Jessic Faiss

Heaven – videoinstallation

Jessica Faiss Resor

Att åka taxi genom staden är en av mina favoritsysslor. Jag låtsas vara okänd i min egen stad och tittar trött ut genom fönstret på byggnader, människor och andra bilar utanför. Det är bara en av oändligt många möjliga vyer runt om på jorden. Den kvinnliga rösten från taxins Global Positioning System säger mjukt; “Du har nu nått ditt mål.” Jag betalar, stiger ut ur taxin och tänker nöjd att jag inte behöver göra mycket mer idag.

Jessica Faiss videoverk kan liknas kapitel i en antologi om destinationslösa färder. Man förflyttar sig genom rum och landskap utan att någonsin komma fram, ständigt sökande efter något outtalat. På samma sätt som i roadmovien är resan i sig själv huvudtemat medan landskapet är den estetiska ramen. Färgerna hon använder är nedtonade, på gränsen mot svartvitt. Tempot är lugnt; det är som att befinna sig i ett drömliknande tillstånd. Att resa, att förflytta sig, att transporteras kan vara en metafor för individens inre utveckling, livets små och stora förlopp och sökandet efter svar på livets existentiella frågor. Är livet en enda lång resa?

Kamerans lins är mycket närvarande i hennes verk. Den åker statiskt genom miljöerna med blicken fryst i en enda riktning. I  Boots (2002) skjuts kameran framför ett par ben som målinriktat går genom en starkt upplyst korridor. Den paranoida kameran har en förföljare med ett ovanligt fashionstatement; nätstrumpor i gummistövlar. I verket Rullband (2002) står kameran still medan ett rullband glider fram mot betraktaren. Bildens fokus är ljuspunkten i slutet av rullbandet. I motsats till ljuset som väntar den döende vid tunnelns slut, håller sig denna ljuspunkt på behörigt avstånd. En linsreflex finns med i bilden som för att ytterligare skapa distans. Videon befinner sig, liksom rullbandet, i en ändlös loop. Tiden det tar att komma fram minskar för den som transporteras på bandet, medan bandet självt aldrig når sitt mål. Det ändlösa möter vi även i verket »Hav« [2001]. Den horisontlösa havsytan reflekterar himlen, döljer havsdjupet och låter vågorna åka över enorma avstånd. Här ser vi havets poesi i sin renaste form. Desert (2001) är en mycket vacker landskapsmålning, återgiven som rörlig bild. Vi åker buss genom en egyptisk öken i slowmotion. Bilrutan är prickig av damm och skit; en slöja mellan betraktare och bild. Av Jessica Faiss alla åkningar är denna den mest poetiska och den som mest får mig att tänka på resan som metafor för livets förlopp.

/Marinanne Zamecznik, Frilanscurator