Ylva Westerlund

C

Ylva Westerlund arbetar med att dekonstruera ideologiska strukturer, där hon analyserar förhållandet mellan olika begrepps- och representationssystem genom att skapa analogier mellan tillsynes motsatta, eller oförenliga, ideologiska ståndpunkter. Hon använder sig ofta av redan existerande format så som retoriska tal, manifest, posters och flaggor som modeller för att dekonstruera och rekonstruera politiska budskap. Mot bakgrund av en, ofta självgod, svensk politisk konsensuskultur ifrågasätter Ylva Westerlunds konst inte bara vår egna politiska agenda, utan själva grunden för de system med vilka vi skapar mening och innehåll.

Inte sällan erbjuder Ylva Westerlund just skenbar konsensus. I videoverket Hoppets Princip, 2003 pläderar en maskerad protagonist för att låta ”folket sjunga med tvestjärtad tunga!” för att avslutningsvis basunera ut ”höger, vänster, varför inte bara rakt fram!”. I videon verkar politiska grupperingar som Grön Ungdom, Autonoma Astronauter och konservativa studentföreningen Engelbrekt förenats i en gemensam agenda. Det som i ena stunden verkar som en trygg plattform att stå på visar sig snart vara ett bräckligt bygge, där vår längtan efter tillhörighet får oss att acceptera argument med högst tvivelaktig bakgrund och mening.

Videon Trianguleringsövningar, 2004, är en anvisning i konsten att lägga samman delar, begrepp eller till synes motsatta tankesystem för att därmed uppnå någonting nytt (eller nygammalt). Verket bygger på Delaunays matematiska trianguleringsmetod, som här tillämpas på en rad olika områden, alltifrån trädgårdsteknik och elektronik till den politiska arenan. Vi får veta att ”historien är full av dessa oheliga allianser” för ”vad var försöket till de svenska löntagarfonderna på 80-talet om inte en fullblodstriangulering där två motsatta tankegångar blandas.” och ”Under 30-talet blandades det konservativa och socialistiska allt efter läge” Applicerat på det politiska fältet framstår denna metod först som en befriande enkel formel för att uppnå rättvisa och fullkomligt samförstånd, men blir snart till en absurd manifestation över godtyckligheten i de berättarstrukturer som legitimerar och bekräftar politiska budskap. I en närmast alkemisk process integreras redan existerande ideologier och synliggör därmed hur vissa av de fraser som verkar signalera innehåll och substans, visar sig återkomma oavsett var på den politiska skalan avsändaren befinner sig. Här resulterar bl.a. kombinationen elitism, populism och kvoteringstänkande i ett ”elitpopulistiskt rättighetstänkande”.

Denna totala sammanblandning av teoretiska modeller och ideologiska system, fiktion och erfarenhet kan delvis spåras till Ylva Westerlunds intresse för den tyske filosofen Ernst Bloch. Han menar att alla ideologier har utopiska inslag och att dessa i lika hög grad tar sig i uttryck i sagor, myter och dagdrömmar, som i politiska tal. Våra visioner om en bättre värld framträder, likt en underjordisk revolutionshistoria, på alla plan och nivåer i vårt vardagsliv.

I verket ”C”, producerat för utställningen MÖRKRETS HJÄRTA, har detta alkemiska experiment dragits till sin spets. Här har Mary Shelleys klassiska roman Frankensteins monster sammanblandats med genusteori och förkroppsligats i en gigantisk semiabstrakt skulptur, vars papiermarche-, färg- och träkropp är insvept i en flaggliknande cape.

Vid sidan av skulpturen illustrerar en serie teckningar den verklighet som möter Frankensteins monster, och som kommer att forma hans identitet och liv. Han blir elak därför att han är avskydd, hatad och utesluten ur all mänsklig gemenskap och förbannar senare sin skapare; ”Varför danade du ett monster så anskrämligt att till och med du vände dig bort från mig i avsky?”

Han blir ond därför att hans medmänniskor inte förmår acceptera denna andra, och förklarar för Frankenstein att; ”En gång närde jag det falska hoppet att möta varelser, som bortsåg från mitt yttre, och älskade mig för de utmärkta egenskaper jag hade förmåga att utveckla” och fortsätter ”Överallt ser jag en lycka, från vilken jag ensam är oåterkalleligen utestängd. Jag var god och ville väl, olyckan gjorde mig till ett odjur.”

