Utställningstext av John Peter Nilsson

En förtvivlad värld

De spanska filosoferna Rafael Argullol och Eugenio Trías skriver i sin dialogbok ”Det utmattade västerlandet” [El cansancio de Occidente] från 1992: “Passivitet är utmärkande för nutidsmänniskan. Och det är klart: om människan görs till åskådare och hon berövas möjligheten att påverka, ger man plats för en passiv varelse. Men allt sker förstås under sken av motsatsen. Under ständig aktivitet utförs allehanda skenhandlingar. Alla möjliga pseudohändelser pågår i en ström av ständig aktivitet; aktivitet som förstärker passiviteten, en oavbruten rörelse som mattas till orörlighet. Vi talar om stressen och hetsen i vårt samhälle, men det slutgiltiga intrycket är av en jakt på tomhet.”

Jag brukar tänka på Argullols och Trías dystopiska iakttagelse av vår samtid när jag ibland planlöst zappar mellan tevekanalerna utan att hitta något meningsfullt, eller när jag dyster till mods kommer tomhänt från megastora bok- och skivaffärer. Det är som om själva valmöjligheten blivit viktigare än valet i sig självt. Utbudet i den rika delen av vår värld är inte bara kommersialiserat och medialiserat utan jag vill också påstå – psykologiserat. Utmattad av alla valmöjligheter följer jag minsta motståndets lag genom att passivt lyda vad jag blir tillsagd att göra av såväl politiska som kommersiella spektakelmakare.

Människorna i Ola Åstrands bildvärld är ett resultat av ett sådant samhälle. Sedan tidigt 1990-tal framträder i synnerhet trasiga barn och tonåringar, ibland också vuxna, som på ett eller annat sätt försöker navigera sig fram i en värld på gränsen till sammanbrott. Åstrands konstnärliga iscensättningar understryker ytterligare känslan av kaos. Han blandar tekniker även om det är teckningar som ligger som grund för det mesta han gör, ofta kopplat till en serieteckningsstil som kan härledas till 1960- och 70-talens radikala underground.

Men jag uppfattar det inte att Åstrand i huvudsak vill fokusera på den enskilda, unika individens inre existentiella tvivel och oro. Snarare är det ett övergripande yttre tryck från världen runtomkring som han skildrar. Hur många förtvivlat försöker värja sig gentemot bristen på mening och på vilka sätt som verklighet och fantasi glider ihop. Hur livsviktig information blir underhållning. Hur politik blir skådespel…

Ibland är Åstrand väldigt svartsynt inför möjligheterna till förändring. “Alla som tror på en bättre värld kommer gå under i det här samhället”, skrev han i samband med en utställning på ALP galleri Peter Bergman i Stockholm 2003. Det finns inga drömmar längre. Bara mardrömmar. Genom att blanda en cocktail av thinner, hasch och Cipramil kan vi fly in i oss själva och lämna världen utanför åt sitt eget öde.

Det är inte konstigt att han valt att visa en video av Sadie Benning här på Göteborgs Konsthall. Visserligen är det ett ovanligt grepp att bokstavligen referera till en annan konstnär i en soloutställning men fullt logiskt i Ola Åstrands konstnärskap. I synnerhet då hon också tar upp likartade frågeställningar fast utifrån ett kvinnligt perspektiv (dessutom har de båda ett förflutet som musiker med anknytning till punken).

Båda återkommer också till livet i gränslandet mellan barn och vuxen – tonårslivet där vi i hög grad formas som människor. I dag är tonåren ett slagfält där kommersiella och ideologiska krafter slåss för att erövra och forma tonåringarnas framtid. Både Åstrand och Benning skildrar vilsenheten i att växa upp. Å ena sidan är vi uppfostrade till att bli aktiva medborgare genom att hålla oss informerade om vad som händer i världen? Å andra sidan kan vi inte längre strukturera eller hålla isär vad som är rätt eller fel, realitet eller fiktion, privat eller offentligt?

Men allt är inte nattsvart. I sitt konstnärskap frågar Ola Åstrand vart 60- och 70-talets politiska och sociala drömmar egentligen tog vägen? Han ger ett indirekt svar. Han räds varken människans skavanker eller dölja hennes brister. Tvärtom lyfter han fram dem och skapar på så sätt ett slags ömhet hos betraktaren. Eller som associationerna till den aktuella titeln ”Vit limousin”. Det handlar såväl om amerikanska ghettokillar som rappar kvinnofientliga texter som svenska medelklassbarn som oskuldfullt hyr en limousin för att fira skolavslutning. Genom att spela ut motsatser mot varandra bollar han frågan tillbaka till mig själv. Jag måste aktivt välja och på så sätt ta kontrollen över mitt liv och inte göra det jag blir tillsagd att göra.

John Peter Nilsson