Kvinnoförtrycket

Om Isaac tvingades kämpa för att ta plats som konstnär i Sverige på grund av sin judiska bakgrund, så tvingades Sigrid som kvinna att kämpa minst lika mycket. Sigrid Hjertén (1885–1948) kom från en välbeställd Sundsvallsfamilj, med en jurist till far som satt i stadsfullmäktige och senare blev vice häradshövding.

Konstnärsyrket var inget som sågs på med blida ögon i det borgerliga hemmet, varför hon ursprungligen utbildade sig till textilkonstnär. Textilkonst ansågs mer passande för kvinnor men hade samtidigt en lägre status än måleriet. 1910 reste hon trots detta till Paris för att studera för Henri Matisse där hon snabbt blev uppmärksammad för sitt måleri. Men Hjertén utgjorde ett hot i mansvärlden och för sitt pionjärarbete fick hon bitvis mycket hårdare kritik än Grünewald. Hjertén var snabbtänkt, analytisk och välformulerad. Redan när de bodde i Paris skrev hon två konstartiklar för Svenska Dagbladet, bland annat den första svenska presentationen av Paul Cézannes konst.

Det här var en tid när de flesta ansåg att kvinnor inte borde måla utan ägna sig åt familj och barn. Konstnärer som Vera Nilsson och Siri Derkert attackerades öppet av konstkritiker för att vara omoraliska, inte främst för att de som kvinnor ägnade sig åt måleri utan för att de var ensamstående mammor.

1910 bildades Föreningen svenska konstnärinnor som 1917 ställde ut på Liljevalchs. Hjertén, Gabriele Münter och Malin Gyllenstierna presenterades i ett rum. Hans Sax skrev i Stockholms Dagblad:

”Fruarna Hjérten Grünewald och Münter Kandinsky har klätt väggarna med avslagna ben och tillbucklade människor, dansande och underbart formade människor, samt kubistiska futuristiska orgier och färgpladaskor. Med åtminstone för undertecknad helt förborgade skönhetsvärden. Den salen är för dem som tro sig begripa mer än andra!”

Knut Barr skrev i Stockholms-Tidningen: ”Att man lämnat plats på denna utställning för signaturen Hjertén som fyller en vägg i en mindre sal med sina rysligheter, det värsta och äckligaste hon någonsin visat, kan jag icke kalla annorlunda än skandalöst. Vad den signaturen åstadkommit har ingenting med konst att skaffa. Det är alster av vanförhet antingen på intelligensens eller på moralens område.”

Utöver detta uttryckliga verbala förtryck resulterade de patriarkala strukturerna även i en mer vardaglig ojämlikhet. Som man kom Grünewald först i det offentliga rummet och när de båda var med på samma utställning var det oftare han som reste runt och representerade. Detta gav honom självklart en annan social plattform än Hjertén.

Läs mer