Intervju: Linn Lindström

Liv Stoltz, intendent och projektledare på Göteborgs Konsthall, samtalar med konstnären Linn Lindström den 9 juni 2014 i samband med utställningen Naturum.

Liv Stoltz (LS): Berätta om ditt verk som du visar i utställningen Naturum.
Linn Lindström (LL): Mitt verk heter System (2013-2014) och består av ungefär 180 ekollon, kastanjer och ekar. I dessa 180 har jag också räknat in de träd som under processens gång har dött.

LS: Hur många är det som har dött?
LL: Jag skulle tro att det är ungefär hälften som inte har klarat sig. Antingen för att jag har varit klantig och råkat putta ner dem från ett bord eller för att de bara inte har tagit sig.

LS: Varför började du samla?
LL: Jag började samla i september 2013. Jag har försökt gå tillbaka och tänka varför eller hur det kom sig att jag började och det är som om det kommer upp flera olika anledningar. Ett svar är att de passade bra i handen, att det är något jag har gjort sedan jag flyttade söderut och såg de här bollarna ligga runtomkring mig på marken. Ett annat svar är att jag bara plockade upp dem och tyckte om att ha dem i fickan. Sen var det som att de skrek på mig och jag bara stoppade dem i vatten och så började det.

LS: Upplevde du att de kallade på dig?
LL: Ja, det var som att de sa ”jaja, du har mig nu så sätt mig i vatten”.

LS: Vilken fin tanke. Jag tänker också på din bakgrund som norrländska, att du kommer från en del av landet där det inte finns den sortens växter och träd, kan det handla om någon slags exotisk fascination?
LL: Ja, säkert. Jag har hört mycket om den här leken när man sticker tändstickor och pinnar i kottar. Många som jag har träffat här i Göteborg säger att ”de där brukade vi leka med som barn som om de var djur”. Jag insåg att det här verket kanske inte hade blivit till om jag hade bott eller växt upp här. Nu var det som om jag kom som ett barn och såg dem för första gången och kanske är jag fortfarande ett barn. Nu ska jag inte låta alldeles för naiv heller, jag hade arbetat med frön som koncept innan, som bärare av information. Genom att bara titta på ett frö eller en av de här nötterna kan man se dess framtid eftersom man vet vad som kommer att hända. Så det var konceptet av ett frö som jag började arbeta med i detta verk. Det var ändå som om jag inte riktigt förstod att de skulle börja växa.

LS: Var det som ett utforskande eller ett experiment, för att se vad som skulle hända? Och hur utvecklades nötterna när du satte dem i vatten?
LL: Det tog väldigt lång tid och det var många som inte fick ett skott.  För många år sedan hade jag en ek i en vas, men sedan dess har den informationen försvunnit. Det var inte tanken att det skulle bli ett verk från början utan någonting som bara växte i ateljén. Det är nog fortfarande så eftersom det inte är färdigt än. Det känns fortfarande som att jag släpar med mig min process.

LS: Ditt verk heter System och du upprättade också ett system och förde dagbok om deras växande. Varför började du med det?
LL: Jag tror att det var ett infall att försöka samla så mycket information som möjligt. Ibland gör man ju saker när det känns som om någon tittar på en. Det var som om jag tänkte att ”nu ska jag föra anteckningar för det kanske man borde göra”. Men det höll bara i några dagar. Det övriga har mest gått på känsla och att försöka följa någonting annat och dess artikulation eller beteende. Att se när en växt mår dåligt eller notera projektioner från min sida: ”ok, ni är kompisar, ni tycker om att stå bredvid varandra” eller att se när två stycken inte borde stå tillsammans. Det är mycket som handlar om att flytta om. Systemtanken bygger på alla olika sorters system och hur alla har olika morgonrutiner eller egen logik i huvudet som ibland kan vara svår att möta. Det är det som blir svårigheten, att förstå någon annan när man kommer med sina olika system av saker och att det finns där bakom även om det inte är helt uppenbart vid första anblicken.

LS: Under din omvårdnad, vad var det som krävdes av dig? Det här verket växte i omfång, hur var det under processens gång?
LL: Det började lättsamt på promenader, att jag plockade med mig några då och då, stoppade dem i vatten, tog en syltburk om det var det som fanns. Men sedan blev det nästan lite mer som mani. Om jag såg två nötter var jag tvungen att plocka upp dem eller om jag var på en second handaffär så var jag tvungen att köpa den där glasvasen eller om jag var nere i köket på skolan och såg en glasburk var jag tvungen att ta med den. Det var som att det hela började sköta sig självt och hade med mig som en aktör. Från början tänkte jag mycket på vad det betyder att stänga in någonting. Att dels göra den aktiva handlingen att plocka upp någonting och sedan stänga in det och observera. Det är inte särskilt snällt och jag var lite halvt obekväm med den delen, att ha den kontrollen över dem. Men sen efter ett tag märkte jag att de struntade ju i mig. Jag kanske inte var mer än ett regnmoln som försåg dem med vatten. Det var ju jag som gick omkring och hade dåligt samvete varje gång jag kom in i ateljén, skulle vattna och tänkte att ”å nej du har inte fått vatten och dig har jag inte sköljt”. Så på ett sätt blev det dem som kontrollerade mig och jag tror att tanken om att stänga in dem ändrades då också. Det började handla mer om vad det innebär att ta hand om någonting och den relationen som skapas i omvårdnaden och kontrollen.

LS: Det här verket handlar också på många sätt om tid och du skriver in dig själv och din omvårdnad i dessa 180 olika träds första årsringar, är det någonting som du har tänkt på?
LL: Ja, men jag har väldigt svårt att förstå tid. Tiden försvinner så fort, en dag försvinner så fort. Arbetet med det här verket har på något vis handlat om att fånga tiden och att få följa någonting annats tid. För om man ser ett träd tänker man kanske ofta att ”det bara är ett träd”, men de här nötterna har jag fått följa och jag har fått se dem röra sig och att det har med uppfattning av tid att göra. Jag tänker också på de blomflugor som bebor vissa kastanjer, att de också har en annan uppfattning av tid. För dem är kanske mina rörelser som växternas rörelser är för mig. Jag är inskriven i deras första årsring, men egentligen är det bara ett utsnitt av en större tid. De har ju ett föräldraträd som själv har varit litet. Och jag drar paralleller till min egen tid och existens och på mina morföräldrar som också har ett växthus. Det finns även ett perspektiv framåt i tiden, att om de får rötter och växer sig stora så kommer de överleva mina barnbarnsbarn. Det är någonting med denna storhet och litenhet.

LS: Du kommer att börja adoptera bort dina kastanjer och ekar, varför det?
LL: Behovet av kontroll finns fortfarande kvar. Jag kände att jag måste se till att de överlever. Jag hade en tanke i början om att bara torka dem alla och låta dem hänga i trådar men det kunde jag inte. Vi hade fått för nära kontakt. Och så tänkte jag att jag kan ju inte för alltid ha en växande skog med mig varje gång jag ska flytta. Där tillkom känslan av separation och hur man lämnar någonting. Jag förstod att jag behövde hjälp och att det skulle vara ett fint sätt att släppa kontrollen genom att låta andra hjälpa till. Jag har också sett att de har längtat efter jord så jag kan inte hålla dem borta längre från det. Här, när jag tittade på dem på avstånd och hade placerat ut dem i stora salen, var det som om de alla tittade på Caroline Mårtenssons jordhög, suckade längtansfullt och förstod att de var lite närmare jord nu.