Text av Mikael Nanfeldt

Vi ser in i ett rum. Mot väggen står en säng och vid var sida små sängbord. Allt är ytterst avskalat, asketiskt. Vad slags rum det är låter sig inte lätt tydas, även om det äger viss likhet med ett hotellrum. Vi kan även se ett mindre, spartanskt badrum till höger om sängen och det ena sängbordet. Rummet ser enkelt ut, även om böjträstolarna antyder någon form av stilmedvetenhet. I fönstersmygarna har putsen krackelerat, vilket indikerar ett förfall.

Vi betraktar rummet genom vad som verkar vara en bevakningskamera. Vår blick sveper långsamt, tyst och stilla, från vänster till höger. Det är bevakningens obevekligt inkluderande rörelse, den som ständigt söker den otillåtna avvikelsen. När kameran fullgjort sitt lopp påbörjar den sakta sitt varv tillbaka. Varv på varv! Det är svårt att tidsbestämma rummet genom att endast betrakta möblerna, men den svepande bevakningskameran gör hela scenen aktuell.

Vi är idag ständigt övervakade. En anonym makt kontrollerar allt vi gör. ”För att upprätthålla disciplin krävs ett arrangemang där själva blicken verkar betvingande; en apparat där de tekniska åtgärder som gör det möjligt att se medför en maktutövning och där tvångsmedlen gör dem som är utsatta för dem fullt synliga”. Så skriver den franske filosofen Michel Foucault i sin stora undersökning av övervakningens och straffets historia (Övervakning och straff, 2004, s.172). Vetskapen om kameran tvingar oss till av makten önskade beteenden.

Under kamerans rörelse händer dock något i rummet. Ett skuggspel breder ut sig på väggarna. Ett skuggspel som snabbt tilltar i styrka, blir intensivare och mer kaotiskt för varje varv som kameran avverkar. Det är som om naturen tränger in i rummet med obeveklig kraft. Skuggspelets närvaro låter oss ana att det vi ser är ett rum utanför, eller snarare bortom, det reella. Kanske är det ett rum som är mer att likna vid en individs inre tillstånd. Rummet som sakta men säkert begravs under den nerviga naturens kaotiska och okontrollerbara kraft för tankarna till Sigmund Freuds undersökning av det kusliga från 1919. Som en del av en kuslig upplevelse skrev han om individens rädsla för att bli levande begravd.

Den ovan beskrivna scenen är från konstnären Jonas Dahlbergs film Shadow Room (2011). På flera sätt kan filmen beskrivas som typisk för Jonas Dahlbergs konstnärskap. Utgångspunkten är en arkitektonisk plats, ett rum som utsätts för ett närgånget betraktande. Genom Shadow Room förstår man att hans intresse för rummet rör sig på flera plan samtidigt, i ett spänningsfält mellan den bevakande maktens (eller den/det som självpåtaget tar den övervakande rollen) ständigt sökande intresse och jagets sköra psykologi.  Det återkommande inslaget i hans konst är undersökningen av rummets psykologiska och maktrelaterade aspekter. Här utspelar sig ett mänskligt drama utan dramatiska övertoner, där frågor om jagets position i relation till makt och identitet obönhörligt konfronterar oss.

I Hall of Mirrors skapar konstnären Jonas Dahlberg en egen värld där gränsen mellan fiktion och verklighet når sin upplösning. Utställningen är en spegelvärld som saknar ett tydligt referenssystem att gripa tag i. Om en utställning någonsin är att betrakta som ett sammanhållet konstverk, så är det Jonas Dahlbergs Hall of Mirrors. Såväl det enskilda verket som utställningen som helhet aktualiserar flera av de frågeställningar som Jonas Dahlberg intresserar sig för: makt, jag-position, identitet, minne (subjektivt och kollektivt) och tid.

I utställningen kan man ta del av sju av hans filmer och ett ljudverk. Det senare är en ny inriktning i Jonas Dahlbergs konstnärskap och tar sin utgångspunkt i ett eget upprättat arkiv. Under lång tid har han samlat in enskilda personers subjektiva minnen av arkitektur och film. Dessa berättelser kan vi höra i en installation där det reella rummet når sin upplösning. Hur ska jag förstå min vandring genom en icke-materiell värld där röster, från någonstans, talar till mig om minne av plats och film? Transformeras det subjektiva i denna överföringsprocess till en kollektiv erfarenhet? Minnet brukar beskrivas som en ytterst privat angelägenhet, starkt knutet till min egen person, eller som den franske filosofen Paul Ricœur skriver i mastodontverket Minne, historia, glömska: ”Genom att komma ihåg någonting kommer man ihåg sig själv” (2005, s.138). Relationen mellan den subjektiva och gemensamma erfarenheten har varit föremål för såväl vetenskaplig som konstnärlig undersökning under lång tid. I Jonas Dahlbergs installation sker överföringen ytterst konkret då jag hör berättelser på ett sätt som närmast för tankarna till människans muntliga historia: minnen i form av memorerade berättelser överförda från en person till en annan, och vidare, från generation till generation.

Din vandring genom utställningen är som en vandring i ett viktlöst tillstånd, där din egen uppfattning om var du är inte är tydlig.

Jonas Dahlberg är född 1970 och bor och arbetar i Stockholm. Han hör till en av Sveriges mer väletablerade konstnärer, såväl nationellt som internationellt. Trots sin tydliga position i den internationella samtidskonsten har han inte gjort så många soloutställningar i Sverige, och med Hall of Mirrors är det första gången han ställer ut i Göteborg.
Mikael Nanfeldt
Konsthallschef