Intervju: Kristian Berglund

Liv Stoltz, intendent och projektledare på Göteborgs Konsthall, samtalar med konstnären Kristian Berglund den 4 juni 2014 i samband med utställningen Naturum.

Liv Stoltz (LS): Du arbetar med natur som ett genomgående tema. Hur använder du dig av naturen i dina verk?
Kristian Berglund (KB): Sedan tio år tillbaka bor jag på en liten bondgård på landsbygden. Från att jag tidigare har gjort verk som cirkulerat mycket kring teman som språksystem, har nu min egen närmiljö letat sig in i mitt konstnärskap. Det är inte så att jag är speciellt naturintresserad som person, men jag lever där jag lever och det påverkar mig mycket. Jag har dock alltid varit intresserad av miljöfrågor, samhällsfrågor, ekonomi och politik. Naturen blir därför ett slags slagfält för många korsningar mellan moderniteter, ideologier och samhällsutveckling.

LS: Det är intressant att du använder ordet ”slagfält”. Anser du att naturen är ett laddat ämne?
KB: Naturen är ett mycket laddat ämne, men lågintensivt. Mycket annat i vårt samhälle, till exempel vår pågående samhällsdebatt om främlingsfientlighet, är högintensivt laddad. Men vår natur ”bara är”. Vi tänker inte särskilt ofta på den förrän någon sågar ner ett träd i en park eller liknande. Rent politiskt är det tankeväckande att vi har så starka bilder av vad naturen är, eller ska vara. Det vi kallar svensk eller nordisk natur är helt igenom människoproducerad ideologi. Det är ett hårt manipulerat landskap vars föreställning härstammar från sekelskiftet 1800-1900-tal, ett arv vi upprätthåller och återreproducerar än idag. Det är en natur som vi har kodat som autentisk och därför försöker återskapa. Vi försöker härma ålderdomligt jordbruk, biologisk mångfald, ängsblommor och liknande. Men det har ju ingenting med autenticitet eller ursprung att göra. På det viset är naturen väldigt laddad, men på ett smygande sätt. Det finns så många betydelser som är kodade i vårt förhållande till natur.

LS: Du arbetar rumsligt och arkitektoniskt, vilket man ser spår av i dina verk. Hur tänker du när du installerar dina verk?
KB: En grundläggande anledning till varför jag vill göra konstverk med inspiration från olika discipliner är att det i mångfalden av vetenskaper finns en lust hos oss som människor att försöka förklara och härma. När jag arbetar med rumslighet vill jag göra konstruktioner som ger sken av att jag försöker skapa någonting rationellt. Att till exempel försöka efterlikna natur på ett rationellt och mänskligt konstruerat sätt, men att jag inte lyckas helt. Det stumma och bristfälliga i våra tankar vill jag ska synas. Här på konsthallen visar jag både gamla och nya verk och försöker skapa en helhet med skulpturer, ljus och skugga, men också med ljud som går i varandra och besmittar omgivningen.

LS: Det första man ser när man kommer in i rummet är skulpturgruppen It Takes a Nation of Millions (To Hold Us Back) (2012-2013) som svävar över oss. Kan du berätta mer om verket?
KB: Verket består av fem stycken förenklade, tydligt hemmagjorda, uppförstoringar av maskrosfrön. Jag tror att alla som är uppvuxna där det finns maskrosor har en relation till att se dessa frön flyga eller att själva blåsa iväg dem. Sedan jag var barn har jag alltid tänkt på dem som fallskärmshoppare. Det har alltid funnits en annan betydelse i leken. Maskrosen är en växt som ganska slumpvis anses vara den oönskade. Det är också därför jag har valt titeln från ett album av den politiska afroamerikanska rapgruppen Public Enemy, som också intog en position av att vara de oönskade och som skrämde ett helt etablissemang med sin musik. Vi lägger ner mycket energi på att försöka utrota maskrosen från våra trädgårdar, samtidigt som det är en växt som egentligen är bra. Man kan äta den, den är bra på att fortplanta sig, har sinnrika frön och kan skjuta rotskott.

