US ART NOW – Aktuella tendenser i amerikansk konst

1982.01.31 - 1982.09.01

Introduktion

Samlingsutställning med måleri, grafik och skulptur med 42 amerikanska konstnärer. Arrangerad av Göteborgs konstförening och sammansatt av Jan Eric Löwenadler. Samlingsutställningen US ART NOW var ett av de första försöken i Sverige att presentera den nya riktningen postmodernism.

Katalogens förord

Med tämligen jämna mellenrum hävdas det att bildkonsten är inne i en avgörande brytningsfas. Så också idag, och den här gången döljer sig mera substans i klichén än på länge.

Konstnärer i tyskland, Italien, England och USA har ungefär samtidigt börjat arbeta i banor, som bryter tvärt med den modernistiska tradition som härskat ganska ostört i 70-talets internationella formspråk. Dessa kätterska strävanden har börjat sammanfattas i begreppet “post-modernism”. Som alltid vid mer dramatiska vägskäl är meningarna starkt delade om betydelsen och innebörden i det nya.

Långt ifrån att utvecklas i en rak linje, rörde sig 70-talskonsten i framförallt USA in i allt tunnare och mer svårbegripliga subtiliteter. De dominerande riktningarna – minimal art, conceptual art, Earth art, performance art, för att nämna några – flydde allt längre bort från möjlig kommunikation med en betraktare/mottagare.

Några av de konstnärer som idag tilldrar sig mest intresse vill uppenbart flytta positionerna tillbaka dit kommunikation är möjlig. På några sätt innebär detta en tillbakagång till ett mer konventionellt konstbegrepp. Flera kritiker har inte heller försummat tillfället att tala om en reaktionär strömning i konsten. Men vad det egentligen handlar om är frågan hur man ska förvalta och driva det modernistiska arvet vidare.

“Post-modernism” är därför egentligen en missvisande benämning. de konstnärer som kommit att sammanföras under denna rubrik och är väl företrädda på utställningen US ART NOW, har försökt återknyta kontakten med de klassiska modernisterna från Matisse och framåt.

Detta har bla medfört ett förnyat intresse för traditionella media. Måleriet betraktas av dessa unga konstnärer som det mest framkomliga medlet, med långt större möjligheter är högteknologiska motsvarigheter, som video. I sin förtjusning över att ha återupptäckt olja (acryl) och duk överbetonar de gärna det hantverksmässigt måleriska, tex i grova sensuella ytstrukturer. I måleriet finns de inte bara obegränsad formal glädje och rikedom utan också möjligheten at återknyta bekantskapen med bildkonstens berättar- och fabuleringsförmåga.

Och parallellt får vi nu bevittna något av en litterär pånyttfödelse i bildkonsten. Konstverket är inget “Ding an sich” bortanför all tolkning, utan en representation av något vi kan relatera till.

I den klassiska konflikten mellan form och innehåll svänger nu alltså pendeln över mot det senare. Medlet är inte längre budskapet, som det hette på 70-talet. Istället ser vi ett förnyat intresse för figurativ och symbolisk gestaltning.

I den nya amerikanska konsten omfattas detta förhållningssätt bla av de sk “new-image”-målarna. De presenterades tillsammans under denna rubrik första gången på Whiney-museet i New York för snart tre år sedan. Tio artister – bland dem Moskowitz, Lane, Rothenberg, Zucker och Bartlett (samtliga representerade i US ART NOW) – som på olika sätt arbetade med figurativa element i sitt måleri. Lane, Rothenberg och Moskowitz, de tre tyngsta, går fram med ett symbolladdat nästan ikoniskt måleri, rudimentära “figurer” oftast mot monokroma bakgrunder.

Bartlett och Zucker har en mera komplex grammatik. Zucker “skulpterar” fram tunga konfigurationer i tjockt pålagd, disharmonisk färg.

Ett ännu grövre formspråk, en ännu tyngre symbolladdning möter vi hos Schnabel, som hårt utmanar varje etablerad estetisk kod i sin a collage. han arbetar i en nyexpressionistisk tradition. Det gör även Garet, salle, Tetherow och Borowsky, fast med betydligt subtilare uttrycksmedel.

De nya strömningarna har på så sätt tydliga inslag av estetisk revolt. Uttrycksmedlen har i polemiskt syfte förgrovats. På senaste Venedig-biennalen myntades tom uttrycket “bad art” för det yviga, avsiktligt “klantiga” bildspråket som nu ställer sig i medveten opposition till 70-talets strömlinjeformade och sparsmakade estetik. “New Wave” eller “Visual Punk” – på denna utställning främst företrädd av Longo – är paradoxalt nog ett av de mer salongsfähiga inslagen i sammanhanget.

Det finns många sätt att bryta tabun. “Pattern and Decoration painting” är ännu en kontroversiell riktning. Det rent dekorativa motivet träder nu också det fram med ny uppkäftig självkänsla. P&D bygger helt på ornamentala effekter. I likhet med äldre och framför allt orientaliska kulturer menar man att konsten legitimeras helt och fullt i ambitionen att skänka elementär estetisk kontemplativ glädje. I detta ligger förstås mer av konstpolitiskt sprängstoff än vad som först ges vid handen. På den här utställnigen företräds P&D av de fyra främsta konstnärerna – Kuschner, Zakanitch, MacConell och Jaudon.

Det som förenar en i övrigt heterogen “post-modernistisk” generation är således en större generositet i kommunikationens villkor. Överdådet i färg och formuttryck, rikedomen på tematiskt och symboliskt innehåll kontrasterar bjärt mot 70-talets reduktionism.

Låt inte oss här i Sverige underskatta det konstnärliga mod som krävts av dessa artister för att göra upp med det härskande internationella paradigmet och återuppta dialogen både med konsthistorien och betraktaren.

Lars Peder Hedberg

Konstnärer och verk

Vito Acconci “Under historielektioner” (1976), Charles Arnoldi, John Baldessari “Sprängda allegorier”, Jennifer Bartlett “4 points overlay” (1972), Lynda Bengelis “Chicago-Kayatider nr 5” (1979), Jonathan Borofsky, Troy Brauntuch, Muriel Castanis “Bevingad” (1980), Rosemarie Castoro “Flashers” (1980), Rafael Ferrer, jedd Garet “Variationer i posering” (1980), Valerie Jaudon “Carriers” (1979), Alan Kikuchi-Yngojo “Metafoto nr 203” (1981), Alain Kirili, Robert Kushner, Lois Lane, Robert Longo “Piloterna” (1979), Allan Maccollum, Kim Macconnel, Robert Mapplethorpe “George Bradshaw” (1980), John Mendelsohn, Gordon Moore, Owen Morrel “Omega” (1980), Robert Moskowitz “World Trade Centre, New York” (1980), Dalia Ramanauskas, Terry Rosenberg, Susan Rothenberg, Peter Saari, David Salle “Consider the author through long telescopes” (1981), Julian Schnabel “Den helige Francikus i Extas” (1980), Ben Schonzeit “Split” (1981), Richard Prince “Handske” (1980), Victor Schrager, Alan Shields, Snady Skoglund, “Hängare” (1980), Ned Smyth “Palermo” (1979), Hiroshi Sugimoto “Utan titel” (ur biografsviten), Donald Sultan, Michael Tetherow, Thornton Willis “Bilouxi” (1979), Robert S. Zakanitch “Jubilee Trellis” (1979), Joseph Zucker “Lolli” (1980)