Johanna Gustafsson

Right Now, I’m Too Sad to Tell You, 1-3

“Uppfattade du mitt namn? Du kanske borde skriva ner det? Mitt namn är Johanna Gustafsson”. Sade Johanna Gustafsson i ett tal som hon höll på Göteborgs Konsthall, september 2003. Vilken spågubbe som helst kan intyga att vi kommer att lägga namnet Johanna Gustafsson på minnet. I en värld och konstvärld där vi förväntas ta in budskap från snubbar som Göran Persson, Ingmar Bergman och Lars Nilsson med fler, behövs det såna som hon. Johanna är nämligen något så sällsynt som en bra förebild.

Johanna Gustafsson (du uppfattade väl hennes namn) arbetar konsekvent med att belysa, ifrågasätta och bryta ned invanda maktstrukturer. Många politiska konstnärer har gjort detsamma men få lyckas bibehålla sina egna ideal. Inslag av hybris och likpromenader är snarare regel än undantag i branschen. Samtidskonsten är färgad av cynism och moralskräck, men hur trötta är vi inte på myten om konstnärsgeniet som fläker ut sina egna och andras tillkortakommanden för att sedan be om kollektiv förlåtelse för dessa stordåd? Johanna Gustafsson bryter medvetet mot klichén, hennes konstnärskap kännetecknas av tydligt uttryckta åsikter och en metodisk strävan efter förändring [läs förbättring]. Hon gräver där hon står och hon lever som hon lär, d v s hon utgår från sin situation som kvinna och konstnär och arbetar med feministisk konst.

Att vara feminist och konstnär är inte så lätt. Vi får höra allt från att vi är för mycket, till att vi rider på en trend eller att vi är för interna (hur nu ett förtryck som drabbar femtio procent av alla människor kan klassas som internt). Det ställs alla möjliga konstiga krav på oss som att vi borde åka till Afghanistan och bygga murar runt kvinnor som ska stenas för äktenskapsbrott, sluta raka oss under armarna, börja raka oss under armarna, säga fula ord i media, sluta upp att säga fula ord i media… Våra kroppar och våra ord är allmän egendom. Visst kan feminister höjas upp ibland, särskilt om det säljer lösnummer men endast under förutsättning att vi inte utgör ett reellt hot mot den manliga normens fortlevnad. Det krävs alltså ett särskilt mod för att i längden orka poängtera att: hej, det här handlar om nåt VERKLIGT. Feminism behövs av den enkla anledningen att vi lever i ett samhälle som är långt i från jämställt. Att vara konstnär är kul men ibland känner jag mig, med tanke på de komplikationer jag just beskrivit, urless, men då förstår ni, är det bara att ta ett djupt andetag, blunda och tänka på Johanna. Hon banar nämligen väg för oss andra. Och hon påminner mig om att det är ett politiskt jobb vi gör och att det är bra. Styrkan med feministisk konst är som jag ser det att den är viktig på ett samhälleligt plan. Det i sig är en kvalitet. Konst kan vara bra på olika sätt men för att jag ska orka bry mig vill jag helst att den ska vara just VIKTIG och all konst är faktiskt inte det, en del konst som görs är rätt meningslös. Bäst brukar konst bli som görs ur ett underifrån perspektiv (så är det bara) och där har t ex kvinnliga konstnärer ett rejält försprång från scratch (vilken tur).

