Konklusion – studenternas egna texter

Konklusion

1.

Mina vänner!

Mitt projekt handlar om att bli vuxen och om de drömmar man hade som barn.
Det viktiga i att inte bli som sina föräldrar och hur man såg på framtiden när man var ung.
När jag rensade ur min källare så hittade jag en bok som heter ”Mina Vänner” som jag hade i 12-års åldern, alltså i mellanstadiet. Den boken skickade man runt bland sina vänner som på två sidor fick svara på alla möjliga frågor, som t.ex. favoritmat, musiksmak, intressen osv.
Men det jag fastnade för var den sista frågan.
”Vad gör du år 2000?”
Jag minns att för oss var år 2000 nåt som låg långt fram i tiden och då skulle vi alla vara 27-28 år gamla, alltså vuxna. Våra liv skulle vara färdiga, allt skulle vara klart. Och det märker man på de svar som gavs. Alla skulle vara gifta, ha barn, bo i hus. Det intressanta är just att det bara var tjejer som svarat i boken och alla hade bara beskrivit det privata, ingenting om karriär och pengar, bara familj och hus, eventuellt trodde någon att de skulle resa mycket.
Det jag nu har gjort är att fotografera mina vänner nu och jämfört deras liv med svaren på den sista frågan, för att se vad som hände.
Det är enkla porträtt i deras hem, i vardagsrummet.
Jag ville just att vardagen ska komma fram i bilderna. Jag tycker alltid det är mest intressant att veta vad folk gör med sin vardag. Jag får alltid för mig att folk gör så mycket fantastiska saker hela tiden eftersom det var den bild vi hade när vi var 12 år att allt skulle vara så fantastiskt.
Jag tror vi alla var överens om att vi inte skulle bo i Uppsala, helst inte i Sverige och framförallt inte i lilla Årsta där vi växte upp.
Men nu bor alla i Årsta, det är bara jag som bor i Göteborg.

/Mikaela Andersson

2.

En av lekandets viktigaste funktion är att hjälpa en att lära. Man lär sig förhålla sig till världen när man leker som små. I mina lekar försöker jag lära mig något om en outforskad värld, jag söker mig till ett hörn av skapelsen som ingen trampat på förut och är på upptäcktsfärd. Det finns inga regler, inget manual för hur man ska gå till väga. Man går på instinkt. Jag måste hålla sinnena öppna för att veta hur jag ska handla vid varje enskild situation. Om jag börjar sätta upp regler gör jag terrängen snävare och förminskar antalet historier som skulle kunna uppkomma. Undermedvetet är jag hela tiden på alerten över platser och situationer som kan dyka upp. Jag försöker balansera på en magisk och realistisk lina.

/Trini Carrillo

3.

Alla människor är rädda för att falla. Alla går vi och bär på enskräck för att tappa ansiktet, att misslyckas och bli avslöjade som inkompetenta. Att falla och mista kontrollen.

Samhället mer eller mindre bygger på att denna skräck skall hålla oss i schack. Redan från det att vi föds inlemmas vi i kontrollsystem. Uppfostran lär oss att kontrollera och bli kontrollerade. Vi får lära oss att behärska oss själva och andra. Vi sätts i skolan där dessa maktkonflikter blir än mer synliga. I alla möten testas vi hur mycket makt, kontroll och kunskap vi har, och så fortsätter det.

Hur många filmskurkar slutar inte sina dagar fallande? Den intelligenta eller extremt bestialiska filmskurken kan bli skjuten, överkörd och dränkt men han dör inte. Han måste falla för att förgöras. Det räcker inte med att hans liv ändas, han måste degraderas för att hans makt skall försvinna. I projektet “Fallstudie” arbetar jag med bilder från sådana fall. Projektet innehåller också bilder av människor som sover. Dessa bilder har jag tagit från olika webbkameror runt om i världen. Webbkameror som privatpersoner satt upp i sina egna hem. Dessa personer låter oss okända betrakta dem när de är som mest sårbara – när de fallit i sömn.

/Andréas Hagström

4.

Vem vill du att jag skall vara.

