Lamia Joreige

Född 1972, bor i Beirut, Libanon.

Lamia Joreige arbetar med video och installationer som ofta refererar till sociopolitiska förhållanden i hemlandet Libanon, men även i regionen i stort. I sitt konstnärskap undersöker Lamia Joreige relationen mellan vår personliga historia och den gemensamma, kollektiva historien. Hennes konst ställer frågor om hur historia alltid kan skrivas på en mängd olika sätt och vad som avgör hur den till slut blir skriven.

Lamia Joreiges familj lämnade Libanon under åren av inbördeskrig och hon bodde många år i Frankrike men är nu åter bosatt i hemlandet. Där arbetar hon, liksom många andra konstnärer, utifrån den oro som jäser under ytan i landet. Efter inbördeskriget rådde ett lugn på ytan – nästan som om ingenting hade hänt – och återuppbyggnaden av landet var i full gång då kriget på nytt bröt ut med Israels attack sommaren 2006. Den bild som vi möter i Joreiges olika verk vittnar dock om att minnena av vad som hänt i högsta grad lever kvar. Många vill dock inte prata om det som varit och intar en stark distans till inbördeskriget.

Det libanesiska inbördeskriget pågick under 15 år (1975-1990) och vid den ”gröna linjen” som delade östra och västra Beirut fanns under kriget olika vägspärrar där genomresande fick identifiera sig. Istället för vanliga uppgifter som namn och adress innehöll deras legitimation information som antydde vilken religiös gruppering de tillhörde. Många människor kidnappades eller dödades direkt vid dessa kontroller om de tillhörde ”fel” religion. Lamia Jorieges morbror försvann i en sådan situation.

I videoverket Here and Perhaps Elsewhere (2003) gör Lamia Joreige en resa längs med den gröna linjen. Under resan frågar hon invånare om de känner någon som försvunnit här under kriget. Många väljer att inte svara alls. Denna känsliga fråga sätter igång smärtsamma minnen men ger samtidigt en möjlighet till att berätta sin egen historia. I filmen visas arkivfotografier som representerar de olika vägspärrar som berättelserna utgår ifrån. Resultatet blev en ytterst personlig och emotionell karta över staden Beirut.

Verk

Objects of War 3 & 4, 2006, video, 55 respektive 72 minuter, blandteknik

I detta verk möter vi flera personers berättelser om sina upplevelser av Libanons krig utifrån ett högst personligt perspektiv. Lamia Joreige bad dem välja ett föremål, vilket fungerar som utgångspunkt för berättandet. Alla föremål är personliga och bär ingen direkt synlig koppling till det krig som har ägt rum. Vilken historia ryms det till exempel bakom ett paket batterier? Hur kan ett objekt få oss att minnas?

Vi får ta del av fragment från en historia som är ytterst verklig för berättaren. Tillsammans bidrar dessa berättelser till att skapa ett kollektivt minne men de visar även på det omöjliga med att berätta en enda sann historia om ett krig. Valet att använda sig av en mångfald av historier bottnar i medvetenheten om att det aldrig kan finnas bara en berättelse.

Arbetet med Objects of War är ett pågående projekt som startade 1999. Första gången det visades (2000) bestod det av elva personers berättelser. Lamia Joreige har sedan dess samlat in fler berättelser som alla bildar en databas. Verket består av fyra olika serier och på konsthallen visas Objects of War no 3 (2006) och Objects of War no 4 (2006). De tre första filmerna i serien har alla utgått från inbördeskriget och händelser som alltså ligger flera år bakåt i tiden. Lamia Joreige säger att om människor har valt att spara föremål från den tiden som de fortfarande relaterar till betyder det något – en utgångspunkt för en historia.

I Objects of War no 4 ligger fokus på den israeliska attacken av Libanon som ägde rum sommaren 2006. Här befinner vi oss plötsligt i berättelser kring händelser som precis ägt rum.

I utställningsmontrarna på Göteborgs Konsthall visas de personliga föremål som berättelserna utgår ifrån.