Lida Abdul

Född 1973, bor i Kabul, Afghanistan.

Lida Abdul är född i Kabul, Afghanistan. I början av 1980-talet flydde hennes familj den sovjetiska invasionen och familjen levde i Tyskland och i Indien innan de kom till USA. Numera bor Lida Abdul sedan 2004 delvis i Kabul. Hon säger att hon återvänt för att hon har sina rötter där – det finns verk hon kan göra där men ingen annanstans. ”Jag växte upp där och har sett det förändras från något vackert till ett tillstånd av total katastrof, som ett Pompeji.”

Lida Abdul arbetar främst med video, film, performance, fotografi och installationer. Hennes verk refererar huvudsakligen till hemlandet Afghanistan och de krig och händelser som drabbat landet under mer än två decennier. Hennes bildvärld genomsyras av den tomhet som infinner sig i känslan av att ha berövats allt. Flera av verken rör frågor kring glömska, utplånande och att bli berövad sina rötter. Att återkräva rötter kan dock innebära att slita loss rötter. I filmen Tree från 2004 gräver en grupp män upp ett träd som användes av talibanerna för att hänga människor.

Lida Abdul utforskar kopplingen mellan byggnader och identitet i efterkrigets Afghanistan, men hennes verk visar aldrig blod och sargade kroppar. De fokuserar på konsekvenserna av de stridandes aktioner, att inte bara vilja utplåna liv utan även möjligheterna för de som överlever att återvända. Utöver människoliv utplånas även städer, byar och monument. Att arkitektur har en framträdande plats i Lida Abduls verk säger hon själv bottnar i hennes egna erfarenheter som flykting. Vad betyder det att en dag ha ett hem för att nästa dag förlora det?

Som symboler för skydd visar sig hus vara både sköra och enkla måltavlor för förstörelse. Ruinernas närvaro säger dock att här har en gång funnits människor och civilisation, här finns minnen, spår av en förödelse, länkar till det förflutna.

Lida Abdul representerade Afghanistan på Venedigbiennalen 2005. Bl.a. visades White House, en film i vilken Lida Abdul vitmålar resterna av ett hus, en akt som framhäver ruiner, en bekräftelse på dess faktiska existens.

Verket Clapping with Stones (2005) är inspelat vid Bamiyangrottorna som rymde de Buddhastatyer från 400-talet som talibanerna sprängde 2001. I de valv som finns kvar efter de bortsprängda statyerna finns fortfarande resonans. Här låter Lida Abdul en grupp svartklädda män upprepade gånger slå samman några av de stenar som blivit kvar av statyerna. Genom skulpturernas frånvaro skapas ett eko som frammanar minnet av dem och den förstörelse som ägt rum.

Verk

What we saw upon awakening, 2006, video, 6 min 50 sek

I filmen ser vi en grupp män som med hjälp av rep försöker riva resterna av en byggnad. Det är outtalat om männen har återvänt för att försöka riva ruinerna av en byggnad de själv ägt eller om de försöker fullfölja förstörelsen. Vill de riva för att börja på nytt eller vill de utplåna minnet av det som än gång var?

”Jag har försökt att förstå de katastrofer som härjat mitt land under mer än två decennier. Språket, synen på familjeliv och uppfattningen om det främmande har förändrats så radikalt att överlevande och flyktingar ofta avstår från att tala. I min konst försöker jag kontrastera det politiska rummet med det för drömmar, rummet som ger skydd med öknen utanför. Genomgående finns viljan att gestalta den tomhet som infinner sig när allt tagits ifrån ett folk.”
utdrag från Lida Abduls konstnärliga statement