Johan Zetterquist: Kill the Poor Eat the Rich

2015.06.12 - 2015.08.23

Introduktion

Influerad av uttryck som black metal och punk, likväl som filosofi och stadsplanering, förvandlar Johan Zetterquist Göteborgs Konsthall till en stor installation bestående av bland annat väggmålningar, skulpturer och video. Flera av verken är gjorda specifikt för denna utställning, andra spänner över ett helt decennium. Zetterquist tecknar en dystopisk och ironisk världsbild där ingen kommer undan undergången oavsett vilken samhällsklass man tillhör. Hans konst uttrycker ett konsekvent motstånd till maktstrukturer och överhögheter, speciellt riktat mot kyrka, stat och kapitalism. Hans samhällskritik formuleras framför allt genom proposals, visionära förslag och modeller av projekt som hittills aldrig förverkligats. Förslagen åberopar en annan världsordning där estetik och frihet går före ekonomisk tillväxt.

Text av utställningsintendent Liv Stoltz

”Ack, han är så stilig och klok, själfull och förtjusande att jag fruktar att hans liv i denna vulgära värld kommer att smälta bort som en flyktig gudadröm”.
Richard Wagner om Ludvig II av Bayern

Utställningen Kill the Poor Eat the Rich med Johan Zetterquist är ett allkonstverk och på samma gång ett knytnävsslag i solar plexus. I denna separatutställning förvandlar han Göteborgs Konsthall till en enda installation som består av ett flertal nya verk och varianter eller remakes av tidigare verk som spänner över ett decennium. Redan i första salen möts betraktaren av en kollision av verk i ett flertal medier. I utställningen ser man installationer, målningar, video och skulpturer.

Färgen i de stora väggmålningarna, som går i en färskala från pastellrosa, aprikos till matt svart, rinner uppkäftigt nerför ena väggen samtidigt som man kan läsa samma text som utställningens titel; Kill the Poor Eat the Rich. Insprängd i detta extrema uttalande på motsatta väggar kan man även läsa Proposal No 20 Recession (lågkonjunktur). I en lågkonjunktur går allt åt helvete, tycks verket proklamera, men bakom verket ligger dock en tanke om att lågkonjunktur innebär möjligheter och nystart för vissa. Kan lågkonjunktur vara bra för vissa grupper i samhället? Besökaren slängs direkt in i Zetterquists utmanande universum. Långt ifrån de traditionella klassiska vita galleriväggarna tecknar utställningen en dystopisk och ironisk världsbild där ingen kommer undan undergången oavsett vilken samhällsklass man tillhör. I Kill the Poor Eat the Rich låter sig Zetterquist influeras av olika urbana subkulturella uttryck som exempelvis black metal, grafitti och punk. Väggmålningarna, i rosa och aprikos, står som fond till ett antal kontrasterande skulpturala verk som signalerar fara; bensindunkar, svart stängsel och en mur med inmurat glassplitter – institutionella symboler för kontroll, makt och hot.

Zetterquist anpassar sitt medium efter den konceptuella idé som han vill förmedla, inte tvärtom, och han blandar lika delar samhällskritik, humor och ironi i sin konst. Han skapar förslag, eller som han benämner sina projekt ”proposals”, till offentliga konstverk. De är ofta i form av gigantiska och utopiska projekt som presenteras, som aldrig (hittills) har förverkligats i full skala. Hans förslag/proposals ter sig som visioner eller kritik av traditionella monument. Zetterquist låter fantasin löpa fritt och i hans värld tillskrivs monumentet oanade möjligheter. Här finns till exempel ett förslag om att borra hål i månen, förslag att riva ner arkitekten Ralph Erskines höghus i Göteborgs hamn endast för att uppföra ett likadant – bara mycket mycket större, och att bygga höga hångeltorn i varje stad som saknar en utkiksplats. Dessa förslag till konstverk slår hål på föreställningen om monumentet som idé och artefakt genom att ifrågasätta hur monument ska se ut enligt existerande normer och god smak. Zetterquist klargör även med sina lekfulla förslag de bakomliggande politiska motiven till existerande monument och visar på de funktioner de traditionellt fyller: som politisk maktdemonstration och fallossymbol. De förslag till monument som Zetterquist ägnar sig åt har varken funktion eller syfte utan blottlägger bakomliggande mekanismer. Hans förslag framstår som smått galna, ibland oönskade och som hämtade ur en absurd pjäs. Hans tes pekar på någonting väsentligt: ingenting är omöjligt, det handlar bara om ekonomiska prioriteringar och politiska beslut.

Utställningens provokativa titel består av två sammanslagna fraser hämtade från musikgrupperna The Dead Kennedys, ett punk- och hardcoreband, och Motörhead, ett hårdrocksband. Titeln illustrerar en kraft som slår mot alla klasser, med andemeningen att det inte spelar någon roll om man är rik eller fattig eftersom det ändå slutar illa. Antingen dödas man eller så äts man upp, antingen av systemet eller av den ideologi som samhället vidmakthåller. Zetterquists konstnärliga metod tar sig uttryck som ett bångstyrigt och konsekvent motstånd till normativa maktstrukturer oavsett sociala, politiska, kulturella, religiösa eller ekonomiska. Med sin konst utmanar han det som anses vara det konventionellt vedertagna i vårt samhälle, men också vårt mänskliga beteende i den kultur vi lever i. Det finns ofta en samhällsaktualitet i Johan Zetterquists konst – ett samhälle som dechiffreras och analyseras utifrån politiska och ekonomiska prioriteringar, exempelvis verket A Monument Celebrating the End of Capitalism as We Know It som visar fartyg i modellform, nerstuckna med fören i marken.

