Parallella Världar

2002.06.15 - 2002.08.25

Konstnärer

Katarina Friberg, Mattias Karlsson, Patric Larsson, Rodrigo Mallea Lira & Kristoffer Nilson

Introduktion

“Jag har alltid beundrat författare och serietecknare för deras “gudalika” förmåga att återskapa verkligheter på olika nivåer. /…/ Genom att skapa en helt färgad bakgrund ( i Column-serien, World Map, etc.), har jag kommit in i en slags historiemåleri där all slags information och ideer – historiska, ekonomiska, poetiska, ämnesmässiga – både är nedskrivna och återgivna visuellt.”

Öyvind Fahlström: Historical Painting, Flash Art No 43 1973-74
Citat ur: Öyvind Fahlström- Another Space for Painting, Barcelona 2001.

I sommarens utställning på Göteborgs konsthall visas fem unga konstnärer, som här för första gången presenteras i större format. Betraktaren får möta några poetiska, radikala, egensinniga och vackra universa. Katarina Friberg, Mattias Karlsson, Patric Larsson, Rodrigo Mallea Lira och Kristoffer Nilson har  i olika visuella, verbala och tredimensionella modeller undersökt hur världen hänger samman. Det handlar om representationer – inte av ett objekt, ett känslomässigt tillstånd eller en politisk/social företeelse – utan av system med sin egen inre logik. Verken visar på annorlunda kopplingar och metanivåer, som beskriver tillvaron.

De fem konstnärerna antar här en konstnärsposition som inte är så vanlig idag. Den är priviligierad och uppfordrande. Priviligierad, därför den är en plats från vilken konstnären överblickar världen och påstår något om den. Det återspeglar en stark tilltro den konstnärliga rösten. Uppfordrande, då betraktaren aktiveras, både i verk som är interaktiva och sådana som inte är det. Det finns ofta en underförstådd, närmast politisk uppmaning till betraktarna att vara uppmärksamma och se sammanhang.

Här finns en länk bakåt i konsthistorien t. ex. till Öyvind Fahlström. I teckningen Diagram till Farliga förbindelser från 1960 skapar Fahlström för första gången en bokstavs-bild, där ny mening skapas genom relationer mellan bokstäver och former. World bank 1971 är det första arbetet som är helt byggt på historiska och ekonomiska data. Under sjuttiotalet tillkommer sen en mängd verk som beskriver politiska och ekonomiska samband, genom bilder eller tredimensionella spel som betraktaren själv skapar samband i. I utställningen Parallella världar påträffar man ord-bilder, men också linjesystem, parallellkopplingar mellan sociala rum eller synkrona resor i en fysisk och virtuell verklighet. Här återfinns teckningar, målningar, installationer och dataanimationer. Betraktaren konfronteras med några parallella världar och fantasirika påstående om verkligheten, och ges möjlighet till utblickar, upplevelser och reflektion.

Katarina Fribergs fokus rör sammanhanget mellan det yttre rummet, kroppen och anden. I en rad projekt har hon undersökt arkitekturens påverkan på människans andliga dimension. I utställningen låter hon i Station 55 betraktaren parallellt göra en resa i en fysisk värld och i ett matematiskt idéuniversum. I den konkreta verkligheten går betraktaren upp på en flygramp, passerar genom en tung dörr och in i en “station”, ett rum byggd speciellt för sammanhanget. Stationens inre och yttre är robust, enkelt och konkret. Väl inne i stationen kan man slå sig ner i en fåtölj, låta sig omslutas av mörkret och rikta sin uppmärksamhet mot projektionsytan framför sig. Man tycks se igenom väggen som med röntgensyn, och färden kan börja.

Resan är en dataanimerad videoprojektion som går i en slags berg-och-dalbana på olika höjdnivåer genom  konsthallens och utställningens alla rum. Måttförhållandena mellan banans räls och syllar är desamma som på en remsa med negativ småbildsfilm. Banan blir därför i sig själv även en bild av en film i filmen, som är en fiktivl, matematisk bild av den fysiska verkligheten. I slutet av färden på berg- och dalbanan möter andejaget det fysiska jaget och blir en gemensam punkt för de två parallella delarna av samma verklighet.

Katarina Fribergs parallella värld presenteras för betraktaren som en konkret bild och en lekfull tankemodell. Hon pekar på att det finns en fantastisk möjlighet att utvidga den vardagliga varseblivningen utanför det konventionella blickfältet.

Mattias Karlsson har länge arbetat med ord-bilder, ords betydelsevikt och den mening som skapas genom att ord kopplas på olika sätt till varandra. Orden har i hans verk en poetisk potential samtidigt som de är bilder som tecknar  känslovärldar, medvetandeströmmar, möjliga eller hopplösa dialoger. Han har arbetat med teckning och skrift på papper, men under de senaste åren funnit ett eget konstnärligt språk i digitala media. Med det skapar han bilder, spel och ordlekar. De kretsar i  Parallella världar bl. a. kring globaliseringens konsekvenser, och vår oförmåga att förstå hur världen hänger samman och att möta främlingen.