LS: Frökapslarna i ditt verk har ett speciellt utseende.
KB: Många av mina verk har flera möjliga tolkningar. Det finns en grundläggande idé om den sinnrika maskrosen, men verket har även en annan betydelse som handlar om hur verket är gjort eller vad det är gjort av. I frökapseln sitter två kablar och en lampa som blinkar. Det är en del av en surrealistisk tanke som genererar frågor. Hur paranoida är vi och hur rädda är vi idag? Varför blir lampan och kablarna en bomb i min fantasi? Är det en bild av en rädsla för det andra, det okända? Jag kan uppleva att om man precis har sett eller läst någonting om ett terrordåd så kan ljudet av ett billarm nästan trigga igång rädslan. Det här verket är ett försök att ge en bild av en sådan paranoia eller rädsla.

LS: Du är intresserad av biomimetik. Vill du berätta lite om förhållandet mellan detta forskningsfält och dina verk?
KB: Naturvetenskapen har gått från en mer högmodernistisk inställning, det vill säga att vi med våra stora hjärnor kan tänka ut bra lösningar, till att man inser att naturen redan har löst mycket på ännu klurigare sätt. Det hänger väl också ihop med att saker blir mindre och innehåller exempelvis nanoteknik. Inom den vetenskapliga forskningen har man till exempel börjat granska hur en blomma, som är smal och tunn, kan bli fyra meter hög utan att ramla ihop. Vi människor kan inte snickra någonting som är lika hållbart. Man tittar på cellstrukturer och ser att det är mycket smartare konstruerat än någonting vi har lyckats komma på och man försöker återskapa naturens lösningar. Jag tycker att det är intressant, eftersom det betyder att människan har resignerat. Samtidigt tror jag att många av försöken att härma naturen säkert kommer vara miljöförstörande. Det finns en komplexitet i vårt förhållande till naturen och en svårighet att se oss själva som del av den. Människans tanketradition bygger på att exkludera sig själv från det som inte är människa. Inom vissa forskningsfält vänder man nu blicken mot naturen, men arbetet är fortfarande väldigt instrumentellt. Det är någonting som jag tycker är skrämmande. Att människans blick är närvarande och analyserar naturen och tänker att ”vi kan göra en jätteliten drönare som flyger runt som en dagslända och som kan avlyssna folk inne i lägenheter”.

LS: Kan du berätta om Kryptogame (2008-2010)?
KB: Kryptogame är en äldre skulptur, där kombinationen mellan mänsklig aktivitet med räta vinklar och arkitektur ställs mot natur. Verket föreställer en stor ormbunke som kastar en skugga på väggen. Den ser organisk ut, men när man tittar på själva ormbunken så är den byggd mer likt en bro. Den liknar bara natur. Det är bristfälligheten i att kunna härma naturen som intresserar mig, i kombination med skuggans bedräglighet. Precis som med maskrosorna finns även här ett annat mer surrealistiskt spår. Den arkitektoniska formen påminner om ett konstmuseum. Om man kikar in försiktigt ser man teckningar föreställande några som håller på med en slags ormbunksimitation. Den finns en otydlig, nästan rituell, berättelse som gestaltas i dem, som man kan fundera och fantisera kring. Kryptogame grundar sig på idén om gallerirummets vita kub. Det finns ett element av trasighet i den här arkitekturen med inbyggda lysrör som står och blinkar för att ge sken av någonting övergivet eller lite kusligt. Lådan representerar för mig en övergiven institution, med den stora ormbunken vilande över sig. I min fantasi skulle ormbunken kunna vara byggd för att skydda institutionen, fast den ändå är helt övergiven.

LS: Samma motsatspar natur och kultur, som finns i Kryptogame, återkommer du till i videoverket nocturne (2013).
KB: I det verket filmar jag sex datorer vid en liten sjö och låter dem surfa automatiskt på de tio största hemsidorna i världen. Datorerna dör en efter en och till slut är det bara det naturliga ljudet som är kvar. Det blir helt svart i skogen och man hör bara fåglarna. Jag var intresserad av att undersöka en skörhet i vår tids högteknologi. Många är uppvuxna med datorer som en tydlig del av sin vardag, ett viktigt arbetsredskap eller ett fönster ut mot världen. Faktum är att de är sårbara så att om de står ute vid en sjö, dör de en efter en därför att det inte finns några sladdar.

