Utställningen på Göteborgs Konsthall 1935

I utställningen på Göteborgs Konsthall 1935 presenterades Hjertén med 100 oljemålningar som fyllde inte bara konsthallens största sal, utan även ytterligare ett idag rivet rum som låg i direkt anslutning till Stora salen. Enligt katalogen härrörde målningarna från 1932–1935 men då Hjertén varit inlagd på grund av psykisk sjukdom från mars 1932 till mars 1934 hade hon under denna period förmodligen främst varit konstnärligt aktiv från och med sommaren 1933. Fotografier från utställningen visar också att där förekom äldre verk, som målningen Kocken från 1924. Isaac Grünewald presenterades med 110 målningar varav ungefär hälften i gouache och tempera. Ivàn Grünewald, som hade haft sin debututställning i Stockholm samma vår presenterades med 84 målningar, varav 28 i olja.

Utställningen på Göteborgs Konsthall 1935 blev som sagt det stora genombrottet för Hjerténs konstnärskap. Men i hyllandet finns genomgående den populära jämförelsen mellan hennes och Grünewalds konst, ett drag som märks i mycket som skrivits om paret – både tidigare och fram till dags datum. Hos flera av dåtidens skribenter användes det som ännu ett sätt att attackera Grünewald – att konstprofessorn egentligen var konstnärligt underlägsen sin målande fru – det vill säga ett retoriskt grepp att förminska Grünewald med hjälp av kvinnoförakt. I berättelsen om Hjertén och Grünewald möts ofta rasistiska och patriarkala strukturer som ställs mot varandra. Inte sällan har historie-skrivningen omfattat antisemitiska klichéer i beskrivningen av Grünewald när intentionen varit att lyfta fram Hjerténs konstnärskap och beskriva det förtryck som hon som kvinnlig konstnär i sin tur hade att kämpa emot.

Det utåtriktade och framgångsrika salongslejonet Grünewald ställs än idag gärna som kontrast till den i hemmet psykiskt nedbrutna Hjertén, där hon får representera den mer ”äkta”, ”mer begåvade” eller ”mer banbrytande” konstnären. I denna jämförelse blir Isaac motsatsen – oäkta, mindre begåvad och plagierande. Resonemangen faller tillbaka på traditionellt antisemitiska idéer om judar som till sitt väsen skulle vara oäkta, falska, ytliga, imiterande och parasiterande.

I en kort artikel som publicerades i Göteborgs Morgonpost samma dag som vernissagen, och som har den för sin tid mycket intima, och i sammanhanget förminskande rubriken: Pappa, mamma och barn, ironiserar skribenten först kring Grünewalds tendens att fylla utställningarna till bristningsgränsen – som ett uttryck för hans läggning som affärsman – för att sedan insinuera kring hans förtryck av Hjertén:

”Det får bara rum trehundra tavlor i Konsthallen, och av dessa kommer 120 på familjens överhuvud, 80 på sonen Ivàn och 100 på fru Sigrid Hjertén-Grünewald. En ganska lagom uppdelning för en vän av patriarkaliskt tankesätt.”

Här ska nämnas att ”patriarkalisk” hade en annan innebörd på 1930-talet och refererar till de judiska patriarkerna i Gamla Testamentet och på manliga familjeöverhuvuden hos ”primitiva folkslag”.

I kontrast till denna historieskrivning finns många dokument och vittnesmål från tiden som indikerar att paret försökte främja varandras konstnärskap. Bland annat ställde de som regel ut tillsammans. Första gången 1912 tillsammans med gruppen De åtta på Salong Juel. Isaac hade i protest samlat några konstnärsvänner för att bilda en utbrytargrupp på grund av konflikterna i gruppen De unga, bland annat då Sigrid inte fick vara med eftersom De Unga bara tillät manliga medlemmar.

Hjertén var representerad på 106 utställningar under sitt liv och Grünewald 166. Antalet utställningar som Hjertén hann med är mycket högre än många av hennes kvinnliga konstnärskollegor, vilket förmodligen till stor del berodde på att paret höll ihop och tillsammans slogs för det moderna måleriet.

Utställningen på Göteborgs Konsthall 1935 är exempel på detta. Det var Isaac som arrangerade den, hängde utställningen och talade med pressen. Om det var hans eget, eller parets gemensamma beslut att lyfta fram Hjerténs konstnärskap är oklart, men det är uppenbart att det var meningen med utställningen. Hjertén presenteras i det första och största rummet med enbart oljemåleri, medan Isaac och sonen i stor utsträckning visade mindre tavlor målade med vattenfärg på papper i de båda inre rummen. Resultatet blev också att Hjerténs konst beskrevs som den stora nyheten och behållningen och utställningen blev hennes stora genombrott, där hon positionerade sig som en av de viktigare modernistiska konstnärerna i Sverige – en ställning som hon skulle förstärka med sin stora separatutställning på Konstakademien i Stockholm året därpå.