Antisemitismen

Isaac Grünewald (1889–1946) växte upp i en syskonskara på 12 barn i fattigkvarteren vid Högbergsgatan i Stockholm som son till en gårdfarihandlare inflyttad från Polen. Under hela sitt liv blev han intimt förknippad med sin judiska bakgrund och blev en av sin tids främsta måltavlor för antisemitiska skriverier och karikatyrer inom svensk press, särskilt under 1910- och 1920-talen. En starkt bidragande orsak var det nationalromantiska måleriets starka roll fram till 1920-talet och den utbredda fientligheten inom kritikerkåren mot ”främmande” influenser som ansågs hota den svenska konstens och kulturens särart.

Grünewald framställdes ideligen utifrån nationalromantiska och anti-semitiska klichéer som en profithungrig massproducent av imitationer och plagiat. I karikatyrer av honom framställs han med stor näsa – den så kallade judesexan – och mörkt krulligt eller flottigt bakåtstruket hår. Han förminskades som konstnär, men omskrevs som en genial affärsman och ”reklammakare”. Dessutom väckte hans dandystil obehag hos de som propagerade för den national-romantiska bilden av svensk manlighet.

Som exempel kan nämnas konstnären Karl Nordström som angående Grünewalds delaktighet i gruppen De unga sa: ”Hur kan ni tåla en jude, en jude och återigen en jude, som medlem i er förening!” Andra exempel är konstnären Gustaf Ankarcrona som beklagade att Nationalmuseum införlivade hans ”rot- och hemlösa schackrarkonst” till samlingarna. Louis Sparre, ordförande i Konstnärsklubben, motsatte sig ”orientalens” inträde. Eric von Rosen sökte få bort honom från hans professur vid Konstakademien för att ersätta honom med tecknaren Ossian Elgström. I sammanhanget kan nämnas att Elgström, då vän med Albert Engström, under lång tid förföljde Grünewald med antisemitiska påhopp, bland annat i skämttidskriften Söndags-Nisse och under 1930–1941 var Elgström medlem i flera högerextrema, och under andra världskriget protyska, organisationer.

Kritiken och påhoppen blev under lång tid allt grövre och allt mer tydligt antisemitiska. I satirtidskrifterna Strix, Söndags-Nisse, Puck och Nya Nisse blir Grünewald en ständigt återkommande seriefigur. Nästan varje vecka stod det något om honom, och nästan alltid utifrån hans judiska ursprung. Som jude blev han i princip den som ensam fick bära ansvaret för ”den moderna konstens degenerering i Sverige”.

Under 1930- och 1940-talen hade de mer tydligt antisemitiska skriverierna om Grünewald, som en vandrande judekarikatyr nästan helt förflyttats till nazistpressen. De större dagstidningarna och populärpressen framställde honom istället som allmänt respekterad, inte minst i kraft av sin ställning som konstprofessor. Men under ytan finns ständigt antisemitiska föreställningar som skiner igenom.

En källa som under hela sin existens öppet spydde ut sitt hat mot judar, inte minst riktat mot Grünewald, var Göteborgstidningen Vidi som gavs ut under åren 1913–1931 i en upplaga av 25.000 ex, och som drev regelrätta kampanjer mot bland annat judar, den moderna konsten och homosexuella. 1923 bildade chefredaktören Barthold Lundén Svenska Antisemitiska Föreningen, som var aktiv fram till 1931. Från denna miljö kom ett flertal personer som senare skulle vara drivande inom de svenska nazistiska partierna.

I ett nummer av tidningen från 1919 citeras ett inlägg från månadstidningen Hela Världen utgiven på Åhlén & Åkerlunds förlag där Grünewalds så kallade fysionomiska karaktäristik beskrivs. Där går det bland annat att läsa:

Vad Grünewald saknar och som lika tydligt träder oss till mötes i hans konst som i hans fysionomi är bristen på skapande egen personlig kraft. Han har lätt att tillägna sig andras manér, svårt eller omöjligt att skapa sitt eget. Vidare är han ytterligt fåfäng och egenkär. Ja, det vore lättare att övertyga en tjur, att han inte bör stånga folk, än få hr G. att intaga den plats, vilken tillkommer honom.

Texten illustreras av en klassisk antisemitisk karikatyr av Grünewald. Teckningen är gjord av den svenska illustratören och valandeleven Gustaf Tenggren, Vidis huvudillustratör under många år som senare skulle bli ateljéchef hos Disney under skapandet av filmer som Snövit och de sju dvärgarna, Bambi och Pinocchio. Idag ter sig texten som extremt rasistisk men att detta var ett utbrett tankegods 1919 illustreras av att samma text några dagar tidigare, i sin helhet, även återgivits i Göteborgs-Posten.

Läs mer