Konsthögskolan Valand – Magisterutställning 2004

2004.05.08 - 2004.05.23

Helena Backman, Carl Hammoud, Johannes Heldén, Charlotte Karlsson, Dan Lissvik, Mika Manninen, Magnus Petersson, Stanislav Shuripa, Aida Vahedeh Ghardagian, Konrad Werne, Maurits Ylitalo

Sammanfattning

Nu är det åter dags för Konsthögskolan Valand och magisterstudenternas examensutställning. Avgångsstudenterna från det femåriga magisterprogrammet Fri Konst 200 p består i år av elva konstnärer. Visning av utställningen sker i samband med Vetenskapsfestivalen torsdagen den 13 maj kl 14.

(1) Aida Vahedeh Ghardagian

Född 1963 i Urmia, Iran.

Utan titel, 2002

Mitt verk är en berättelse bland många andra berättelser. Dess mening och funktion är att fylla tomrummet i konsthallen eller någon annanstans.
Den vita – rent och entydigt är som den världsordning som passerar utan att någon ställs för svars för det.
Det handlar om massa andra saker också: att ta omvägar, att förstå sina egna erfarenheter, att förstöra sitt eget arbete….
Det har gått mer än 660 dagar sedan jag och en kollega, Heidi Backman, sydde klänningen. Mina minnen är oprecisa och det har hänt så otroligt mycket efter det.

(2) Helena Backman

Född 1977 i Helsinborg.

Passage, 2004
Loop, 2 minuter

Ett mellanting, som när du dyker under vatten och tittar upp. En projektion inspirerad av lugnet i stormens öga och tillägnad valfriheten.
Om jag skulle kunna gå tillbaks till nolläget då tanken först föds innan den har blivit ett val – hade jag då kunnat hoppa över vissa händelser eller är vissa saker helt enkelt menade att bli? Går det att lura tiden, till att gå tillbaks?

(3) Stanislav Shuripa

Kommer från Moskva, Ryssland.

(Verse)

Whatever I do as artist gravitates towards painting and whatever I paint gravitates towards landscape. It may be about feeling of space: interplay of multiple forces, that continuous outside which gives place to infinite number of things; among them are the beams of light and darkness, my body and the figures of my imagination. Can space be one, or does it have to be many, and how are different spaces related to each other? What do they have in common: spaces of communication and spaces of fantasy, spaces of science and spaces of popular culture, spaces of tradition and empty spaces? Their common denominator is the one who experiences them. In this case it’s the artist.

Landscape has been the object of painting for centuries. And it looks like the 20th century had done enough to convince whoever comes next: landscape is destroyed, its remains are removed and now art can go further. Where? A while ago, the theory became popular that History of Art is over and there’s no art anymore, there’s only visual culture. So, I was just a bit late for the encounter with something big and real. That helped me to understand, at least, that the object of art, which as I’ve thought was hidden somewhere behind the distant horizons in Early Renaissance paintings, or inside the floating and colliding volumes of suprematist works, that very unclear and uncanny object – is not accessible. It’s lost.

Landscape is never fully accessible, anyway. Therefore it can look at the viewer, and that’s how it holds the viewer’s body as part of the landscape. The other point is that the landscape is the image and thus it becomes part of the viewer’s mind. A window – this is a traditional metaphor for landscape painting. But there’s another one – a text. Former is the frame of realist approach; latter is proper for conceptual art and icon painting. The virtual image of nature mixes window and text, making up the appearance of nature as interface.

Painting creates virtual spaces, with no gravity or air pressure. Micro- and mega- can be indistinguishable in painting. The referent of painted image can be any size: sometimes I imagine urban landscapes as made of construction kit; sometimes I think they are indefinitely spacious. In any case, the landscapes I paint are filled up with simple rhythms of the lit and dark surfaces, with blind regularity, which through painting, turns to be something “potentially alive”. Sometimes I think that landscape is a factory: its appearance is its machinery; its product is an affect.