I höstas var vi på klassresa i New York. En mindre grupp var då på besök hos en känd amerikansk konstnär, Andres Serrano. Han hade en stor studio mitt på Manhattan. Presentationen hölls i ett stort rum med mörkt trägolv och röda sammets draperier på väggarna. Det fanns ett fåtal sittplatser, eller rättare sagt troner. Han satte sig själv på en tron. Även två i klassen fick sittplats resten av oss blev sittande på golvet bland annat jag. Bakom oss på väggen hängde en staty av Jesus på korset och bredvid Serrano på ett bord stod en uppstoppad katt. Vi satt tysta och förväntansfulla och lite förundrade över detta rum vi hamnat i. Han började berätta och vi ställde frågor ganska snällt och det blev ingen direkt diskussion. Det kändes lite konstigt han tittade på mig när han pratade. Jag ställde någon fråga han tittade ännu mer på mig. Jag försökte titta bort och frågade inte något mer. Det var pinsamt jag undrade om de andra märkte något. En tjej i klassen frågade om hon fick ta kort på honom. Han sade att det gick bra efteråt.

Kvällen innan hade vi varit ute och jag kände mig lite dålig. Mina tankar flög iväg och jag slutade lyssna. Plötsligt var det slut och han sade att nu får ni ta kort på mig tillsammans med dig. Han pekade på mig och sade vi har ju båda svart på oss så det blir snyggt. Jag reste mig upp och tittade lite frågande på honom. Han satte sig i en tron med högt ryggstöd. Jag ställde mig bredvid men han drog ner mig i hans knä. Det blev pinsamt och jag började skratta det gjorde några av de andra också. Fotograferandet började några vände sig om och gick bort. Jag hade sett deras blickar. De tyckte att det var pinsamt. Serrano förde upp sin hand under mitt bröst och så viskade han: I had to do something to get you in my lap. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. De andra fotograferade fortfarande, men nu fick det vara nog. Jag reste mig upp och ville bara därifrån, men han fortsatte prata och ville gärna träffa mig igen. Tillslut kom vi därifrån och jag skrattade och sade att det inte var så farligt.

/Cecilia Hallin

5.

Mitt projekt handlar om kärlek och vad man är villig att göra för den, samt om innanför-/utanförskapet, hur det är att flytta till ett annat land.

Detta skall gestaltas genom ett myller av bilder, som till största delen består av snapshots av de olikheter som jag ser mellan Sverige och Holland, fotografier av vardagliga situationer som man kan mötas av i ett okänt land och som man inte längre har full kontroll över när språket brister. Projektet skall visa hur det är att känna sig utanför och vilsen i det nya hemlandet och om min hemlängtan, som är tvådelad. Dels till mamma och familjen i Sverige, eller när man är hos dem; efter pojkvännen i Holland. Jag skall försöka gestalta hur det är att utsätta sig själv för situationer där man inte har någon kontroll. Om att våga ge efter och om hur hårt det kan vara att lämna ut sig och sitt liv i ord och handling för att i slutändan vinna gemenskap, tvåsamhet och styrka, i kärleken. Samtidigt kommer jag att spela lite på den rådande ”såpoperatrenden” och släppa främlingar inpå mitt annars så skyddade privatliv. Men inte i ett glorifierande sätt, jag vill få fram den vardagliga tonen – inget idealiserande av kärleken! Inga ikonbilder. Bara visa det som det är; visa den grå vardagen.

Mitt projekt är ett dokumentärt arbete.

/Josefina Jägetoft.

6.

En kvinna som leker med sin hund. En serie bilder på rad. En händelse som inte alls verkar speciellt märkvärdig. Inte för att beskriva det stora i det lilla, eller det lilla i det stora. Snarare då det lilla i det lilla. Att låta någonting få vara vad det utger sig att vara. Jag tänkte mycket på vissa filmer jag sett, och scener ur sett i dessa. Scener som egentligen inte hade med de specifika filmernas handling att göra, som inte hade som sin direkta funktion att driva historien framåt eller innehöll ett klimax eller annan höjdpunkt av något slag. Scener som mer handlade om att etablera en stämning eller en känsla, på sin höjd knyta ihop de andra scenerna, men som likväl var självständiga och hade en kraft och en kvalité som tilltalade mig. Utgångspunkten för detta projekt var en önskan att skapa en serie bilder som hade ett släktskap med dessa scener eller filmklipp. Att med en enkel vardaglig situation i centrum försöka att göra ett arbete med liknande kvalitéer.

