Hus och Träd – Symboler för människan

1978.09.16 - 1978.11.19

Medverkande

Konstnärer:
Sven Alfons, Mårten Andersson, Pär Andersson, Olle Brandqvist, Maud Comstedt, Lena Cronqvist, Lennart Didoff, Sten Dunér, Kjellåke Gerinder, Sixten Haage, Saara Harju, Elisabet Hasselberg-Olsson, Jan Håfström, Mona Johansson, Veine Johansson, Sven Ljungberg, Sivert Lindblom, Palle Nielsen, K-G Nilson, Helmtrud Nyström, Philip von Schantz, Hans Viksten, Martin Åberg.

Utöver detta presenterades reproduktioner av äldre konstverk och barn, patienter, psykiater och konstvetare medverkade i utställningen.

Inledning

“För två år sedan kom Jan Thomaeus med idén till en utställning på temat hus och träd. Som (i det förflutna) teckningslärare och (numera) bildterapeut har han studerat hur dessa motiv gång ¨på gång spontant återkommer i bilder gjorda av barn, tonåringar och psykiskt ‘sjuka’.”

ur förordet till katalogen av utställningsamanuens, Håkan Wettre.

“När så många små barn så ofta väljer att teckna och måla just hus, är det inte godtyckligt. Hus betyder något viktigt för dem. När så många unga människor väljer motivet träd, har vi samma anledning att uppmärksamma detta. Förenklat, kan vi säja, att hus står för trygghet. Träd för växande. Eller, i båda fallen, motsatsen. symboler är inte entydiga…

…Till bildterapi kommer människor i alla åldrar, som mött för stora problem för att klara dem själva. Bild kan vara ett effektivt medel att bearbeta såna problem. Också i de situationerna blir motiven hus och träd vanliga. Inom kristendomen möter vi många exempel. Guds hus, Kristus som vingårdsträdet. När Kristus föds tar vi in ett träd: julgranen. Vid den sätter vi kanske ett pepparkakshus. I konst från alla tider: hos Rembrandt, van Gogh och Hill, hos Klee och Magritte.

Utställningen vänder sej inte minst till alla som arbetar med barn, unga människor och gamla. Det handlar lika mycket om psykologi som om konst – om man nu vill använda så fina ord. Kojan vi byggde som barn, under vilken rubrik hör den? Men den var viktig för oss då, och det är det enda betydelsefulla. Nu rycker vi kanske på axlarna åt den, i vår vuxna förståndighet. Men det är detta, som utställningen vill peka på: det som kan vara viktigt för oss, men som i ett teknokratiskt välfärdssamhälle riskerar att förbises.”

ur förordet till katalogen.

Seminarium

16-20 september 1978 annornades, i samarbete med Kursverksamheten och med stöd av Kulturrådet, ett seminarium i bildterapi med föreläsningar av Carlo Derkert, Maj-Brit Wadell och Jan Thomaeus, som också ledde flera workshops.