Phill Niblock

Antiromantik

“Varje intervall har en absolut betydelse, varje detalj i klangväven är noga utprovad. Det hypnotiska ligger i de ständiga förflyttningar som äger rum inuti det på ytan stillastående och oföränderliga.”

Långa, ihållande toner. Ett flöde av statiska klanger som gömmer en mängd mikroförändringar. En förhöjd uppmärksamhet för rummets vibrationer och akustiska betingelser. Men det låter absolut inte som musiken av någon av minimalismens mer kända företrädare, som Philip Glass eller Steve Reich.

Hos New Yorktonsättaren Phill Niblock finns inga insmickrande ytor, inget rytmiskt pådrivande maskineri, ingen flödande teknisk virtuositet. Ändå är det en musik som kräver den största koncentration hos utövaren. Varje intervall har en absolut betydelse, varje detalj i klangväven är noga utprovad. Det hypnotiska ligger i de ständiga förflyttningar som äger rum inuti det på ytan stillastående och oföränderliga.

När musikkritikern i Village Voice, Tom Johnson, 29 maj 1972 träder in i Phill Niblocks loft på Centre Street i New York för att höra fyra av Niblocks bandstycken framföras, fascineras han omedelbart av det på en gång informella och intensitetshöjande i musiken. Den tränger sig inte på lyssnaren.Man träder in i den och ut ur den helt efter egen vilja.

Kvällens huvudverk var ett 45-minuters bandstycke, skrivet för en dans- och filmföreställning, men här framfört utan vare sig bilder eller dans. “Bandet bestod av klangerna från flöjt, violin, tenorsaxofon och röst, men det var svårt att identifiera de enskilda instrumenten. Mestadels spelade de ihållande klanger, snirklande runt ett ostämt kluster under en lång tid. Gradvis tycktes spelet bli tätare, och expanderade mot det övre registret – det var det enda stycket under kvällen som byggde på något slags dramatisering. Stycket gjorde efterhand ett vemodigt intryck, men jag vet inte riktigt varför, för det hade ingen som helst likhet med sorgesånger eller klagohymner.”

Den melankoliska underström som Tom Johnson registrerar hos Phill Niblock, präglar också många av de stycken som nu finns tillgängliga på cd. Men det handlar inte om någon romantisk känsla, Niblocks musik är snarast anti-romantisk i sin betoning av det faktiska och materiella. I en intervju i musiktidskriften The Wire berättar Phill Niblock om sin inställning till skapandet. “I mina ögon är det en öppen situation med en mångfald av olika tolkningsmöjligheter.”

Phill Niblock är född i Indiana 1933 och utbildade sig först till ekonom innan han 1960 började ägna sig åt fotografering och film. I början av 60-talet porträtterade han många av personligheterna i New Yorks jazz- och avantgardekonstkretsar, alltifrån Duke Ellington och Sun Ra, till John Cage och Yoko Ono. Inspirerad av bland annat Morton Feldmans stycken med extremt utdragna toner började han också göra egen musik, och rörde sig i kretsarna Sonic Arts Union (Gordon Mumma, Alvin Lucier etc).

Sedan början av 1970-talet driver han den ickekommersiella organisationen Experimental Intermedia som fortfarande ordnar konserter i Phill Niblocks loft på Centre Street i New York.