Modersmyt – moderskap – mänskoskap

1979.09.29 - 1979.11.25

Konstnärer

Barbro Andréen, Eva Berggren, Benedicte Bergmann, Synnöve Beskow, Lena Cronqvist, Monica Englund, Agneta Goës, Ulla Hammarsten McFaul, Joanna Helander, Sandra Ikse-Bergman, Ulla Keyling, Mona Ljungblad, Linda Lundgren, Nina Nilsson, Gunwor Nordström, Pia Oom, Barbro Reyman, Annbritt Ryde, Agnes Velander, Anette Åberg.

Sammanfattning

Modersmyt – moderskap – mänskoskap, som curerades av Lena Boëthius är en av de tidiga stora feministiska idéutställningarna i Sverige. Utställningen bestod av 20 konstnärer som gemensamt ville debattera moderskapet. I arbetet med utställningen ingick även Barbro Nordberg och i katalogen ingick artiklar av Barbro Backberger, Eva Björkander-Mannheiemr och Rita Liljeström, och en dikt av Sonja Åkesson.

Samtidigt med utställningen presenterades på Göteborgs konstmuseum en utställning med de tyska konstnärerna Käthe Kollwitz och Lea Grundig vilka också presenterades i utställningskatalogen.

Passage ur katalogförordet

Syftet med utställningen är att avslöja modersmyten som isolerar kvinnor och barn och som konserverar fördomen att barnets alla behov skall kunna tillfredställas av en enda person: “den goda modern”.

I måleri, foto, textil, grafik, skulptur och dikt beskriver de (konstnärerna reds.am) verklighetens moderskap, men skildrar också det moderskap, som är deras mål och som egentligen är “mänskoskap”. De vill utvidga “moderskapet” till att ansvaret för barn inte begränsas till kvinnan eller de biologiska föräldrarna, utan gör oss alla delaktiga, så att arbetsliv och all annan verksamhet inrättas efter vårt gemensamma ansvar för barnen.

De ser utställningen som ett led i kampen för ett mänskligare samhälle.

Verk

Utställningens tematik omfattade graviditet, abort, födelse, föräldraskap, ett barns bortgång och generationstillhörighet. Några av de mer tongivande verken i utställningen var Barbro Andréens skulptur Fruktbarhetsgudinnan placerad i oktogonen, Lena Cronqvists målning Förortsmadonna, Sandra Ikse-Bergmans gobelänger och Benedicte Bergmanns Livmodern. Den senare upptog en stor del av det inre rummet där ena väggen klätts med himmelsblått tyg.

Livmodern, som då kallades för en skulpturgrupp, men idag nog snarare skulle kallas för en installation, bestod av en målad väggrelief med bland annat träd, blommor och fiskar tillsammans med en svävande flickgestalt. Framför detta stod en vit tre meter lång, igloolikande konstruktion, främst byggd i papier-maché och tyg, vilken man kunde gå in i. På insidan, som var klädd i röda och rosa sidentyger, fanns avgjutna människoansikten i gips, tygapplikationer och på golvet låg en mjuk madrass. Där inne kunde man lyssna till ljudet av musik, vattenskvalp, poesi och röster. Kompositionen var gjord av Anna-Lena Öhrström och bestod bland annat av livmoderns röst, framförd av Birgitta Stahre. Livmodern byggdes på Konstnärernas Kollektivverkstad och har inte bevarats till eftervärlden.

I utställningen presenterades även fotografen och frilansjournalisten Joanna Helanders bildband Hur är en god far som visades varje halvtimme. Helander hade under tre månader intervjuat arbetare på SKF vilket resulterade i tretton timmars ljudinspelning och 1800 fotografier. Ett annat fotografiskt verk som visades på utställningen var Monica Englunds serie från förlossningsvården. Parallellt med denna utställning pågick även Englunds första separatutställning på Galleri 54 med fler bilder på samma tema.

Kritik

Utställningen var mycket välbesökt. Bara under de första en och en halv månaderna kom 11.000 besökare. Men den var också mycket omdiskuterad, och det verk som fick utstå mest kritik, både positiv och negativ var Benedicte Bergmanns Livmodern. Folk köade i strumplästen för att få besöka innandömet av verket och många lovordade den. Men det fanns även kritik, bland annat från dem som menade att motsättningarna i samhället utgår från klass och inte kön. Många manliga kritiker blev oerhört provocerade av utställningen och den som tydligast klädde detta i ord var nog DN:s Leif Nylén som anförde sig till de som tyckte att utställningen i sin helhet, och Livmodern i synnerhet representerade en feminism som hängav sig åt biologisk mystisism istället för en socialt och politiskt motiverad kvinnokamp. En manlig kritiker som gick mot strömmen var GP:s Crispin Ahlström som skrev “Den som trätt in i Livmodern, gått på dess mjuka botten och skådat dess mångfasetterade skönhet ska sent glömma den upplevelsen.”

Programverksamhet

Under utställningen arrangerades en rad programkvällar med bland annat musik, teater och dans. Bland annat spelade banden Andra bullar och Kvinnoväsen. En kväll framförde den finska teatergruppen Porquettas, med skådespelarna Ana-Yrsa Palenius och Ida-Lotta Backman dans- och mimpjäsen Girl’s Life regisserad av Raila Leppäkoski.