berört bilden av den misshandlade kvinnan och hur svårt det är att bryta gränser, både för kvinnan och för de som står utanför.
I arbetet som visas på konsthallen har jag valt att fokusera på föraningar. För en kvinna, som lever i en relation där hon blir misshandlad, är hotet om våld ständigt närvarande, både fysisk och psykiskt.

Statistiken är tydlig. Våld mot kvinnor är ett av de vanligaste brotten idag.

Min intention är att synliggöra detta våld.

Ina Bengtsen

Född 1977 i Danmark.

Time is on my side

Projektet handler om at forholde sig til tiden og rummet man bevæger sig i. Ved at lade beskueren være afgørende for værket, vil jeg give denne en fornemmelse af, at man som menneske gør en forskel, altid er vigtig, ikke bare for sig selv, men også for sine omgivelser. Ved at lade besøgeren styre tiden, vil jeg give en fornemmelse af, at man som udgangspunkt selv styrer sit liv og de valg det indebærer, og at de valg man vælger ikke bare påvirker en selv, men også det der foregår omkring én.

– Det er umuligt at undgå tiden, men det er muligt at gøre den til vor egen –
Et projekt om at tage tiden til sig.
– om at man på trods af urets taktfaste tikken og samfundets heftige puls har mulighed for at skabe sin egen tid, sin egen rytme. En rytme som er afgørende for den enkeltes evne til at være nærværende i tiden og rummet.
– om at forholde sig aktivt til tiden og omgivelserne og gøre opmærksom på at vores valg ikke bare har betydning for vores eget liv, men også for vor omverden.

Niclas Löfgren

LILLDUVAN, KANELBLOMMAN
OCH SMINKDOSAN

”Gläd dig, yngling, medan du är
ung, njut i fulla drag av din ungdom.
Följ ditt hjärtas vägar, gå dit
ögat leder dig…”
Pred. 11:9

Sara Brolund Carvalho

Född 1974 i Göteborg.

He got game
Skulptur/video

Utgångspunkten är ett intresse för kroppsliga praktiker och dess roll i skapande av identitet, i synnerhet könsidentitet. Den övergripande tematiken i arbetet har varit manlighet, sport, sexuell identitet och hur dessa interagerar i både synliga och osynliga konstruktioner. Verket som presenteras här på Konsthallen består av en skulptur med fyra separata videosekvenser installerade inuti. Den cylinderliknande skulpturen uppträder som en sportslig arena där mäns fysik och kroppsrelationer undersöks.
Videoscenerna behandlar några delar av de fysiska praktiker som en kropp och dess ägare konfronteras med, varav vissa, genom en “fullständig” fysisk  upplevelse, producerar en känsla av tillhörighet.

Utdrag ur en av scenerna:
I completely seized up, all my muscles just locked, and I was crazy. I was sitting in my car outside my house. My wife was sitting next to me. Suddenly all these intense feelings just started coming out and all my muscles in my forearms just locked. My hands were stuck to the steering wheel for an hour. I couldn’t let go. And my wife was just saying ‘Come on, let it out, let it out… cry if you want, do whatever you want, just let it out…’

Anna Martine Nilsen

Född 1974 i Oslo, Norge.

We two are one
I We two are one har jeg jobbet med konflikten som ligger i å se seg selv som subjekt og objekt på en gang. Jeg er interessert i den mentale tilstand av splittelse som ligger implisitt i den kvinnelig posisjonen i vårt samfunn.
Objektene som omgir oss i hverdagen er interessante fordi de sier noe om menneskene som skaper dem og bruker dem. Historier og konnotasjoner knyttet til objektene er et nødvendig utgangspunkt for mitt arbeide med å lade dem med nye betydninger. Mitt verk har utgangspunkt i en kritikk av det bestående, og man kan kalle det et paradoks at uten den bestående verdensorden hadde jeg ikke hatt noe verk.

Mitt verk bygger på konnotasjonene objektene gir oss, og kommunikasjonen er helt avhengig av det språket som allerede eksisterer for å fungere. Men jeg ser muligheter i at ny mening kan oppstå når man tar objekter ut av sin opprinnelige kontekst.
Båtens opprinnelige hensikt er å transportere mennesker, men i kunstsammenheng får den en ny funksjon gjennom å være transportmiddel for tanken.

Marius Dybwad Brandrud

Född 1976 i Uddevalla.