There’s no space, which is not artificial, which has not been produced by humans. Take a look – and you create the space. Move – and it starts to work. Urban landscape or the view of distant planet, all spaces are measured, conditioned and administered maps of social force fields. The color, the brushstroke, the texture: these are the painting media to represent and renarrate the space. Video, digital photography, cartoons and computer animation; These are the given ways to look at the space. That’s how the artist’s place, both playground and cage, is built.

When you look at the landscape you always think of something else, says the character from J. -L. Godard’s film “In Praise of Love”. What is that something? Any space is spoken, and many of them speak themselves. In various languages: official or private, mass medial or scientific. The same spot at the street is the object to secure and to clean, to make a date, to shoot a TV-news.  All these languages are connected, not by the origin but by perspective. Their vanishing point is possibility of poetry. The rhythm of poetic line is the rigid structure, which directs the flows of eloquence, whether it’s translated into colloquial blah-blah-language or to the architectural rhythms or to the social rules and regulations. Poetic rhythm comes before all of them, or better to say, it has always been there, before it knew how to transmit messages. That’s why landscapes are made of poetic lines, and I hope sometimes it’s the artist who can point to the place created by meeting of poetry and geometry, before images and words.

(4) Konrad Werne

Född 1965 i Helsingborg. Uppvuxen i Göteborg.

Skulpturer, 2004

En konstnärlig process kan rymma nästan vad som helst. Det är helt och hållet beroende av vad konstnären vill säga. Huvudsaken är att han vill säga något. Annars riskerar konsten att bli livlös, urholkad och ytlig. Jag är egentligen inte konstnär. Jag känner mig inte tillräckligt uppskattad för att kunna säga det med rak rygg. Här visar jag keramiska skulpturer. Jag ser keramik som ett direkt material, vilket jag tycker mycket om.

(5) Maurits Ylitalo

Född 1974 i Borås.

Utan titel 1-13, 1999-2004

Måleriet är det konstnärliga uttrycksmedel som står mig närmast. Så har det i alla fall  varit hittills. Visst tycker jag det är intressant och nödvändigt för mig att undersöka och bearbeta material och frågor med andra uttrycksmedel men att teckna upp, bearbeta, ladda, skapa rytm, puls, spänning, harmoni i en fungerande bild/målning/teckning finner jag personligen effektivast för att nå fram till ett direkt personlig uttryck.

Jag vill säga något och väljer därför det som är närmast mig själv. Det finns en direkt personlig nerv i teckningen och måleriet som tilltalar mig. Hjärnan, ögat och handen. Det finns egentligen inga andra mellanled tror jag. Inga videoapparater, band, elektricitet, filter, sladdar som förändrar, förleder eller tar bort.

Det finns inga andra människor som du skall övertyga din vilja att agera efter. Inga skådespelare.
Någon tecknar något på en pappersbit. Strecken från blyertspennan visar bokstäver som formar ett ord, en mening. När man läser texten så kan man också uttyda eller läsa av en personlig karaktär/psykologi i textens design. Textens design, nerv visar något mer, den rymmer personlighet en historia.
Tar in, registrerar, analyserar, bedömer, förändrar beståndsdelar och muterar material. Bygger nått nytt. Eller gör jag det? Kanske bearbetar jag samma material fast i ny skepnad? Innehållet är det samma men ytan ny. Samla material. Bearbeta materialet. Bygga upp, förstöra eller frigöra materialet, rekonstruera materialet som jag har förstört. Försöka få det att fungera, är det vad det handlar om när jag jobbar. Oftast i alla fall.

(6) Magnus Petersson

Född 1971 i Kalmar.

Stillbilder, 2003-2004
Sidescan sonarbilder

Det övergivna rummet är ett återkommande tema i mitt konstnärskap.
Människorna blir närvarande genom de spår de lämnat efter sig i miljöer som övergivits, gått förlorade eller ännu ej tagits i bruk. Frågor om civilisation och mänsklig verksamhet tar gestaltning i avfolkade frysta utsnitt som jag skapar, återskapar eller återupptäcker. Med skiftande teknik och metoder närmar jag mig områden vid sidan av konsten som intresserar och engagerar mig.  En personlig plattform av kunskaper och erfarenheter från tidigare yrken och intressen ligger som grund för mina konstnärliga upptäcktsfärder.

