Intervju: Caroline Mårtensson

Liv Stoltz, intendent och projektledare på Göteborgs Konsthall, samtalar med konstnären Caroline Mårtensson den 4 juni 2014 i samband med utställningen Naturum.

Liv Stoltz (LS): Hur ser en vanlig dag ut i ateljén?
Caroline Mårtensson (CM): Jag är ganska sällan i ateljén, utan istället på alla möjliga andra ställen. Ateljén används mer som lager och samlingsplats. Jag är ofta och gör research, sitter framför datorn eller är ute på någonting exkursionsliknande.

LS: Vilka exkursioner?
CM: Till exempel håller jag på med ett projekt som jag har jobbat med några år nu, på Ravlunda skjutfält, i Skåne. Där handlar det om naturen på de militära övningsfälten och hur artmångfalden som finns där faktiskt är beroende av de militära övningarna. Det är det som är utgångspunkten för projektet och jag har tillbringat väldigt mycket tid på både Ravlunda hed och Ravlunda skjutfält, som är två av de stora övningsfälten i Skåne.

LS: Naturen är ju ett återkommande tema som du arbetar med, på vilket sätt och hur inkorporerar du naturen i dina verk?
CM: Jag brukar säga att jag arbetar i något slags möte mellan människa och natur. Det grundar sig ursprungligen i något slags romantiserad bild av odling i förhållande till den hårt drivna produktion det ofta är eller tvingas att bli. Det är den tanken eller retoriken som de verk, som visas här på Göteborgs Konsthall, också grundar sig i. Jag har själv vetskap om hur det går till inom växthus- och trädgårdsnäringen. Min far och farfar hade ett trädgårdsmästeri. Likt de flesta odlare har de tvingats in i storskalig, mer nischad produktion, eftersom det krävs för att man ska klara sig i den typen av verksamhet. De senaste åren har vi bara odlat begonior och det är därför jag i många verk har använt begonian som en symbol för en slit-och-släng-kultur. Produktionen har förändrats från ett mer småskaligt och varierat utbud till att bli mer storskaligt och nischat. Så ser det ut för de flesta odlare. De tvingas till att ställa om sina odlingar då det inte längre går att fortsätta odla i liten skala.

LS: Har natur som odling alltid varit ett intresse hos dig?
CM: Ja, jag tyckte att människor över lag hade en alltför vedertagen romantiserad syn på odling i förhållande till den produktion det faktiskt är. Eftersom jag har bakgrund inom växthusnäringen tyckte jag att det var intressant att framhålla den här produktionen, som vilken industri som helst.
LS: Du använder olika material och medier i dina verk. Kan du berätta mer om det?
CM: Bland annat kan man se verket Ground Control (2009) som är ett transportband av den typen man använder inom växthusnäringen för att förflytta plantorna under odlingsprocessen. De kommer som små sticklingar som har 8-12 veckor på sig att bli klara för leverans och de transporteras runt i växthusets olika odlingsmiljöer på den här typen av transportband. Normalt går banden alltså från sträcka A till sträcka B men här på Göteborgs Konsthall cirkulerar blommorna runt i ett slutet system. Transportbandet för mig är processen som sådan, helt avromantiserad. Jag vill belysa den industriella odlingen och att det är så här det går till. Det är en löpande-band-verksamhet.

LS: En aspekt som du också adresserar i dina verk är den globala marknadens utbredning, att marknaden styr och dess konsekvens det vill säga att odlare drivs till massproduktion för ekonomisk överlevnad.
CM: Jag tyckte att det var intressant och relevant att ge ett exempel på marknaden som en koppling till den globala marknaden och produktionen av andra saker, till exempel kläder eller mat. Det finns många paralleller här och det var intressant att ta upp just odlingen i förhållande till detta. Man tänker att produktionen av växter och grönsaker eller liknande borde vara det naturligaste av allt. Det är så primärt. Men det visar sig vara en industri som vilken som helst. Jag tycker att det är värdefullt att belysa det.

