Samtal mellan Margareta Orreblad och Lo Caidahl

När jag vänder mig om

När jag vänder mig om och ser tillbaka på de mer än 20 år jag fått ta del av Leif Elggrens konstnärskap, slås jag återigen av hans konsekvens och trohet mot sig själv och sin bildvärld.

Trädgårdsmästarsviten, en serie i koppargrafik, var mitt första möte med Leifs bilder. Scener med figurer i väntan på rörelse, att bli framförda. 1979 kom dessa bilder till Mors Mössa tillsammans med svarta objekt (272,273)*, som tycktes hämtade ur bilderna. Det var Leifs första utställning i Göteborg.

I Knivsviten (201-202,207), som visades på följande utställning, blev det än tydligare att figurerna, med knäskydd och orienteringstavlor, var skisser till framföranden. I boken Framföranden med underrubriken 10 scenanvisningar för köttet och jorden, som Leif publicerade ungefär samtidigt, beskrivs framförandena noggrant i text och bild. I de sista bilderna i Knivsviten dyker det upp en märkvärdig hund, som sedan blir huvudfiguren i nästa svit – Racka. Det har alltid funnits rispor och repor på bildytorna och här blir de allt fler och tar till sist över hela ytan i Repningar. Alla tre sviterna visades samtidigt på Mors Mössa.

Ur Repningarna kom ljudet. En liten svart box med namnet Cu innehåller ett foto på Leif vid arbetsbordet (200), en noggrann beskrivning av innehållet och processen, ett koppartryck med repor och den första vinylskivan. På ena sidan hörs ljudet av repandet på kopparplåten, vilket utfördes i ett ljust rum och gav en mörk bild. På andra sidan hörs ljudet av polerstålet, som gör samma kopparplåt blank. Detta utfördes i ett mörkt rum och resulterade i en ljus bild.

Min första upplevelse av Leif som performancekonstnär var 1980 under festivalen Framförande på Göteborgs Konsthall. Iförd tidlösa arbetskläder och med lindade ben – en sorts överlevnadskläder – kröp han fram och åter från vägg till vägg 63 gånger (328). 63 är kopparns atomvikt. Innan han vände skrev han på väggen ett av sina 63 betydelsefulla ord som han kallar grundelement. Bland dessa grundelement finner man ordet ÅRA. Åran dyker ofta upp i hans arbeten. Leif refererar till en berättelse hos Homeros: Poseidon ålägger Odysseus att bära en åra så långt upp på land, att ingen förstår vad han bär på. Där ska han bygga templet.

För Leif är detta en metafor för konsten och för hans eget konstnärskap. Och så har det blivit för mig. När publiken har hittat fram, har Leif redan brutit upp för att undersöka nya områden, men han lämnar alltid en ledtråd.

Leif arbetar ofta tillsammans med andra konstnärer. I Constant work during 48 hours (280, 169) på Mors Mössa i februari 1982 deltog förutom Leif också Thomas Liljenberg, CM von Hausswolff och Erik Pauser. En räls utmed en lång vägg, en hjulförsedd stol på rälsen vänd mot väggen, där 63 ark med var sitt grundelement nålats upp. Leifs arbete bestod i att sätta stolen i rörelse 63 gånger och på en lista markera vid vilka ord den stannade. Med en vetenskapsmans noggrannhet för han så statistik över slumpen under 48 timmar utan uppehåll.

Nästa performance på Mors Mössa hette Something that is bigger than it is 1984 (282,163). Samma grupp i flickkläder utförde ett arbete i tjugofyra timmar bland tolv monitorer, som under dygnets gång visade 24 videos. Arbetet bestod bland annat i att laga mat.
Det alstrande elementet (301) återkommer ständigt. Med utgångspunkt från det framförde Leif och Thomas Liljenberg flera performances under namnet Elektrolys på olika platser. Elektrolys III framfördes på Mors Mössa 1984 (149). På Sigtunagatan 5 i Stockholm fanns Lägenheten, som var platsen för många konsthändelser. I Elektrolys III utgick de från Lägenheten, och som ett enormt batteri med järn och kopparstavar ringades ett område in motsvarande Lägenhetens yta. Sittande, gående, liggande och stående byggde de med ord upp hela Lägenheten under 4 timmar.
– Handtaget var av mässing, började den detaljerade beskrivningen. När alla närvarande “såg” Lägenheten bröts den ner på samma sätt bit för bit. I vernissageannonsen upplystes: “Vi påtar oss ansvaret för åskvädren över Göteborg under tiden 17.5 – 27.5”. Några dagar senare stod det i tidningen att ett flygplan på flygfältet hade träffats av blixten. Men upplysningen hade inte nått dit. En box med namnet Det alstrande elementets princip och funktion samt form utkom 1984 och visades i sin helhet på galleriet på Mors Mössa1992.

Leifs sista utställning i Mors Mössas lokaler i Änggården var 1988. Den gången intogs rummet av svarta målningar med gula ränder och vita stavar. På målningarna hade Leif tecknat små råttliknande figurer med blyerts, vilka återkommer i boken Sakramentala måltider från samma år (233-240). Ensamma på varsin stor vägg visades två svartvita fotostatkopior. April – 49 (37), där Leif blir till, var den ena och Karl XII:s likfärd den andra. Var det där kung Leif I föddes?

Kungarna Leif I och Carl Michael I utropade 1992 konungariket Elgaland/Vargaland och ett år senare invigdes det svenska generalkonsulat i Mors Mössas nya lokaler i Haga. Invigningen skedde i form av en fyratimmars performance. Det inre rummet var inrett som ett konsulat med ett vackert dukat bord, orientalisk matta, brev och kartor och en lustgastub på väggarna (259). I detta rum tuggade de spagetti, som de spottade ut i en stor bunke (121-122,124). Lustgas och dryck ingick i måltiden. Namnet på denna performance var Givande Näring; en transsubstantiation; ur födan födes Konungen. Sedan dess är Mors Mössa generalkonsulat för Elgaland/Vargaland.

Under alla dessa år dök Leif Elggren dessutom upp med utställningar och performances på andra platser i Göteborg. Framföranden kunde man se på Konsthallen 1980 och året därefter på Magasinsgatan. Han gjorde bl a utställningar på Radium 226.05 1983 och på Sub Bau 1988 och ett flertal ljudframföranden. Leif Elggrens konst har betytt oerhört mycket för många. Den utstrålar kraft, mod, energi och viljan att gå vidare. Det är mycket smittsamt.

Det alstrande elementet är ett av de mest relevanta självporträtten i vår tid.

Nedtecknat under samtal mellan
Margareta Orreblad och Lo Caidahl
januari 2002