LS: Naturen är det som består och på så vis segrar naturen över teknologin. Jag ser en parallell till ditt skulpturverk natura 2 (2009-2010).
KB: Natura 2 är en manipulerad gren som kastar en skugga där det står ”never surrender”. En envis gren som inte ger upp, samtidigt som den är tydligt död, skadad och uttorkad. Men den tänker ändå inte ge upp. Jag tänker att naturen är sådan. Precis som att man aldrig kommer kunna vinna över maskrosorna eller spanska skogssniglar. Man kan försöka rubba de system som finns men det är svårt att tänka sig att människan skulle segra över naturen, eftersom det skulle också innebära civilisationens undergång. Om vi väljer att se oss själva som en del av naturen, ett djur eller en organism, så är det också ett slags självangrepp.

LS: Berätta om videoverket Svensk sommar (2014).
KB: Svensk sommar är ett helt nytt videoverk vars tillblivelseprocess har varit långsam. Jag filmade den på nationaldagen för tre år sedan och har sedan dess gått och tänkt på hur jag ska använda materialet. I videon ser man svalor som flyger runt en försommarkväll.  Det är någonting i det visuella uttrycket som gör att jag inte kan placera landskapet i Sverige. Det ser snarare asiatiskt ut. I svalornas flykt, när de är många, finns någonting hotfullt. De är så snabba och virriga och flyger åt alla håll och kanter. Mitt ingrepp i filmen var att manipulera svalorna så att de på några ställen flyger helt modernistiskt konkret, i 90 graders svängar. Jag har länge funderat på vad som är mest skrämmande: kaoset eller ordningen. Inte bara i förhållande till natur utan mer generellt. Jag undersöker här uttrycket ”a glitch in the Matrix” som betyder att verkligheten plötsligt hackar till. Ibland kan svalorna i filmen upplevas så.

LS: Din manipulation gör att fåglarna framstår mer som stridsplan.
KB: Fåglar kan flyga långt och effektivt och är smartare än flygplan, men de kan inte flyga så rätlinjigt som våra flygplan gör. Det kan vara därför den associationen kommer. Återigen vårt bristfälliga sätt att härma naturen.

LS: Ett annat nytt verk som du har producerat till utställningen är skulpturen Populus Tremula / Europeisk Asp (2014). Kan du berätta om det?
KB: Verket knyter an till mycket av det som jag har arbetat med i de andra verken. Jag har gjort en skulptur som ser ut som en förenklad aspgren, men som är gjord i furu. Här återfinns språkets godtycklighet, att vi gillar att låna uttryck från naturen för att göra vår kommunikation tydligare, till exempel ”att skaka som ett asplöv”. På grenarna finns löv som är gjorda av pengar och hela grenen står och skakar och vajar lite. Jag tänker att vi alla nog är rätt räddhågsna och lite darriga i vår civilisation. Verket är en blandning av att vara en poetisk metafor och en nästan lite tråkig skulptur av pinnar. Den poängterar också det godtyckliga med pengar. Det känns konstigt att klippa sönder sedlar, samtidigt som det inte hade känts märkligt om jag gjort löven i ett material som kostade lika mycket. Det här verket är inte dyrare än något annat verk att producera men det är något särskilt med just den här papperslappen som jag klipper sönder. Sedeln är också godtycklig på samma sätt som språket eller vår syn på naturen.

LS: Kan man där dra paralleller till vår finansmarknad?
KB: Det mest nervösa, ”skvallrigaste” och mest lättmanipulerade vi har är finansmarknaden. Och även den som vi samtidigt har tillskrivit en otroligt stor makt över våra liv. Den darriga massan av finansinstitut kan bestämma över ett helt land, om min villa blir värdelös, om folk blir av med sina arbeten eller vad som helst. Man skulle kunna föreställa sig att finansmarknaden bestod av tusentals sådana här träd som nervöst stod och skakade i vinden.