Inledning

I utställningen This Misery of Light rör vi oss i en sluten värld, där det finns tydliga gränser som vi måste passera för att befinna oss antingen i den eller utanför. Passagerna bildar övergångar mellan ute och inne och bildar brytpunkter mellan två olika verkligheter, eller möjligen mellan två olika tillstånd. Det är dock inte uppenbart vad som är utanför och vad som är innanför. Är utställningen något som existerar utanför den så kallade verklighet vi alla rör oss i, eller är det tvärtom? Är utställningen en ”insprängd” subjektiv tidslighet som bryter, eller existerar parallellt, med den stora, ständigt pågående tidsligheten vi alla är tvingade att leva i. När man har klivit över gränsen och rör sig i utställningens upprättade sammanhang blir man del i en arkeologisk praktik där kroppens rörelse mellan verken närmast kan liknas vid arkeologens metodiska arbete genom jordskikten.

Utställningens mörker binder samman de enskilda installationerna likt jordmånen länkar de olika arkeologiska fynden till varandra. Mörkret är i någon mening det övergripande sammanhanget, eller som Walter Benjamin skriver i texten Utgrävning och Minne: ”Och visst kan det vara bra att ha en plan i samband med utgrävningen, men minst lika viktigt är det varsamma spadtaget med vilket man prövar sig fram i jordmånens mörka gömslen. Den som nöjer sig med att bara göra en inventering av sina fynd, utan förmåga att kunna peka ut den exakta platsen i dagens jord, där de gamla skatterna ligger lagrade, snuvas också på de ädlaste priserna. ” (Divan, nr. 3-4/2014, s. 108). Bryter man mörkret så bryter man sammanhanget. Skillnaden består väl snarast i att i utställningen This Misery of Light utgör den egna kroppen arkeologens spade.

Relationen till arkeologipraktiken framgår i flera av Lina Selanders titlar, till såväl enskilda verk som utställningar. Hennes separatutställning på Venedigbiennalen 2015, hade den tydligt arbetsrelaterade titeln Excavation of the Image. I utställningskatalogen skriver curatorn Lena Essling om utställningen och liknar den vid ett meta-montage, en överordnande struktur, inom vilken brytpunkterna uppstår: ”Draperiernas snitt i det öppna rummet medger läckage av bild, ljud och information mellan de olika delarna. Filmljuden binder samman bildytorna och bildar ett eget landskap, samtidigt slumpmässigt och strikt komponerat. Som betraktare redigerar vi vår egen upplevelse när vi rör oss i rummet…” (ur katalogen  Excavation of the Image, s.21)

Varje enskild installation/verk upprättar, inom utställningens överordnande ram, sin egen sfär. Verken och utställningen äger en synonym relation, där utställningen, för att använda Lena Esslings ord, utgör ett meta-montage och det enskilda verket ett montage. Förflyttningen genom utställningen och mötet med det enskilda verket är en ständigt pågående rörelse genom olika skikt; tid, historia, minne (subjektiva och kollektiva). Genom montagetekniken uppstår nya sammanhang, nya relationer och nya möjligheter, som möjliggör en undersökning av den mänskliga erfarenheten (möjligen den mänskliga tragiken) och dess existentiella förutsättning; vetskapen om människans korta liv i relation till den kosmiska evigheten. Sociologen Zygmunt Baumann skriver i boken Flytande rädsla om människans relation till döden och vår oförmåga att förstå dess innebörd. Vi lever i den tragiska medvetenheten om vår egen död, men är samtidigt oförmögna att föreställa oss tillvaron utan vår egen närvaro. Det egna jaget är den ständiga referensen. Den franske filosofen Paul Ricoeur har i sin forskning undersökt relationen mellan tiden och det narrativa och i essän Den berättande tiden (Från text till handling, Symposion 1992) skriver han om fiktionens betydelse för att överbrygga det till synes oändliga gapet mellan den kosmiska tiden (universums evighetsperspektiv) och den mänskliga tiden (den ytterst begränsade): ”Skulle inte fiktionens svar kunna vara att den uppdiktar imaginära variationer av den kosmiska återinskrivningen som sker genom historien, alltså imaginära variationer som tematiserar klyftan som skiljer de två perspektiven på tiden.” (s.229)

Genom fiktionen möjliggörs, enligt Ricoeur, förutsättningen att överbrygga det glapp (eller brottyta) som uppstår inom människan när hon ska leva sitt liv mellan de två tidsperspektiven. Montagetekniken som Lina Selander använder möjliggör mötet mellan olika perspektiv och etablerandet av en ny fiktion som överbryggar. I detta avseende spelar brytpunkten mellan händelseskikten en stor roll för Lina Selander, det är i brytpunkten som embryot till en ny relation existerar (i Ricoeurs fall talar vi om glappet). Lina Selander rör sig mellan olika skikt på ett sätt som stundom känns associativt, nästan drömskt, för att stunden senare vara kontrollerat och ytterst bestämt. Nya berättelser och strukturer uppstår och upplöses, rörelsen för framåt mot en punkt där något annat inträffar och en ny rörelse inträder.

Sätten att arbeta med ett skikt, följa den till en punkt och vid den nådda punkten möta något annat påminner mycket om Michel Foucaults sätt att beskriva den moderna historieforskningen: ”Numera är problemet att bilda serier: att för varje serie definiera dess beståndsdelar, avgöra dess gränser, dra fram i ljuset den typ av relationer som är specifik för den, formulera dess lagar och därefter beskriva förhållandena mellan olika serier, för att på detta sätt skapa serier av serier, eller ”tablåer”. Och, avslutar Foucault: […] därav följer möjligheten att frilägga serier med fördelade riktpunkter, bestående av sällsynta händelser som kan upprepas.

Lina Selander låter dokumentärt material möta fiktionen, hon ställer bild mot bild, bild mot text på ett sätt som för tankarna till den tyske författaren W G Sebald, som återkommande uppehåller sig vid minnet och som genom en kombination av fiktion med arkivdokument upprättar nya relationer mellan den kollektiva och subjektiva erfarenheten. I prosaessän En komet på himlen börjar vi i Sebalds egen barndom och rör oss in i kalenderförfattaren Johann Peter Hebels (1760-1826) värld. Det är en sensibel resa som tar oss via barndomens kalenderläsande, nazismens strävan att använda Hebel, den estetiska gestaltningens betydelse för läsupplevelsen, judarnas erfarenheter av förföljelse, drömmens betydelse för jaget och samtidigt rädslan för dess okontrollerbara natur, människans ständiga förhandling med tro och vetande, historiska händelser i Hebels tid och en avslutning där Hebel blickar ner från Vintergatan och ser en jord lagd i ruiner.  Genom brytpunkterna i berättelsen, de återkommande riktningsändringarna, den fria rörelsen över den historiska tiden och den associativa gestaltningen ”fyller” W G Sebald de Ricoeurska glappen. En ny förståelse av människans återkommande strävan att utröna existensens villkor uppstår.

Liksom en läsning av Sebalds prosa är en resa genom den mänskliga erfarenhetens komplexa natur är mötet med Lina Selanders konst ett möte med jagets konfrontation med livet och dess ständiga rörelse mellan då, nu och framåt.

Mikael Nanfeldt, curator och fd chef för Göteborgs Konsthall