Stillbilder är ett verk med anknytning till mina maritima intressen. En Sidescan-sonar är ett marinteknologiskt instrument som läser av havsbotten med hjälp av diagonala ljudvågor vilka omtolkas i en dator till bild. Sonarerna har utvecklats till att idag kunna ge detaljrika bilder av bottenformationer och skeppsvrak. Tillsammans med en av sonar-konstruktörerna har jag sökt av områden i Gävlebukten, och även hyrt in mig på en dykeribåt i Oxelösund vilket resulterat i flera bilder av hittills okända och odykta vrak.
En helt objektiv “blick” riktas ner mot någonting det mänskliga ögat aldrig sett och registrerar en värld bortom den åtkomliga. I en tid då det mesta tycks upptäckt finns alltjämt en dragning mot det bortglömda och förborgade, en förväntan att det ännu ska finnas vita fläckar på kartan att upptäcka. Drömmen om ett Atlantis lever kvar i en överblickad världs längtan efter det sublima. Jag har arbetat med sonarbildernas estetiska och metaforiska möjligheter som en svindlande öppning mot någonting bortom den blanka platta ytan. I detta verk kan jag se en beröringspunkt med lanskapskonstnären Robert Smithsson och begreppet entropi, det obevekliga nedbrytandets mönster. Om jag skulle välja ut något av de förlista fartyg jag nu har bilder på och låta scanna av det samma om tjugo år skulle den bilden se annorlunda ut. Därnere i mörkret sker ett obevittnat förlopp när konstruktioner bit för bit säckar ihop och skrov och däck slutligen imploderar. Till skillnad från Smithsson gestaltar jag inte men påvisar begreppet entropi.

Parallellt med detta arbetar jag även med måleri och med modellbyggen, en bensinmack, en ”fantasifabrik” i skala 1:10 med laboratorieglas omgivet av små trappor och gångbroar, en fiktiv, obebodd herrgårdsmiljö med övertäckta möbler. Jag tillverkar alla inventarier själv, arrangerar, ljussätter och fotograferar. Ofta visar jag fotografierna som det färdiga verket men jag har även använt modellerna som objekt i installationer.

(7) Carl Hammoud

Född 1976. Uppvuxen i Botkyrka, Libanon och Stockholm.

When We Were Kings, 2004
olja på duk, 92×73 cm

Subsequent Exclusion, 2004
olja på duk, 30×53 cm

Side Effects, 2004
olja på duk, 30×33 cm

Remnants, 2004
olja på duk, 40×46 cm

Memories of a Magician, 2004
olja på duk, 55×45 cm

Mina verk bygger på mångtydiga idéer där titlarna har en central betydelse. Till en början bygger jag särskilda meningar, vilka i sin tur komprimeras för att nå ett läge där de kan definiera (exempelvis) en målning och slutligen fungera som titel.

I mina senare verk (vilka inkluderar de jag valt att visa på Konsthallen) har jag använt uteslutande engelska titlar, och är särskilt intresserad av hur titlarna beskriver vad som händer i målningarna, hur förhållandet mellan verk och titel skapar fler ingångar även om de vid första anblick tycks syfta till något specifikt.

Det viktigaste i målningarnas tillkomst är lust, och att synliggöra denna lust.
Konst kan förtrolla, liksom försätta betraktaren i hypnos, eller bara inspirera.
Kan jag nå halvvägs dit så är jag rätt ute.

Jag försöker se mina verk som en del av ett större bildkonstnärligt sammanhang eller i en värld av allt från formfunktionella till narrativa insatser. Om man föreställer sig att mitt konstnärskap kan relateras till denna bildvärld, så vill jag ge mina arbeten förmågan att expandera detta rum. Men jag måste samtidigt särskilja expandera från förnya, eftersom jag utgår från den redan befintliga bildvärlden som given spelplats.