I Parallella världar visar han två interaktiva verk, en väggprojektion och ett verk i monitor, där  betraktaren med hjälp av musen kan söka upp enskilda sekvenser och söka sig vidare in i dem. De spänner mellan språkets koncentrerade betydelser och den abstrakta formens öppenhet eller tomhet. Sekvenserna har ett enkelt och konkret tilltal. I det ekonomiska användandet av mediets rörlighet, ljud, och interaktion lämnas ett stort utrymme för vars och ens egen föreställningsförmåga och lekfullhet.

I Patric Larssons verk är arbetsprocessen väsentlig. Stora pappersark täcks med system av ord, linjer och abstrakta former. “Ord-teckningarna” refererar till begreppsvärldar inom livsåskådning, psykologi och religion, men tycks visa på helt egna slutsatser och oanade sammanhang. Samtidigt är de  undanglidande. Då man trott sig förstå hur han tänker sig att saker hänger samman, undermineras strax den insikten och man lämnas lika vilsen som förut. I de mer abstrakta teckningarna låter Patric Larson en enkel form växa ut över bladet, så att det till sist blir till kartor och topografier.

Teckningarna är en slags mapping, utförd i ett tecknande som liknar telefonklottrets närmast automatiska skrift. Konstnären undersöker man skulle kunna se på företeelser som andlighet, det egna psyket, vetenskap eller kunskap o.s.v.

Patric Larsons verk återknyter till amerikansk minimalism och konstnärer som Sol Lewitt.  Men de för samtidigt en intimare dialog, genom närvaron i handskriften och det ödmjuka förhållningssättet till betydelser och slutgiltiga former. Process kan följas av betraktaren vars kropp nästan omfattas av teckningarnas storlek.

Rodrigo Mallea Liras intresse har kretsat kring skulpturala strukturer och deras relation till rumslighet. Inför den här utställningen sökte han upp storstadens utkanter och platser för de människors existens, som är utträngda ur staden. I sin installation Lost Quarters skriver han in extrema sociala rum, missbrukares bostäder i överblivna bilar, i en sträng skulptural  form.

Verket är en parafras på den libanesiska konstnären Mona Hatoums Quarters (1996, Collection Magasin 3 Stockholm Konsthall). Quarters består av nakna stålkonstruktioner som formar fyra femvåningsbäddar placerade mot varandra i ett kors. Mona Hatoum har sagt att Quarters hänvisar till stora stadskvarter där människor hänvisas att leva i lådliknande byggnader, och till officiella eller institutionella logement.

Rodrigo Mallea Liras Lost Quarters för en dialog med den strukturen och med samhällets missriktade ambition att ordna människors livsvillkor i sociala projekt. Men när  Mona Hatoums associationer är bildliga är de i Mallea Liras verk  – “verkliga”. Modeller för välfärd bär också på välfärdens avigsidor, den ena blir den andras förutsättning. I Lost Quarters möter vi, mitt i konsthallens vita salar och i en ordnad skulptural form, en rå och våldsam realitet. Här under finns också en kommentar till hur övergången mellan olika konstnärliga språkvärldar i sig bär betydelse.

Bakom Kristoffer Nilsons svit målningar, System (pågående sedan 1999) ligger en långsam och precis arbetsprocess som inverkar på bildernas uttryck. Målningarna utförs på en omsorgsfullt uppbyggd kritgrund av lager på lager väl slipad färg. Den polerade ytan ger dem en svävande karaktär, som balanseras mot de raka, fasta linjerna tecknade med blyerts.

Målningarna har sitt idémässiga ursprung i konstnärens intresse inför samhällsplaneringens tillkortakommanden.  De görs alltid specifikt för den plats där de ska visas, med förlagor i  blanketter från exempelvis skatteverk, banker och kommunala kulturförvaltningar på orten. Blanketterna reduceras från alla meningsbärande tecken,  bokstäver och siffror, och återstående kolumner och förtryckta rader blir bildens komposition.

System-sviten har kommit till ur en fascination för avståndet mellan den planerade samhällsutopin och våra verkliga livsvillkor. De ursprungliga, välvilligt demokratiska intentionerna tycks här tona undan till förmån helt andra, inte omedelbart synliga, maktförhållanden.

I Parallella världar visar Kristoffer Nilson också ett helt nytt, större projekt. Här sammanförs det monumentala med det vardagligt poetiska, makro- med mikronivån, i en stor teckning som växer över en av konsthallens största väggar och ett litet, funnet, objekt. I installationen förenas konstnärens och betraktarens position i en enkel och vacker och bild för hur vi själva är medskapare av de strukturer vi är inskrivna i.

Annika Öhrner, Curator