Tal i sak

1969.09.06 - 1969.09.28

Konstnärer

Peter Dahl, Åke Nilsson, Gerhard Nordström, Jacques Zadig, Ulla Zimmerman

Introduktion

Tal i sak var en tematisk samlingsutställning, curerad av Carl-Erik Hammarén, som adresserade frågor kring militarism, våld och pacifism. Utställningens då unga konstnärer presenterade måleri, collage, skulptur och ett ljudverk. Till utställningen arrangerades även en offentlig debattkväll “Krigsmakt eller alternativa försvarsformer? Passivt motstånd, u-hjälp, fredsforskning osv.”

Utställningen skapade debatt om hur en demokrati egentligen ska försvaras, men även syrlig kritik för att konstnärerna “nyvaket” illustrerar hur verkligheten ser ut, utan förslag på hur man ska bekämpa motsättningarna i världen. Ur konsthallens perspektiv är utställningen intressant på flera sätt. För det första förebådar Peter Dahls serie Vårt rum den stora skandalutställningen Skräck, som visades året därpå, där en av Dahls målningar beslagtogs av polis, och vilken ledde till att intendent Hammarén inte fick fortsätta sitt arbete. Men även att Jacques Zadigs verk Unidentfied object förmodligen är det första ljudverk som visats på Göteborgs Konsthall.

Förord av Carl-Erik Hammarén

Det känns bra för ovanlighetens skull – vi har haft relativt få temautställningar – kunna påstå att de utställande konstnärerna har någonting gemensamt. Ett ärende, gripbart, gemensamt. Angelägnare, än odlandet av detta mystiska och skimrande personliga som skiljer människor åt.

Säg att deras ärende är att ge uttryck för den avsky och skräck som gripit dem inför det våld och maktmissbruk av skilda slag som detta decennium bevittnar. Säg att deras ärende är att protestera mot kapprustningen, mot den nya militarisen eller mot världens största småstatsförsvar – veterligen vårt eget.

Genom  att synliggöra det onda, åkalla det och peka på det med pekpinne, fungerar dessa konstnärer som opinionsbildare och bidrar därmed, efter förmåga, till att förändra världen. Detta har givetvis med politik att göra. Den påfallande sakligheten och realismen i den samhällsengagerade konsten har kommit oss att kalla utställningen “Tal i sak”. Jag är medveten om att det är en titel som ganska bjärt kontrasterar mot en del av denna utställningens ångestfyllda visioner, men som å andra sidan är adekvat mot det effektiva draget av det andra. Detta behov, inte bara inom de s k bildande konsterna, att tvinga åskådaren se de trasig kulhålen.