En del av vad jag berättar genom mitt måleri kan läsas in i en verklighetsförankrad agenda som tar avstamp i ett slags amerikansk egenhet. En värld vars kulturella identitet tycks vara uppfunnen under tidspress, där sanning, lögn och varumärke aldrig hunnit rangordnas. Jag intresserar mig särskilt för dess myter, som svävar mellan verklighet och drömvärld, och försöker styra målningarna till en skådeplats som både tydliggör detta och utvidgar mina intressen.

(8) Dan Lissvik

(9) Charlotte Karlsson

Observation 1-5, 2004

Mitt verk består av fyra fotografier som jag arbetat med under våren. I mitt konstnärskap forskar jag för tillfället kring mellanrumsutrymme.

För mig är mellanrumsutrymmet är en plats av frihet. Jag tänker att någonting just har upphört och någonting annat skall till att ta över. Mellanrumsutrymmet har en egen existens och form som inte kan liknas vid vare sig det kommande eller det förgångna. Det är en tom tidlös vilopunkt.
I mina senaste verk har jag fokuserat på mellanrumsutrymmet medan det att ett hus skiftar ägare. I ett övergivet hus framträder det tydligt, fysiskt. Man kan nästan ta på det, se det, höra det.
Trots att huset i ägarskiftet är tillbommat och låst tas det stundom i besittning av ungdomar, hemlösa och så vidare. Det är som om mellanrumsutrymmet tillhörde den som var där för stunden – den närvarande.

Huset Befriat! Utan möbler, tapeter eller inredning. Betrakta det i frånvaron av närvaro. Vi ser det sällan som det är – Innan det har blivit vad vi vill att det skall vara. I mellanrumsutrymmet kan man föreställa sig att man kan uppfatta husets själ glimta fram och visa upp sig men det är inte säkert. Huset själv låter sig inte definieras. Vi kommer aldrig att veta vad som rör sig inom huskroppen. Vad som finns där mellan väggarna, mellan golv och tak och källare och vind. Det enda vi kan uppleva är en förskjutning, en rubbning av rummet som likt en dörr öppnar sig mot en annan verklighet.

I mellanrumsutrymmet ryms även eftertanke och kontemplation. I dagens urbana samhälle finns mindre och mindre tid för sådant. Mellanrumsutrymmet kan vara både yttre och inre – det spelar ingen roll eftersom det yttre befäster det inre och tvärtom. För mig handlar det mycket om ett sökande efter mellanrumsutrymmet och att däri se vad som händer med mig själv.

(10) Mika Manninen

Född 1971 i Eskilstuna.

30 min, 2004
Loop, 30 minuter. Börjar ungefär varje hel- och halvtimme.
Ett samarbete med Martin Engberg. Född 1974 i Arboga.

Jag har experimenterat med fleras olika tekniker, från teckningar till video-installationer. Man skulle kunna säga att det konstnärliga skapandet alltid får sin näring av identifikationen, eller rivaliteten i mina arbeten.
I ett av verken är jag tangokungen Nika, där jag lånar ansiktet av dom gamla dansbandskungarna ifrån sjuttiotalet. I ett annat verk är jag berättaren som undersöker relationer mellan konstobjektet och texten.

I verket 30 min har jag samarbetat med Martin Engberg från Litterär Gestaltning. Vi har arbetat med temat “Skräck.” I det här arbetet möter en konstnär inom det visuella området en författare vars bokstäver blir till undersökningar av skrivandets och konstsammanhangets många fallgropar. Temat skräck har varit vårt gemensamma underlag där vi har diskuterat det i olika former, tider och sätt att visa sig i konst, böcker film, media och i vår vardag. Här i vår film kommer den ur en elektrikers perspektiv. I en, inte alls främmande berättelse för vår tid…

(11) Johannes Heldén

Född 1978 i Stockholm.

Stardestroyer 2, 2004
Loop, cirka 1 minut

Johannes Heldéns arbeten kretsar kring berättandet, både konkret och som metafor. Han har jobbat med ljudinstallationer, videoprojektioner, text och interaktivitet. Fokus ligger på ett kritiskt granskande av berättelsens, poesins och bildkonstens traditioner. Tema och inspiration till verken hämtas ofta ur olika subkulturer, som i denna utställning: science fiction.