LS: Ground Control är ju på sätt och vis en readymade, det vill säga att du förflyttar ett transportband som används inom industrin till ett gallerirum. Vad händer och hur relaterar du till readymaden som sådan?
CM: Jag har vid flera tillfällen använt mig av readymades, färdiga delar eller färdiga objekt i verken. Det handlar om att förflytta en situation till en annan. Det är samma sak med den stora blomstertippen, som också visas här på Göteborgs Konsthall, Transition (2012-2014). Den är ett bra exempel. Jag har sett det under åren, detta svinn som alltid blir över. Det finns riktmått för hur en växt ska se ut precis som för hur stort ett äpple ska vara. Passar blommorna inte in i mallen så kasseras de. Jag har sett den här tippen i många år och tänkt att det skulle vara intressant att se den i det vita rummet, i konsthallen, där den får ett annat fokus än när den ligger på backen utanför drivhusen. Den värdeförskjutning som sker med denna handling tycker jag är intressant. Det är mycket det jag arbetar med. Man får en annan förståelse och uppmärksammar det på ett annat sätt än vad man får när det ligger på sin plats i sitt vanliga sammanhang. I min roll som konstnär kan jag belysa en situation på det viset.

LS: Anspelar titeln Transition på denna värdeförskjutning eller på de blommor som en gång var praktfulla och som nu befinner sig i något slags förmultnande förvandlingsprocess?
CM: Transition, ja ordet betyder ju förvandling. Vad som är viktigt att understryka är att det är en blomstertipp och ingen kompost. Den saknar helt kompostens egenskaper. Man kör alltså detta till soptippen eller något liknande och tippar av blommorna som avfall. Det finns ingen sortering och man är inte ute efter att återvinna. Man kan inte heller använda jorden på nytt eftersom växterna är besprutade och det finns krukor och blomsterpinnar och annat i. Det är helt osorterat. Så titeln Transition syftar på en förändringsprocess, där de ståtliga blommorna helt enkelt ruttnar och förmultnar.

LS: I videoverket som du visar här, The Voyage (2014) ser man en odlad plantas resa genom ett växthus. Kan du berätta mer om det?
CM: The Voyage är en videoupptagning som jag gjorde i samband med en nedläggning av en odling. Man ser en ensam planta som åker runt på samma typ av transportband som man ser i verket Ground Control. Plantan cirkulerar i en växthusmiljö, genom de tomma drivhusen.

LS: Det finns någonting väldigt sorgligt över den här lilla plantans färd.
CM: Ja, växthusen ekar tomma så det är bara en liten ensam planta som reser.

LS: Din fotografiserie, med det latinska namnet Begoniaceae (2011), har du valt att presentera i olika porträttramar. Här får man verkligen känslan av att de är en familj men de ser också väldigt olika ut. Kan du berätta mer om verket?
CM: Begoniaceae har jag valt att presentera ungefär som man gör med sina fotografier på släktingar hemma på hallväggen eller ovanför soffan. Det är de vanligaste begoniasorterna, från ett släkte som är enormt. Bara några få sorter finns i handeln och det är dessa som jag har avporträtterat. De är porträtterade på ett sätt som avviker från hur man normalt ser dem. Någon är inte uppväxt och har porträtterats som stickling. De har sina streckkoder kvar. En annan håller på att vissna ner. De presenteras också med sitt latinska namn och det produktnamn de har i beställningskatalogen. Jag har använt mig av den typen av skyltar som används i botaniska trädgårdar som på något vis ger dem en slags upprättelse. En slags upphöjande gest för denna slit-och-släng-växt.

LS: Är det precis som med blomstertippen, att den också blir upphöjd genom att du förflyttar den in i gallerirummet?
CM: Absolut, det är flera verk som har det gemensamt.

LS: Vi visar också en serie som utgår från den gamla typen av herbarium, det vill säga när man samlar, torkar och systematiserar växter. Berätta gärna mer om det verket. Varför titeln Fattigkärr (2011)?
CM: Fattigkärr är ett herbarium där jag har arbetat och monterat växterna på samma sätt som man gör i det klassiska herbariet enligt konstens alla regler. Jag var på Bergianska trädgården i Stockholm och fick instruktioner om hur man går till väga och vilka material man använder. Men detta herbarium innehåller massproducerade snabbuppdrivna krukväxter av slit-och-släng-kvalité. De är alltså monterade på samma sätt, som man traditionellt gör, men istället för att ha beskrivningar av platsen där man fann plantan, för att kunna ha koll på beståndet och hur det vidareutvecklas, har jag lagt till koordinater för hela kedjan från odlare, grossist till butiken där plantan är uppköpt. Det finns alltså koordinater så att man kan följa växtens resa. Titeln Fattigkärr är namnet på den vanligaste kärrtypen i Sverige. Det är en mycket sur marktyp där väldigt få arter kan leva.

Klicka här för att återgå till utställningens huvudsida