LIFT
Video, 32 minuter

I mitt konstnärskap har jag rört mig kring frågor om konstruktionen av vår sociala verklighet. Framför allt har det handlat om begreppet identitet (kulturell identitet, könsidentitet, etnicitet). Hur formas identitet i förhållande till större strukturer (institutioner, populärkultur, nationer, ”den Andre” etc.)? Här blir även begrepp som tolkning, förståelse, representation och narrativitet centrala.
I LIFT tecknas identitetskonstruktioner som kontinuerliga narrativa  processer, vilka i större eller mindre utsträckning dikteras av olika sociala sammanhang.

Jonathan Jarl

Född1978 i Vallensbaek, Danmark

Pencil Boy

Mitt arbete kretsar kring olika föreställningar om när övertygelsen tar överhand och blir starkare än förnuftet. Ett slags medvetet lurendrejeri, där individens handlande ofta resulterar i ett misslyckande som följd. Misslyckandet som effekt av bristen på kontroll i den ständiga strävan efter perfektion jag både föraktar och beundrar.
Arbetet är uppdelat i två tidsrymder, två parallella historier som arbetar mot varandra för att förenas, men som samtidigt försöker uppehålla ett litet hopp om att värja sig från kollisionen.
I ett försök att isolera och förstora upp meningslösheten vill jag praktisera bland mina egna frågor om motivation, vilja och syfte.
Koncentrationen runt meningslösheten får bli det meningsbärande.

Rasmus Hägg

Född 1977i Gävle.

Revisited

” Det krävs en historia för varje erfarenhet ”
/ Max Frisch

Revisited  är ett försök att reflektera det som redan erfarits. Jag använder mig av extrakt och material som, när den narrativa produkten är slut, undkommer våran uppmärksamhet. En effekt (eller defekt) av att filmen Playtime av Jacques Tati tar slut, och endast ”inget” kvarstår..(.) Efter en undervisningsskiva för läkare, bestående av hjärtslag, vinylens egna hjärtslag. Formen för det narrativas slut, som en menings innehåll, ryms i dess menings punkt.

Martin Johansen

Född 1973 i Stenungsund.

Ice Princes

Fritt efter det engelska
ordet för ”isprinsessa”, ett arbete med fotografier tagna under hockeysäsongen 2002-2003. Från utvisningsbås, omklädningsrum, bänken: d.v.s. miljöer där det sociala kretsar kring aktiviteten hockey. Ett återvändande till en för mig bekant miljö, och ett försök att sätta in den egna uppväxten i en större frågeställning om vad det innebär att växa upp i en maskulint färgad miljö. Fyra fotografier där detaljer från dessa platser lyfter ut individen ur dess grupptillhörighet.

Jessica Segerlund

Född 1975 Stockholm.

viewer / voyeur

Min avsikt med arbetet har varit att fundera kring offer, förövare och åskådare.

Vi värjer oss mot insikten att vem som helst kan utföra handlingar som vi anser vara ondskefulla, att det skulle ske i familjen, den närmaste vänkretsen eller hos de auktoriteter vi litar på. Genom rädslan att få det ”onda” för nära inpå oss främmandegör vi ofta de som utför handlingar som vår moral säger oss är fel.
Vad får man göra i det offentliga rummet, var går gränsen?
Jag har velat framställa de tre, offer, förövare och åskådare, där gränserna mellan dem löses upp. Alla är de deltagande aktörer.
Ingenting är svart eller vitt, gränserna blir flytande.

Debora Elgeholm

Född 1976, uppvuxen i Leksand.

Du går fram till mig och säger: “Det är en man här som söker dig.”
ca 13 minuter

I det här projektet har jag arbetat utifrån längtan att försvinna, att gå upp i en större helhet. Den behöver inte vara religiös, utan kan även vara mer vardaglig. Men den längtan står i konflikt med faran att utplånas, att tappa bort sin identitet.
En kvinna befinner sig i en lägenhet, går runt och återberättar hur ett telefonsamtal med en man utvecklas. Deras försök att lära känna varandra hindras av en tydlig brist i deras kommunikation. Hon ger oss sin version samtidigt som hon sysselsätter sig och skapar en skenbar meningsfullhet.

Jag har eftersträvat en klaustrofobisk stämning i mitt videoverk, där man inte vet om ”stalkern” verkligen existerar, eller om allt utspelar sig i hennes tankar.