Denna råa cynism och ironi som Zetterquist använder i sitt utryck kan speglas mot den slovenske, marxistiske filosofen och kulturkritikern Slavoj Žižeks resonemang kring ideologi i relation till ironi och cynism. Žižek ställer sig frågor om hur vår tids ideologi fungerar, om ideologi idag fortfarande manifesteras som osynlig enligt den klassiska definitionen att den upprätthålls och lever vidare via människors agerande utan att de är medvetna om den. Žižek kommer till slutsatsen att människor idag visserligen har genomskådat de ideologier som samhället består av och upprätthåller, men att de ignorerar detta faktum och följer logiken – vi är mycket väl medvetna om varför vi agerar på ett visst sätt, men upplever att det inte spelar någon roll. (1)

Detta cyniska förhållningssätt till ideologi responderar Zetterquist på i sin konst och punkterar denna medvetna hållning om hur normer i vårt samhälle upprätthålls. Han ställer frågan om vem man egentligen bör resa ett monument över; kapitalisten som grundar en bank eller den förste bankrånaren Nils Strid som spränger sig in genom dess vägg, tömmer kassaskåpet och lämnar en dikt för att förbrylla?

Det kan också vara givande att förstå Zetterquist utifrån den franske sociologen, antropologen och filosofen Pierre Bourdieus tankar, tolkad genom Donald Broady och Mikael Palme, om hur makt och social ordning inte bara manifesteras utan även upprätthålls i ett samhälle. Samhället förstås här som en komplicerad väv av sociala relationer som opererar i relation till varandra sett ur ett perspektiv av makt och dominans.

According to Bourdieu, existing social and cultural systems of hierarchy determine how people or individuals can acquire “capital.” From an economic perspective, money and material ownership determine one’s position and power in society; from a cultural perspective, one’s “capital” is determined by social position, which, in the case of rich and educated people, affords them a power and status not easily gained by those at a lower level in society. Thus, according to Bourdieu, culture and intellectual expertise can also serve as means of domination. (2.)

Vem bestämmer vad i vårt samhälle och varför, är en relevant fråga när man betraktar Zetterquists konst. Barnsligt provokativ och besvärande i sin samhällskritik, intar Zetterquist en roll som en sanningssägare om det samhälle och den samtid vi lever i. Han uttalar sig om sakernas tillstånd med svidande ironi, med en cynisk träffsäkerhet riktar han en skrevspark mot etablerade normer och maktmissbruk, samtidigt som han hyser en varm kärlek till den folkliga kultur som bland annat återfinns i Proposal No 19, Free Gas for Muscle Cars and Hot Rods.

Zetterquist målning Rich People With Taste (Rika människor med smak) deklarerar ett enkelt påstående; att rika människor har smak (dock inte vilken smak). Likväl kan man förstå detta deklarerande som en ironisk summering av Bourdieus tankar kring klass och smak, det vill säga att människor som tillhör och definierar sig enligt vissa grupperingar i samhället, och på så vis har bestämda positioner i det sociala rummet, också är knutna till bestämda uppfattningar om smak. (2.)

Broady och Palme fortsätter vidare i boken Pierre Bourdieu, Kultursociologiska texter och menar att en viss smak framträder först i relation till andra smaker och livsstilar:

En social position, eller en livsstil, är inte begriplig om den betraktas isolerad, utan får mening tack vare att den förhåller sig till och skiljer sig från andra positioner eller andra livsstilar; den smak som utmärker en viss grupp är alltid också avsmak för andras smak. (3.)

Tjusningen i Zetterquist konst består just i det faktum att han långt ifrån anpassar sig till det som anses vara politiskt korrekt. Han slår exempelvis hårt mot den organiserade religionen, som han uppfattar som totalitär, egenmäktig och förtryckande. Som en motståndshandling vänder han därför korsen upp och ner vilket man kan se i hans verk Proposal No 666: A Proposal to Turn Crosses on Church Towers Upside-Down (2015). Slavoj Žižek beskriver sina tankar om nödvändigheten av det politiskt inkorrekta och att det politisk korrekta kan vara en tystare och mer skadlig form av totalitärism. Žižek argumenterar att politisk korrekthet kan bygga på en akt av tvång och premissen att “jag vet bättre än du vad du verkligen vill” och menar att tvång och skrämseltaktik i syfte att få till stånd ett påtvingat beteende inte är rätt väg att gå.

Zetterquist gör snarare revolt även mot en sådan struktur genom sitt anarkistiska förhållningssätt. I ljuset av Žižeks argumentation framstår Zetterquists konst som en befrielse som ställer vår sociala ordning på sin spets. Han låter oss veta, i likhet med Žižek, att bara för att vi förstår, i moralisk mening, vad vi borde göra är det inte säkert att vi gör det. Zetterquists konst visar inte bara på detta postideologiska tillstånd utan ställer också motfrågan: Och vad ska vi göra åt det?

Källor:

1. Slavoj Žižek, Cynism As a Form of Ideology, The Sublime Object of Ideology, London; New York: Verso, 1989, s.28-30, www.autodidactproject.org/other/cynzizek.html
2. www.enotes.com/topics/pierre-bourdieu/critical-essays
3. Pierre Bourdieu, Kultursociologiska texter i urval av Donald Broady och Mikael Palme, Stockholm, 1993, s.19f