Frankenstein själv ger konsekvent efter för den rädsla som slår över i en vilja att utplåna sin skapelse. Han förmår inte se varelsen som mänsklig och förvägrar honom därmed ett erkännande som subjekt. Han befriar sig själv från ansvar genom att bl.a. tala till honom ”…på ett språk som målade dina egna fasor och gjorde mina outplånliga.” och har inte förunnat honom ett namn, men många öknamn; fasansfulla vampyr, ondskefulla usling, eländiga demon, avgrundsande, ful, djävul, gemena usling, förvridna odjur, mumie, usla kräk, eländiga uslig, avskyvärda monster, för att nämna några i raden.

Installationens tredje, och centrala, komponent är en stor svarta-tavla där vi får följa en logisk tankemodell genom en serie uträkningar. Här plockas Frankensteins monster bokstavligen isär, för att återupplivas i en ny och bättre värld där han kan accepteras trots sina avvikelser. För att skapa förutsättningarna för detta projekt tar Ylva Westerlund en kritisk utgångspunkt i ett av de system som används inom genusvetenskapen för att beskriva och analysera maktstrukturer.

Enligt Yvonne Hirdman kan maktordningen mellan könen beskrivas historiskt enligt en modell där ”A” representerar det patriarkala system utifrån vilket alla subjekt definieras och bekräftas. Kvinnans roll i förhållande till detta ”A” har varierat något genom olika historiska epoker men själva grundstrukturen ”A”/A-A visar att män förhåller sig till andra män (A–A) i ett system som bygger på ”iden om mannen” (”A”). I ett utgångsläge ses inte kvinnan som annorlunda, utan definieras som en sämre, svagare och lägre stående variant av mannen och skapar följaktligen förhållandet A–a. Senare förändras synen på kvinnan till att definieras som en annan, inte nödvändigtvis sämre, men väsenskild varelse enligt modell A –B, för att senare övergå i ytterligare ett tillstånd där kvinnan inte bara ses som väsenskild, utan dessutom sämre, enligt A–b.

För att ytterligare belysa detta tankesystem tar Ylva Westerlund upp exemplet Egalias Döttrar – Gerd Brantenbergs sjuttiotalsklassiker där ett direkt omkastande av könsrollerna resulterar i en ”humoristisk” beskrivning av en värld där kvinnorna är normen för mänskligheten (eller kvinnskligheten)– som enligt samma modell skulle skapa förhållandet: B–a, där B-B förhåller sig till idén om ”B”. Här synliggörs visserligen absurditeten i detta maktförhållande, men utan att egentligen förändra eller förskjuta dess innebörd.

Med varje fastläggande av en mening sätter man andra typer av mening ur spel, och då uppstår snart en inkvisition på ett eller annat sätt – som selektion. Modellen visar sig användbar för en kritisk analys av samhälliga strukturer, men blir otillräcklig om man varken identifierar sig med eller definieras av normen och, så som Frankensteins monster, blir omänskligförklarad på grund av sin avvikelse. Den synliggör visserligen maktstrukturen mellan kvinnor och män, men bekräftar samtidigt densamma i ett system som utesluter möjligheten för andra tolkningar av subjektet, och riskerar därför att naturalisera maktförhållandet.

Därmed blir systemet bristande, tankestrukturen faller, och man tvingas börja om från början igen. Eller, som i Ylva Westerlunds installation, helt enkelt göra om systemet så att det passar. Lösningen blir att introducera ”C”, ett subjekt som varken är A, a, B eller b, eller är dem allihop på samma gång.

Frågan om huruvida den politiska konsekvensen av detta system resulterar i en demokratisk ideologi eller en homogen utopi vänds här till ett synliggörande av utanförskapets o/möjlighet, i ett system där vår identitet och vår mänsklighet på ett grundläggande sätt är relationen till den andra. ”C” verkar vilja glida undan alla försök att definieras och tolkas och blir i sin klumpighet ett absurt (anti-) monument över denna vägran att låta sig begränsas och kategoriseras.

Men det radikala i Ylva Westerlunds konstnärskap ligger inte i påvisandet av bräckligheten hos dessa modeller och tankesystem, utan i det faktum att dessa byggen, då de faller sönder, hotar dra med sig även till synes stabila värdesystem i fallet. Det som blir kvar är ett synliggörande av individens sårbara förhållande till maktstrukturer, men även dess delaktighet i skapandet och bekräftandet av dessa strukturer.

Ylva Westerlund öppnar fältet för en politisk konst, där dekonstruktionen av bild, ideologi, åskådarskap och makt, på ett fundamentalt sätt blir ett ifrågasättande av den egna identiteten. Här blir reflektionen över den politiska verkligheten alltid en självreflektion. Genom konkreta politiska exempel leds vi in i komplexa frågeställningar som ytterst ifrågasätter grunden för de representationssystem med vilka vi konstruerar oss själva och vår omvärld.

/Kajsa Dahlberg, konstnär