/Jonas Jörneberg

7.

“ I mitt arbete har tiden varit det viktiga. Tiden som bestämmer takten i våra liv. Att tala under fyra timmar är lång tid, mycket som sägs skulle man vilja ha osagt.
Att sova i fyra timmar är kort tid. Då är man fortfarande trött när man vaknar. Det finns en önskan om att kunna ta tillvara just den tiden som är nu. Oftast blir det inte så. Om det inte är en viss händelse att längta till eller våndas inför, så är det vad som varit som fyller tankarna. En hals, ett huvud och en hjärna fylld av tidsfördriv.”

/Louise Larsson

8.

Bakgrund
Dollar Street är arbetsnamnet på ett dataprogram under utveckling. Programmet visar levnadsförhållanden internationellt. Totaldokumentationer har gjorts med digitala panoramafotografier. Programmet är tänkt att användas i undervisning i grundskolan. Just nu pågår användbarhetstester av nuvarande utkast. 2002 kommer en första version av Dollar Street vara klar; då ett program med kubiska panoramadokumentationer i 3D-genererad värld.

Dikotomi
Grundskolebarn har testat Dollar Street. Deras uppdrag var att fotografera två utsnitt ur materialet: ett som innehöll något typiskt för rikedom, och ett som innehöll något typiskt för fattigdom. Barnen fick motivera varför de valt just dessa bilder. Det är grundskolebarnens egna bilder som är utställda.  Skriftlig rapport om barnens användande av Dollar Street är klar 15 maj.

/Anna Rosling Rönnlund

9.

Du befinner deg i et rom med en luft madrass som er 4×5 meter. Rundt deg i rommet er det monitorer og projeksjoner
med forskjellige bilder og fortellinger. På en av disse får du kjöre med på en vei. I vei kanten dukker den enorme luftmadrassen opp som er den samme som du selv ligger på. Her ligger noen andre å vinker til deg.

/Merethe Solberg

10.

Efter att bara ha dykt i några månader har jag gett mig in på det svåraste en nybörjare kan tänkas göra: att avbilda sina första upplevelser av dykningen.
Nertyngd av min oerfarenhet har jag upplevt vattnet som en ogenomtränglig och kontrollkrävande miljö.
Eller har jag bara blivit negativt påverkad av de objekten jag valt att dyka med och fotografera under vattnet: två grävmaskiner dränkta i en dolomitgruva i södra Polen?

/Mia Strömberg

11.

Alaska är resultatet av mina resor till landet, verket tar en början i mina egna förväntningar om hur landet skulle vara och bilderna som jag redan hade tagit i mitt huvud innan jag reste till landet för första gången. Bilder som vi alla bär i våra huvuden, och inte bara av Alaska. Dessa bilder är skapade av politiska och ekonomiska intressen som styr och representerar hela vår värld. Mina första två bildserier “Wildlife” och “Landscape” visar bilden av Alaska som nästan alla besökare försöker att reproducera, Alaska som en människotom vildmark med vilda djur som bara finns till för att fotograferas av oss. Både bilden “Wonderlake”och diptyken “Tracks” fungerade för mig som en nyckelupplevelse när jag tog dem; i båda fallen var det landskapet som jag skulle fotografera när jag träffade på något oväntat som sedan blev den egentliga bilden.

Med mina bilder på trafikdödade djur, serien “Roadkills”
fortsatte jag med att avbilda det som blev min förändrade uppfattning av landet, liksom bilderna på uppstoppade djur i suveniraffärer, serien “Giftshops”. Båda föreställer ofta det förmodligen vanligaste mötet mellan turister och djurlivet i Alaska, någonting som syns lika lite i verk om Alaska som djurfotografiernas kontext. I bilderna “Atigun Pass” och “Homer” tog jag steget tillbaka, visade det, ofta triviala, omfältet i vilket djur i Alaska ofta fotograferas.

/Hendrik Zeitler