En klassisk feministisk tes är att patriarkatet ser till att splittra, genom att spela på kvinnors inlärda osäkerhet och uppmuntra till konkurrens oss emellan. Att män är rädda att förlora sina privilegier till förmån för den kvinnliga halvan av befolkningen är ju förståeligt, men varför kvinnor går på sånt här förblir lika obegripligt/begripligt som att fattiga röstar på moderaterna. Kanske är förklaringen densamma: Det ligger närmare till hands att hoppas på en mäktig välgörare än att lita till kollektivets kraft. Att just skapa band mellan kvinnor är kanske den starkaste röda tråden i Johannas konstnärskap. Som avgångsprojekt från Konsthögskolan Valand skrev hon boken female bonding bestående av intervjuer med fyra förebilder – Ann Edholm, Annika Eriksson, Annika von Hausswolff och Ulrika Wärmling. I boken diskuterar konstnärerna på ett nyanserat sätt, med sina egna erfarenheter som utgångspunkt, feminismen och den feministiska konstens varande och utveckling. Frågorna refererar både till historien och mer samtida fenomen. I boken ger Johanna inte bara sig själv utan även andra kvinnor en arena, något som kännetecknar hennes strategi under senare år, där fokus ligger på ett demokratiskt utnyttjande av en plattform som Johanna skapar. När hon curaterar en utställning som nu på konsthallen, så fattas samtliga beslut av konstnärerna tillsammans. Bakom det vi ser finns alltså en medveten strategi som kanske inte alltid är den enklaste vägen att gå men minst lika viktig för slutresultatet som de enskilda verken. Samtidigt som Johanna avsäger sig delar av curatorns traditionella maktposition så erövrar hon en annan sorts makt som inte enbart gynnar henne själv – hon bidrar till att öka på kvinnors kollektiva makt överlag.

Johanna är lite av en torris (teoretiker typ) och poet på en och samma gång. Jag kan bli både upplyst och berörd av det hon gör. Hon skriver mycket, agerar, parafraserar, refererar och hon kombinerar olika roller. Utställningen på Göteborgs Konsthall är den fjärde där Johanna agerar både konstnär och curator. Den första på Valand var en separatistisk utställning där enbart kvinnor välkomnades som vernissagepublik. På utställningen visades teckning. Märkligt nog försökte besökarna, väl inne på galleriet, att uttyda dolda »kvinnobudskap» i bilderna. Kanske föreställde den tecknade bergskedjan en liggande kvinnokropp från sidan? Den egentligen ganska traditionella bildutställningen övergick alltså till ett relationellt och mycket politiskt verk. Experimentet visade att kvotering av kvinnor och kvinnlig separatism får folk att se både rött och i syne, medan den dagliga positiva särbehandling av män som försiggår, inte minst i konstvärlden, passerar som norm.

På sin avgångsutställning bjöd Johanna, förutom att visa boken female bonding, in två konstnärer som också var i början av sina karriärer. Det var konstnärerna Katarina Nitsch och Jessica Faiss. Avgångsutställningar är en laddad historia, i den krassa verkligheten blir det som ska vara den första separatutställningen ofta den sista. Här blev det kvinnliga nätverkandet också en kommentar på fame-factory-vibbarna i examenstider samt bristen på utrymme för de konstnärer som utbildas.

Våren 2004 byggde hon upp ett arkiv på Konstakuten i Stockholm, med text, bild och video från kvinnliga föregångare, såväl döda som levande, som precis som Johanna själv, använt ordet som vapen. Förutom arkivet visades ett rum med en mäktig mahognyfärgad och gulmetallbeslagen talarstol av Katarina Nitsch, placerad mittemot en spegelvägg. Vem som helst kunde under utställningens gång kliva upp i talarstolen och se sig själv som en talare. På vernissaget och avslutningen talade inbjudna kvinnor och sist höll Johanna det tal »Tal» som jag i början citerade ur (som för övrigt är ett av de bästa tal jag hört). I talet förklarar hon att jämställdhet är en fråga om mänskliga rättigheter, hon sänder sin respekt till alla etablerade kvinnliga konstnärer och uppmanar den manliga delen av yrkeskåren att ta ett steg tillbaka.

När jag inför utställningen MÖRKRETS HJÄRTA frågar Johanna varför hon överhuvudtaget väljer att ställa ut ett “verk” själv, varför inte själva curatorshandlingen i sig kunde vara “verket”, svarar hon att “Jag vill ju vara en av tjejerna ju”. Än en gång kombinerar Johanna rollerna som politiskt aktiv, curator och konstnär och låter varje del vara lika viktig. Hon fortsätter att bredda väg genom att både ge och ta plats. Systerskapet appliceras återigen på en ny kontext för ett nytt resultat och nya betydelser, vi får se vilka de blir. Men “so far so good” som kungen sade. Och så länge Johanna Gustafsson är en av tjejerna så vill jag gärna vara med.

/Fia Stina Sandlund, konstnär